Vita båtarna – en svensk hjälpaktion

När andra världskriget gick mot sitt slut genomförde Sverige flera räddnings- och evakueringsaktioner för att hjälpa människor som överlevt nazisternas koncentrationsläger. Den mest kända är Svenska Röda Korsets insats med de så kallade Vita bussarna, ledd av Folke Bernadotte. Mellan mars och maj 1945 räddades tusentals fångar ur nazistiska läger, däribland många judar.

Kort efter att Vita bussarnas räddningsaktion avslutats tillfrågades Sverige av de allierades flyktingorganisation United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA) om att ta emot fler överlevande från koncentrationslägren. Sverige accepterade max 10 000 före detta koncentrationslägerfångar och tog till slut emot runt 9 000 personer.

Skillnaden mellan Vita bussarna och Vita båtarna är att bussarnas räddningsaktion pågick medan kriget ännu pågick och samtal och överenskommelser gjordes med Nazityskland. Vita båtarna var i stället en hjälpaktion för redan befriade koncentrationslägerfångar. De fördes till Sverige för vård och återhämtning innan de, åtminstone enligt den ursprungliga planen, skulle återvända till sina hemländer.

I Europa kallades dessa personer för Displaced Persons (DP). Svenska myndigheter kallade dem ”repatriandi” då meningen var att de skulle återvända, medan de judiska församlingarna senare kom att benämna dem ”1945 års räddade”.

Bergen-Belsen och de överlevande

Merparten av de personer som senare kom till Sverige hade befriats i koncentrationslägret Bergen-Belsen i norra Tyskland. När brittiska trupper befriade lägret den 15 april 1945 fanns där omkring 60 000 fångar och närmare 13 000 obegravda kroppar som låg i högar runt om på lägerområdet.

Nazisterna hade under krigets slutskede förflyttat fångar till Bergen-Belsen från andra läger, bland annat Auschwitz. Tågrälsarna var ofta sönderbombade, så i stället fick fångar vandra i flera dagar och ibland veckor. Dessa marscher brukar kallas för dödsmarscherna. Förflyttningarna berodde på att nazisterna ville röja undan alla spår av Förintelsen och genom att samla alla fångar på ett ställe kunde de låta fångarna dö av sjukdomar som fläcktyfus och dysenteri. Nazityskland valde att frivilligt överlämna Bergen-Belsen till britterna, antagligen för att slippa problemen med lägret.

I Bergen-Belsen var förhållandena fasansfulla. Ofta levde många utan både mat och vatten de sista veckorna innan lägret befriades. Sjukdomar spred sig snabbt och många dog. De som överlevde var ofta så svårt sjuka och undernärda att de behövde bäras ut på bår. De brittiska soldaterna som var de första allierade att komma till lägret gav fler av de utsvultna mat från sina egna ransoner. Den var fet och till för soldater. Det gjorde att runt 2000 av de sjuka och svältande i Bergen-Belsen dog på grund av att deras kroppar inte kunde processa den feta maten. Efter befrielsen upprättades ett stort uppsamlingsläger i närheten av Bergen-Belsen för tiotusentals överlevande.

Sveriges insats i Lübeck

Samarbetet mellan UNRRA och Sverige var inte självklart. Sveriges neutralitet under kriget gjorde att vissa allierade företrädare var tveksamma till samarbetet. Det fanns också osäkerhet kring om de överlevande själva ville resa till Sverige.

Trots detta utvecklades en omfattande internationell humanitär insats. Svenska Röda Korset, Medicinalstyrelsen, Civilförsvarsstyrelsen, UNRRA, SHAEF och den brittiska 21:a armékåren samarbetade för att genomföra evakueringarna. Före detta koncentrationslägerfångar hämtades från olika läger i Tyskland och kördes till Lübeck för vidare transport.

För att minska risken att smittsamma sjukdomar skulle komma in i Sverige beslutades att en medicinsk kontrollstation skulle upprättas i Lübeck. Där etablerades Swedish Transit Hospital i Cambraikasernen och ett särskilt Lübeckdetachement under ledning av läkaren Hans Arnoldsson, som tidigare deltagit i Vita bussarnas arbete. Detachementet arbetade med att göra de före detta fångarna redo för avfärd till Sverige.

Kallas ibland Vita båtarna eller Vita skeppen

Transporterna till Sverige genomfördes med fem fartyg: Karskär, Rönnskär, Kastelholm, Prins Carl och Kronprinsessan Ingrid. De tre sistnämnda var målade vita, vilket har gjort att aktionen ibland kallas Vita båtarna eller Vita skeppen.

Mellan sommaren och hösten 1945 transporterades över 9 000 överlevande till Sverige. De kom främst från Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Rumänien, men sammanlagt representerade de omkring 20 olika nationaliteter. De flesta var unga vuxna som hade överlevt koncentrationslägren.

Mottagandet i Sverige

I Sverige förbereddes mottagandet genom att ett antal beredskapssjukhus och vårdinrättningar öppnades. De flesta kom till hamnar i södra Sverige som Malmö, Landskrona, Kalmar och Göteborg. Men transporter gick även till Stockholm och Norrköping.

Flera av de nyanlända var dock så svårt sjuka att de inte skulle överleva vidare transport. De lades in på närmaste sjukhus. Resten av dem som anlände delades upp i olika läger, sjukhus eller sanatorier runt om i Sverige. Flera av dessa platser hade öppnats enbart för att ta hand om de före detta koncentrationslägerfångarna som kom.

Trots den vård som erbjöds var många svårt skadade. Under de kommande åren avled flera hundra Förintelseöverlevande i Sverige till följd av sjukdomar och skador som de ådragit sig under fångenskapen. Runt om i Sverige finns begravningsplatser där spåren av dem som inte överlevde särskilt länge efter Förintelsen går att finna.

Stanna i Sverige eller resa vidare?

Forskare brukar säga att ungefär hälften av alla som kom med Vita båtarna stannade kvar i Sverige. Flera tillbringade några månader eller år i landet för att sedan resa vidare till bland annat USA eller Israel för att bygga upp ett nytt liv. Några få återvände till sina hemländer, men även de reste ofta vidare främst till Israel som grundades 1948. Israel kom att bli en trygg plats för många judar efter Förintelsen.

Under 1950-talet blev många av de överlevande svenska medborgare. Flera kvinnor gifte sig med svenska män och blev därmed svenska medborgare. Andra kunde ansöka om medborgarskap. Efter en ändring i medborgarskapslagen blev det enklare att ansöka, särskilt för flyktingar och statslösa personer. Processen skedde steg för steg och var och en fick söka för sig. Det kunde ta upp till tio år beroende på hur deras situation såg ut och hur snabbt deras ärende kunde behandlas.

För många blev Sverige en tillfällig fristad. Andra kom att stanna resten av livet och blev en del av det svenska samhället. Genom deras berättelser lever minnet av Förintelsen vidare.