Tabletter för att orka

Behovet och den tillfälliga situationen avgjorde om vi skulle köra. Vi kunde inte använda fordonens strålkastare på grund av faran från nattjaktplanen, som i mörkret kunde se strålkastarljuset men inte bussarnas vita färg och röda kors och flaggor. Och de sköt på allt som syntes på vägarna eller på marken.

När det var skymning eller i månljus fick även den ledige föraren, om det fanns någon, hjälpa till genom att med ansiktet intill vindrutan spana ut på vägen. När ljuset inte längre räckte till fick kolonnen stanna, om möjligt vid sidan om vägen. Föraren stannade motorn, somnade och sov i förarstolen tills han blev väckt, startade motorn och fortsatte färden.

För att minska risken att vi satt och somnade när vi körde utdelades vid behov till en början koffeintabletter, men deras verkan var ganska kortvarig och därefter blev man ännu sömnigare. Därför övergick man sedan till Fenedrintabletter [amfetamin] och deras verkan var fantastisk. Efter en enda liten tablett blev man pigg och vaken hur trött man än var före och deras verkan varade i flera timmar.

Men när uppdraget var slutfört och det gavs tillfälle till vila och sömn, då kunde man sedan sova upp till ett helt dygn i sträck. Eftersom jag också var färdmekaniker för vår grupp på fyra bussar fick jag ofta avhjälpa småfel på dessa när vi rastade. Det var hårt.