Fortsätta?

I början av april närmade sig utgången av vår kontrakterade tid. Vi hade ju skrivit på för en månad. Men fortfarande fanns mycket att uträtta där nere. Dels hade en del transporter tagit längre tid än beräknat och dels hade Folke Bernadotte lyckats förhandla med Himmler om ytterligare uppdrag, bland annat vidaretransport från Neuengamme till Danmark och dels transporter av andra nationaliteter än skandinaviska. Detachementsledningen ville alltså att vi skulle förlänga kontraktstiden.

Jag och flera andra tvekade inte utan sade ja direkt. Nyfikenheten och äventyrslusten hade ännu inte fått nog och därtill kom ju känslan av att man utförde något viktigt för medmänniskor. Jag hade heller ingenting ”därhemma” som hindrade. Men många, kanske mer än hälften, tyckte att nu fick det vara nog.

De hårda arbetsförhållandena, livsfaran och de obehagliga upplevelserna avskräckte väl många. Men anställningar hemma, egna företag och anförvanters situation var naturligtvis också ofta avgörande. Ledningen lovade att fördubbla vår lön (4 kronor och 50 öre per dag i stället för 2:25), vidare ordna med så att vi slapp vidare inkallelse till beredskapstjänst i fredstid och se till att behövande anförvanter fick hjälp.