I en landsortskyrka

I gryningen nästa morgon gav vi oss i väg. På varje buss skulle två man ligga på taket som flygspanare, en framåt och bakåt. De var väl påpälsade och hade ett rör som de skulle banka i taket med vid fara. Vi passerade gränskontrollen och med spänning såg man fram mot vad man skulle vara med om den dagen, kanske den sista. Men man kan kanske säga att det blev en antiklimax, även om det var en lycklig sådan. Vi hade inte hunnit så långt in i Tyskland när vi mötte kolonnen som vi skulle undsätta. Ingen av svenskarna hade blivit dödad eller skadad vid anfallet, men väl några av passagerarna.

I landsortskyrkan i Bov, en socken i södra Jylland på gränsen till Tyskland, samlades vi svenskar och även en del dansk Röda Kors-personal som vi arbetar tillsammans med. Vi ställde upp i täta led på båda sidor om gången fram till kyrkporten och även in i kyrkan. Erik Ringmans kista, täckt med en svensk flagga och buren av hans närmaste kolonnkamrater, kom sakta längs gången. Framför kistan bars en svensk flagga och en rödakorsflagga sida vid sida och längst fram gick danska flickor och strödde blommor ur varsin korg. Efterhand slöt kamratleden upp bakom kistan.

Med kistan framme vid altaret leddes gudstjänsten av en norsk pastor, som själv hade suttit i tyskt koncentrationsläger och sedan verkat därnere. Det var mycket gripande och man tänkte på att det kunde varit vem som helst av oss som legat där framme, och att antalet kistor kunde varit mycket större. Tankarna gick också till löjtnant Hallquist som låg på ett tyskt sjukhus svårt skadad.

Man tänkte också på de döda man sett under transporterna och på de stackare som vi transporterade från Neuengamme och som slängdes i en hög i ett annat koncentrationsläger.