Tredje resan

Den tredje och sista transporten från Ravensbrück är den mest händelse- och minnesrika. Ryssarna var nu mycket nära och kunde komma när som helst. Fångarna var av många nationaliteter, mest från öststaterna.

Många av de yngre kvinnorna hade spädbarn eller var gravida. När vi undrade hur kvinnor som hade varit i fångläger i flera år kunde vara gravida eller ha spädbarn, ryckte de på axlarna och med aningen av en glimt i ögat skyllde på ”Den Helige Ande”. Sanningen var väl att många hade våldtagits och andra hade försökt skaffa sig förmåner eller mat genom att ställa sig till förfogande.

I min buss hade jag ett tiotal spädbarn. De var väl som mest ett par månader gamla, äldre kunde de väl normalt inte bli med den skötsel som var möjligt. De var lindade i trasor och bars i famnen, några korgar eller sådant fanns inte. De som satt längst fram i bussen lade barnen på motorhuven när de skulle ”byta blöjor” på dem så vi fick på nära håll se hur det gick till. Några blöjor eller sådant fanns ju inte, utan mödrarna rev remsor ur sina kläder och lindade om dem sedan de hade torkats hjälpligt rena och torra med de gamla trasorna.

Barnen såg röda och såriga ut, men konstigt nog var det inte så mycket barnskrik i bussen som man kunde väntat sig. Mödrarna ammade, men i den kondition de var, hade de väl inte mycket att ge. Vi hade delat ut gåvopaket och i dessa fanns torrmjölkspulver. Detta blandade de med klorerat vatten från bussens kanna i någon gammal konservburk och med en sked eller med bara fingrarna stoppades detta i barnen.

Vägarna var hårt belastade med militärkolonner och flyktingar, de senare i häst- eller oxdragna vagnar eller till fots. Vi kunde därför inte hålla så hög fart. När det började mörkna hade vi ännu långt kvar till danska gränsen. Därtill kom att tiden var inne när en av våra passagerare, en polska, skulle föda. Ytterligare ett par hade börjat få känningar.

Något härbärge fanns naturligtvis inte, men vi hade både läkare och sjuksköterskor med oss. Kolonnen körde in i en skogsdunge där bussarna parkerades bland träden. En buss utrymdes och gjordes om till förlossningsrum, med mörkläggningsskivor för fönstren. De passagerare som inte kunde ligga inne i bussarna gick ut och lade sig bland buskar och träd. De var tunt klädda och filtar fanns inte så många, så det var ganska bistert.

Det låg människor överallt och i mörkret gick man lätt och trampade eller snubblade på någon. Som tur var så regnade det inte. Vi förare hade våra sovsäckar så vi gick upp och lade oss på busstaken. Hur länge vi hade legat där och sovit vet jag inte när vi plötsligt väcktes av kanonskott och kulspruteknatter alldeles i närheten. Hur man kom ur sovsäcken och ner på marken vet jag inte, men när man vaknat till full sans låg man och tryckte och sökte skydd intill ett träd.

I mörkret hade vi inte sett att vi hade parkerat alldeles intill ett luftvärnsbatteri, och detta hade angripits av ett nattjaktplan. Lyckligtvis och märkligt nog hade ingen av oss eller våra passagerare eller fordon träffats av jaktplanets granater. När morgonen grydde hade ett gossebarn blivit fött och han gavs namnet Per-Albin, ty bussen han hade blivit född i bar detta namn. De flesta bussarna hade namn, döpta av sina förare, ofta efter någon anförvant eller annan omtyckt person därhemma.

De andra två presumtiva föderskorna hade lugnat ner sig, så vi lastade in och fortsatte till Padborg i Danmark, där vi lämnade av våra passagerare, en mer än vi hade hämtat ut.