Mot Tyskland

Tidigt på morgonen startade hela detachementet färden mot Tredje Riket. Det var en imponerande kolonn: 36 bussar, många lastbilar med olika utrustning, personbilar och motorcyklar. Allt fungerade bra, med undantag av ”vår hjälp i nöden”, bärgningsbilen, en bastant sak som senare döptes till Karl-Alfred. Den fick bekymmer med bromsarna som var för hårt ansatta.

Gränspassagen var anmärkningsvärt enkel och efter ett antal hakkorsstämplar i pass och fordonspapper fortsatte vi in i Tyskland. Där uppe i norr syntes inte många spår av kriget, men efter ett par timmar fick vi se massor av allierade bombplan som i vågor på hög höjd flög österut. Vi dirigerades från stora vägen in på småvägar i skog. Personalen fick lämna fordonen och söka skydd i terrängen. När vi kom längre söderut, började krigets spår synas alltmer i form av bombade städer och broar.

En del var så nyligen utfört att vi förstod att det gjorts av en del av de bombplan som vi sett. Det brann fortfarande på flera ställen och tyska vakter stoppade oss och talade om att det fanns tidsinställda bomber längre fram, så att vi fick ge oss ut på besvärliga småvägar och krångla oss fram på långa omvägar. Så småningom kom vi dock till dagens mål Friedrichsruh ett par, tre mil utanför Hamburg. Då var det redan sen kväll och nermörkt, varför vi fick sitta eller ligga kvar i fordonen och sova.