Från Theresienstadt

Tidigt på morgonen marscherade vi tillbaka till fordonen. De var då lastade med bagage och passagerare. Det var närmast en otrolig syn. Bussarna hade blivit nästan dubbelt så höga av allt som hade lastats på taken. Det var resväskor och paket, barnvagnar, stolar och bord, skåp och hyllor.

Vi kunde ju förstå att de ville ha med sig sina tillhörigheter i möjligaste mån, men vi skulle ju inte haft en möjlighet att komma under viadukter och spårvagnsledningar. Så under suckar och gråt fick busstaken lastas om, alla skrymmande saker fick lämnas kvar på marken.

När vi omsider kunde börja hemfärden hyllades vi och våra passagerare av massor av människor och en blåsorkester som sjöng och spelade och verkade glada. Alltsamman var naturligtvis arrangerat av tyskarna för att göra ett gott intryck. Våra passagerare var av alla åldrar från barn till åldringar. De flesta var i normal god kondition och hade vanliga civila kläder med judestjärnan fastsydd på bröstet. Nu bar det i väg ner från de höglänta områdena mot Dresden där vi skulle ut på autostradan mot Berlin.

När vi rastade i en skog strax utanför staden såg vi resterna av många brandbomber som hade hamnat där. Det var sexkantiga stavar som var fem sex centimeter tjocka och ungefär lika långa. De var avbrända i ena änden och såg ut som av aluminium, men det var magnesium och det brinner när det blir upphettat och utvecklar då en mycket hög värme. När vi kom ut på autostradan blev vi snart åter stoppade av tyskar som påstod att den längre fram var avskuren, men nu av ryssarna.

Vi fortsatte, vi hade ju knappast annat val. På en del ställen var körbanan förstörd av jättekratrar efter bombträffar, men vi krånglade oss fram. Halvvägs mot Berlin kunde man tydligt höra kanondundret från östfronten och det påstods att den var mindre än ett par mil avlägsen, när vi var som närmast. Tidigare på dagen hade vi ju hört dundret från västfronten. Det var både fascinerande och skrämmande.

När vi hade ett par, tre mil kvar till Berlin hade det blivit så mörkt att det var svårt att fortsätta och dessutom pågick ett jättebombanfall framför oss. Det visade sig sedan vara Potsdam som blev utsatt för sitt första anfall och som lade nästan hela den vackra staden i ruiner. Vi körde in i en skog ett hundratal meter från vägen. Vi slog upp våra tält och sedan fick var och en hitta en plats att övernatta på, i tälten, bussarna eller under bar himmel.