Antisemitismens grund
Oroliga tider är ofta en grogrund för ökad antisemitism, och 1920-talets Tyskland var ett exempel på det. Judehatet som spreds i Nazityskland på 1930-talet byggde på föreställningar som funnits länge i Europa. Skillnaden var omfattningen och hur snabbt en stor del av befolkningen accepterade judeförföljelserna, samt vilka ödesdigra konsekvenser det fick.
De svenska tidningarna rapporterade om de ökande förföljelserna men också om den nazistiska ideologin där antisemitismen redan från början var en bärande del. Några svenska journalister vidareförmedlade bilden av att judarna var skuld till allt dåligt som hänt Tyskland.
Huvudbild: Stockholms stadsmuseum
Antisemitismen i Sverige
I Sverige fanns antisemitism innan det bodde judar här. Kyrkan spred redan på medeltiden antijudiska bilder och lögner om judarna. Anledningen var att kyrkan ansåg att judarna var skyldiga till Jesus död.
På 1800-talet vävdes den gamla antisemitismen samman med konspirationsteorier om makt och pengar. Antisemitismen fick även inslag. Detta syntes inte bara i karikatyrerna i skämtpressen, men även genom våldsamma överfall på judar. När Hitler tog makten ökade antisemitismen också i Sverige.
Intervju med Börje Eliasson,
Flera kända svenska personer var tyskvänliga. Bland annat Sven Hedin, en svensk upptäcktsresande och författare. Han hade nära kontakt med fler nazistiska ledare, däribland Adolf Hitler. I en intervju i Aftonbladet sa han:
Jag har studerat arbetstjänsten, och rest på de nya autostradorna och har sett ett Tyskland, där alla deltaga i arbetet för statens välfärd, ett land där alla arbeta för samma mål och där alla ha arbete. Det är det stora undret i dessa tider.
Sven Hedin
Sven Hedin var en svensk upptäcktsresande, författare och kulturpersonlighet som blev internationellt känd genom sina resor, särskilt i Asien. Han adlades och blev invald i Svenska Akademien. Hedin var politiskt engagerad, uttryckte högerkonservativa åsikter, förespråkade ett starkt försvar och varnade för kommunismens inflytande.
Han var även en uttalad anhängare av Tyskland och uttryckte stöd för Nazityskland. Hedin hade nära kontakter med flera nazistiska ledare, inklusive Adolf Hitler, och han deltog i olika nationalsocialistiska organisationer. Han höll tal vid invigningen av OS i Berlin 1936 och uttalade sig positivt om utvecklingen i Tyskland. I en intervju med Aftonbladet i december 1939 kommenterade han Nazityskland.
"Jag har studerat arbetstjänsten, och rest på de nya autostradorna och har sett ett Tyskland, där alla deltaga i arbetet för statens välfärd, ett land där alla arbeta för samma mål och där alla ha arbete. Det är det stora undret i dessa tider.”
Hans beundran för Tyskland och Hitler bestod genom hela kriget. Efter Hitlers självmord skrev Hedin i Dagens Nyheter den 2 maj 1945:
”Jag bevarar ett djupt och outplånligt minne av Adolf Hitler och betraktar honom såsom en av de största män världshistorien ägt. Nu är han död. Men hans verk skall leva.”
Sven Hedin gav uttryck för en stark beundran för Tyskland som var vanlig inom främst konservativa kretsar i Sverige. Han var en berömd och inflytelserik person och hans åsikter och handlande kom att kritiseras hårt i efterhand och överskuggade då det kändisskap och den ryktbarhet han vunnit genom sina expeditioner.
Judarna i Sverige fick tidigt en lägesbild av förföljelserna i Nazityskland. Många hade släkt och vänner på kontinenten och fick genom brev och judiska tidningar följa vad som pågick. När kriget bröt ut spred sig oron och rädslan för vad som skulle hända vid en tysk invasion. Många svenska judar hade packade resväskor, några bar vapen, andra hade ett giftpiller med sig, för att vara beredda om tyskarna invaderade.
Antisemitismen i Nazityskland
Efter maktövertagandet införde nazisterna hundratals lagar som fråntog judarna deras fri- och rättigheter. De tyska judarna, som levt sida vid sida med övriga tyskar, särskildes från övriga befolkningen.
Nazisterna såg judarna som en underlägsen “ras” samtidigt som de ansågs vara farliga och ett hot mot det tyska folket. Enligt nazisterna var “juden” både den girige kapitalisten och den våldsamme kommunisten. Dessa motsägelser är typiska för antisemitismen.
Det krig som nazisterna startade handlade inte enbart om att ta mera land, utan kom att bli ett utrotningskrig mot judarna i Europa.
Nürnberglagarna var några av de mest betydelsefulla lagar som nazisterna införde. Den judiska befolkningens medborgerliga rättigheter inskränktes, och äktenskap mellan judiska statstillhöriga och ”ariska” medborgare blev förbjudna. De schematiska tabellerna visar hur lagen avgjorde om en person var jude eller ej.
