Vid Folke Bernadottes förhandlingar med tyskarna hade han fått löfte att svensk rödakorspersonal skulle få kontrollera de skandinaviska fångarnas förläggningar och annat i Neuengamme. Vi hade med oss särskild personal som skulle sköta detta, men de hade ännu inte fått tillträde till lägret, trots att flera försök hade gjorts.
Tyskarna hade alltid något att skylla på. Svenskarna förstod ju att det berodde på att förhållandena var sådana att tyskarna inte ville att någon skulle få se det. Vid förnyade försök sade tyskarna rent ut att lägret var överfullt och att ett stort antal icke skandinaver måste transporteras därifrån innan vi fick leverera flera dit. De sade också att de inte hade några egna transportmöjligheter utan det fick svenskarna sköta om.
Svenskarna sade naturligtvis tvärt nej – vi var där för att transportera skandinaver och inte för att sköta tyskarnas transporter. Tyskarna svarade lika tvärt att då var det slut med våra transporter överhuvudtaget. Inför ett sådant ultimatum bestämdes på högsta ort att vi skulle tillmötesgå tyskarnas krav.