Hur fick folk nyheter?
Det fanns drygt 230 tidningar i Sverige på 1930- och 1940-talen. Däremot fanns det endast en svensk radiokanal från 1924 fram till 1955.
Den största andelen tidningar var lokala eller regionala och fokuserade på inhemska nyheter. Nästan alla dagstidningar hade en koppling till ett politiskt parti, vilket påverkade deras rapportering. Större dags- och veckotidningar hade både resurser och viljan att täcka många olika typer av frågor, från internationella nyheter till kultur och underhållning.
Radion var en mer samlande kraft i nationen, mycket för att radiokanalen var statligt styrd och tack vare att Sverige hade flest radioapparater per invånare i hela Europa redan vid andra världskrigets början.
Tidningar
När svenska Gallup gjorde en undersökning 1943 var den största dagstidningen i landet Dagens Nyheter med ungefär 10% av alla vuxna läsare. I Stockholm läste till och med varannan person Dagens Nyheter. Av kvällstidningarna var Aftonbladet den största, fram till dess att Expressen startade 1944.
Lokala och regionala tidningar spelade däremot en viktigare roll i mindre samhällen. Drygt 60% av den svenska befolkningen läste endast lokala eller regionala tidningar. Anledningen var att läsarna tyckte att de lokala nyheterna och annonserna var mer intressanta än internationella händelser.
I Sverige fanns det två judiska tidskrifter, Judisk Tidskrift och Judisk Krönika. Tidningarna var en viktig informationskanal för både judiska och icke-judiska läsare, då de publicerade artiklar om de allt sämre levnadsförhållandena för judarna i Nazityskland.
De större nazityska tidningarna, som Völkischer Beobachter och Das Reich, fanns också till försäljning i Sverige. De hade få svenska prenumeranter, men lästes intensivt av svenska journalister.
Svenska röster
Många av de nyheter som det skrevs om i svenska tidningar kom från nyhetsrapportering från de krigsdrabbade länderna. Ibland var även svenska journalister på plats. En av de journalister som ofta var i konflikternas centrum var Barbro Alving.
Barbro, BANG, Alving
Barbro Alving med signaturen Bang var en fredsaktivist och journalist som länge skrev för Dagens Nyheter där hon gjorde sig ett namn och blev synonym med sin signatur “Bang”.
Bang var känd för sitt rappa språk och sin vassa penna. Hon räddes inte att driva med nazismen. Så här skrev hon exempelvis i Dagens Nyheter när hon rapporterade från Olympiaden i Berlin 1936, där hon var på plats.
"Döv av skallrande Heilrop, blind av strålande färger och förkrossad av den största festen i den moderna idrottens historia sätter jag mig att skriva detta.
Men nu – fanfarer ljuda utanför, ett vaktmästarrytande ”Sitt ner och fäll ihop paraplyt” går runt hela stadion och 230.000 ögon riktas åt ett enda håll. Och då, i den breda östra trappan kommer den bruna gestalten med den välkända kröken på armen och följd av sin stora stab. Ett brusande heilrop går över läktarna, och hela stadion blir som en enda jättelik igelkott av utsträckta armar.
[…] Det ligger ingen politik i dessa spel, ha dem sagt, de höga värdarna. Men nog låg det politik över Stadionläktarna under den här halvtimmen. Jublet, applåderna, visslingarna, allt skiljer på en sak, Hitlerhälsning eller inte Hitlerhälsning. Den höjda armen är olympisk hälsning också, det vet jag, men här är det Hitlers."
Bang beskrev sedan stämningen på läktarna i samband med att olika länder tågade in på arenan.
"När Frankrikes stora trupp tågar in i sina blå baskers och broderligt sträcka ut armarna i Tysklands egen hälsning, stiga ropen över läktarna till storm, och när Österrikes 219 man göra likadant, växa ropen ut till full orkan. […]
Men i svenska truppen höjs bara en arm, det är en fotbollskille, som hittat någon bekant i publiken, och den hälsningen är svensk. Den betyder ”tjena”."
Bang fortsatte att rapportera från Europa och om Nazityskland. Hon skildrade det spanska inbördeskriget, skrev krigsreportage från finska vinterkriget och rapporterade från Norge efter Nazitysklands invasion 1940. Efter andra världskriget reste hon runt i olika flyktingläger och skrev om flyktingarnas situation. Hon blev med tiden också en mycket omtyckt krönikör i Vecko-Journalen och under signaturen "Käringen mot strömmen".
Radio
Radioutsändningarna i Sverige var till en stor del en informationskanal för staten. Det var också många som lyssnade på programmen. Den genomsnittlige svensken lyssnade mellan två och tre timmar på radio varje dag. Nyhetsuppdateringarna lockade flest, i synnerhet under krigsåren.
Även utlandssändningarna hade en stor lyssnarskara. Ungefär en tredjedel av svenskarna följde program från kringliggande radiostationer, som Berlin eller London. Sändningarna från BBC i London var mest populära, följt av Berlin-sändarens program. Musikprogram och nyhetsuppdateringar var mest intressanta.
Svenskarnas intresse för utländsk radio, och de krigförande ländernas önskan att påverka den svenska opinionen, gjorde att såväl BBC i London som Reichsrundfunk i Berlin valde att sända svenskspråkiga program under kriget.
Journalfilm
Det fanns ungefär 1 000 biografer i Sverige på 1930- och 40-talen. En undersökning 1939 angav att stockholmare gick på bio i medeltal 22 gånger per år. Mellan varje spelfilm visade man journalfilmer och reklam på biograferna. Det var dåtidens enda sätt att se rörlig reklam och rörliga nyhetsreportage.
Ljudfilmen hade på 1930-talet utkonkurrerat stumfilmen. Samtidigt var all ljudinspelningsutrustning var tung, svårhanterad och dyr. Det innebar att journalfilmerna inte alltid hade originalljud, men alltid ledsagades av en berättarröst.
Varje filmbolag bestämde vilka journalfilmer som skulle visas på sina biografer. Såväl inom svenska filmindustrin som hos publiken ville man hellre se film från USA och Storbritannien än från Tyskland. Den nazityska filmagenturen Tobisfilm startade därför en filial i Sverige, men bolaget fick inga större framgångar.