Levande döda

Vid en uppställning i Friedrichsruh med all personal blev vi informerade om transporten av fångar av detachementschefen, överste Björck. Vi skulle börja redan samma kväll. Tyskarna ville att transporterna skulle ske på natten och vi förstod ju att det var för att så få som möjligt skulle se det. Och detta skulle bli bland de hemskaste minnen vi skulle ha med oss hem.

Då det närmade sig kväll startade vi mot Neuengamme. Ett par, tre bussar åt gången fick köra in i lägret. Där stod de uppställda som vi skulle transportera. Det vi såg var hemskt, nästan overkligt. Detta var ju innan man hade sett de journalfilmer och bilder som togs av de allierade, när de trängde in i de hemskaste koncentrationslägren.

Det var ingen stor överdrift att tala om vandrande skelett med knotiga armar och ben och händer. Ansiktena var insjunkna med ögon som var slocknade eller som lyste med en djurisk skräck, insjunkna i sina hålor och inramade av mörka ringar. Kläderna var rester av smutsiga trasor, randiga fångkläder med ditmålat vitt kryss på ryggen. Halva ärmar eller byxben, eller avsaknaden av en eller båda. Barfota eller strumpa eller sko på endast ena foten. En lång strumpa och en kort.

De flesta hade tidigare nämnda sulformade brädlappar med en sadelgjordsrem på fötterna. Många hade variga sår och bölder. Jag såg några med förvridna armar och händer, som om de hade varit brutna och fått läka ihop utan stöd. Bagage eller personliga ägodelar hade de inte men några bar på en gammal tom konservburk, som användes att dricka ur när tillfälle gavs. De tog sig in i bussarna via bakdörrarna och packades ihop på långbänkarna, en del klarade sig själva, andra fick hjälpa varandra eller hjälpas av oss. Dörrarna stängdes och vi var 30–35 fångar, två gevärsbeväpnade tyska soldater, en vid varje dörr.

En Gestapo-man och två bussförare i varje buss. Fönstren var försatta med mörkläggningsskivor. Stanken var svår, fångarna och deras trasor var nog inte rengjorda på länge och många hade magsjukdomar med svåra diarréer. Eftersom resorna var relativt korta hade vi inga matraster. Vi hade heller inga gåvopaket att dela ut till fångarna. Däremot delade vi ut knäckebröd till dem, och detta förorsakade kaos på flera sätt. Deras hunger gjorde att alla endast tänkte på sig själva utan hänsyn till varandra.

När de såg att något ätbart delades ut försökte alla att tränga sig fram med utsträckta händer och närmast vansinne i blicken. Soldaterna försökte på alla sätt att med gevärskolvarna hålla ordning och vi förare fick rytande och handgripligen försöka få soldaterna att inte slå ner fångarna.

I någon av de andra bussarna slogs ändå någon fånge ihjäl med gevär. I bussarnas vattenkanna hade vi, för att minska risken för smittspridning, upplösta kloramintabletter i vattnet. Detta gjorde vattnet beskt och mycket onjutbart att dricka, men beskheten försvann när man kokte vattnet, vilket vi alltid försökte göra när vi själva skulle använda det. För att skölja ner knäckebrödet hämtade fångarna vatten i sina konservburkar och i mitt minne har jag kvar bilden av besvikna ansiktsuttryck och orden ”aah, bitter!” Knäckebrödet och vattnet gjorde att fångarnas sjuka magar reagerade snabbt och våldsamt så vi fick stanna ofta för naturbehov.

Många var så svaga att de inte orkade resa sig upp efter att ha suttit där i långa rader längs vägkanten. De fick hjälpas upp av de mindre svaga eller av oss svenskar. En del föll omkull i sin avföring och, självfallet blev sedan stanken i bussarna ännu värre. Men allting har ett slut. Vi kom fram till lägren som skulle ta emot fångarna, det var i närheten av Hannover och Braunschweig. Det var ännu mörkt. Fångarna togs emot av varelser som tydligen själva också var fångar, men i bättre kondition (kriminella fångar fick ofta basa över andra). De vrålade och skrek åt våra stackare av vilka en del låg på golvet under bänkarna och hade svårt att själva ta sig ut.

När alla som ännu var levande i min buss hade tagit sig ut, låg två kvar. De hade avlidit, av svaghet eller ihjältrampade. Det var likadant i flera av de andra bussarna. Mottagarna kom och släpade ut dem, dragande i armar och ben. De slängdes i en hög vid sidan om de levande, som ställdes upp i rader för att stappla till sina baracker. Mänskligt att döma var det nog inte många som lämnade lägret levande.