Vad styrde pressens rapporteringar?
Under sommaren 1942 började allierad press sprida rapporter om nazisternas massmord på Europas judiska befolkning. Uppgifterna kom från polska motståndsrörelsen och hade smugglats ut från Polen av svenska affärsmän, bland annat Sven Norrman på elektroteknikföretaget ASEA.
Svenska tidningar var inledningsvis försiktiga med att återrapportera de allierades uppgifter. Dels för att de var osäkra på uppgifternas sanningshalt, dels för att de hade direktiv från regeringen om att inte publicera ”detaljerade skildringar av grymheter”.
Författaren Israel Holmgren hade dessutom under hösten 1942 blivit åtalad för att ha återgett beskrivningar av de nazistiska brotten i sin bok Nazisthelvetet, och en annan bok, Polens martyrium, hade blivit beslagtagen på uppdrag av den svenska statsministern Per Albin Hansson. Journalisterna visste alltså att regeringen inte ville att uppgifterna skulle komma ut.
Ett av de första tecknen på att situationen förändrades var en artikel i Dagens Nyheter 13 september 1942. Där står:
Förföljelserna mot judarna har av tyskarna utsträckts till de besegrade länderna, och av olika tecken att döma har den teknik som därvid använts blivit allt hårdare och hänsynslösare. Slutmålet tycks vara den fysiska förintelsen.
Hugo Valentin skrev den första längre artikeln om massmorden i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 13 oktober 1942. I artikeln uppgav han även antalet döda, som man då förmodade.
I vad mån den östjudiska civilbefolkningen reducerats genom direkta pogromer och massavrättningar är ännu svårt att fastställa. Det statistiska materialet är nämligen ännu ytterst bristfälligt och svåråtkomligt. Enligt informationsministern Mr. Brendan-Bracken (den 9 juli 1942) skall antalet av nazisterna direkt dödade polska judar belöpa sig till cirka 700 000, en siffra, vars riktighet dock bestritts från tyskt håll.
Den 17 december 1942 läste Storbritanniens utrikesminister Anthony Eden upp en deklaration i parlamentet där de allierade nationerna fördömde nazisternas massmord. Deklarationen avslutades med att alla parlamentsledamöter ställde sig upp för en tyst minut. Den offentliga deklarationen var en vändpunkt i rapporteringen kring nazisternas folkmord.
Redan några dagar senare, 22 december 1942, skrev tidningen Arbetet:
På torsdagen i förra veckan överlämnade den polske utrikesministern i London en till de allierade regeringarna riktad not, vari förklaras att det varje dag föres 7 000 judar, män, kvinnor och barn, till speciella ”avlivningsläger” som tyskarna upprättat i Polen. I noten göres gällande att Himmler, den tyska nazistregeringens polisminister, givit order att hälften av den judiska befolkningen i Polen skall avlivas före utgången av december månad. Avdagatagandet började redan i våras och har sedan genomförts med metodisk grundlighet.
Hugo Valentin skrev återigen en längre artikel om massmorden i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 31 december 1942 med rubriken ”Världshistoriens största judepogrom”. Där påminde han läsarna om vad man tidigare kunde ha läst och förstått:
[Det kan] icke betvivlas, att sådana massmord sedan en lång tid tillbaka verkligen försiggå systematiskt och i stor skala, och att varje ord i [de allierades] försiktigt hållna deklaration är med sanningen överensstämmande. Motsatsen vore i själva verket förvånande i betraktande av Hitlers egna utlåtelser och utfästelser. Han har nämligen gång på gång alltifrån sitt stora tal vid krigsutbrottet ej blott utpekat judarna som krigets upphovsmän utan även förkunnat sin avsikt att utrota dem, åtminstone i Europa.
De svenska tidningarna publicerade från och med årsskiftet 1942/1943 allt fler artiklar som beskrev nazisternas förföljelser och brott mot den judiska befolkningen i Europa. Tidningen Arbetaren hade till och med en rapport om Auschwitz så tidigt som 25 oktober 1943, ett år och tre månader innan lägret befriades av sovjetiska trupper i 27 januari 1945.
"I Oswiencim i Polen ha tyskarna anlagt ett koncentrationsläger som i befolkningens mun fått den fasofyllda beteckningen ”dödslägret”. Dit föras kristna polacker och judar för att antingen hoptals mördas eller, i den mån och så länge deras krafter räcka till, utföra olika tvångsarbeten för den tyska krigsförvaltningens räkning. Ur en i London utgiven samling relationer om detta läger från dels trovärdiga observatörer dels fångar, som lyckats undkomma därifrån, återges här en kort skildring av förhållandena i lägret."
Över inkörsporten till fånglägret står en inskrift i stora bokstäver: Arbeit macht frei! Från alla håll inom lägret ser man en hög skorsten, liknande en stor fabriksskorsten. Det är ingen fabrik men Oswiencims eget krematorium denna skorsten betjänar. [---]
