På bussarna

Resan skulle gå, om möjligt utan nattuppehåll, i ett sträck till Neuengamme vid Hamburg. Vi hade ju inte tält så att det räckte även för våra passagerare. Endast kortare uppehåll för naturbehov, för tankning av fordonen och för utspisning av personalen.

Våra passagerare hade fått gåvopaket. Våra bussar var långt ifrån några bekväma långfärdsbussar. De var som jag tidigare nämnt arméns sjuktransportbussar. Ganska korta och därför lämpliga för våra ibland besvärliga vägar. På varje långsida fanns en fast monterad hårdstoppad långbänk och i mitten en lös långbänk av trä. Föraren satt på höger sida, och han var den ende som hade en stol med ryggstöd och det var också den enda bekväma sittplatsen.

Längst fram på vänster sida var en cirka en och en halv meter lång hårdstoppad bänk. Här satt den ledige föraren och Gestapo-mannen. När den ledige föraren behövde sova och samla krafter för nästa körpass fick Gestapo flytta över till motorhuven eller någon annanstans. Framtill bakom motorhuven stod alltid en 50-liters mjölkkanna med vatten för personalens och passagerarnas behov. Cirka 30 passagerare hade någorlunda dräglig plats att sitta, men ofta hade vi fler.

Det var som sagt inga bekväma resor, men koncentrationslägren var ju heller inte kända för någon bekvämlighet. Inför utsikten att kunna undkomma med livet i behåll kunde de utstå en hel del, och de hade för övrigt inget val. Vid tillfällen då bussarnas kapacitet inte räckte till fick en del till och med åka långresor på övertäckta lastbilsflak.