Hanna levde de första åtta åren av sitt liv i västra Polen tillsammans med sin romska familj. Hennes mamma hade nyligen dött i sjukdom när Nazityskland anföll Polen i september 1939. Hannas pappa gav sig av med familjen för att komma längre bort från fronten. Hanna och lillasyster Anita orkade inte gå och skulle därför lämnas kvar hos en faster. Pappan lovade att snart komma tillbaka och hämta dem, men utanför fasterns hus möttes han och resten av familjen av nazityska soldater. Hanna och Anita såg genom fönstret hur hela familjen sköts ner. Soldaterna gick tillbaka till huset och sköt även fastern och hennes man.
Hanna och Anita skonades till livet den gången och fördes efter en tid vidare till koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Efter bara några veckor i lägret blev Anita uttagen som en av de många som skulle mördas i gaskammare.
Efter Anitas död började jag förstå, att det enda sättet att överleva var att kasta bort mina egna känslor. Man kunde inte ha någon medkänsla med de övriga fångarna. Det fanns bara en sak att göra och det var att försöka överleva.
Under flera år klarade sig Hanna undan utgallringarna. Hon gjorde sig arbetsduglig, ljög om sin ålder så att hon verkade äldre än hon var och flyttades vidare från Auschwitz-Birkenau till olika arbetsläger. Hon tvingades till tungt, svårt arbete och blev misshandlad på olika sätt. En tid var hon i koncentrations- och förintelselägret Majdanek utanför Lublin. Det var det värsta lägret, enligt Hanna. Där visste alla att de skulle dö. En dag var det Hannas tur. Hon bands ihop med en judisk flicka i samma ålder och ställdes i det vänstra ledet vid utgallringen. Ledet för de som skulle dö.
Hanna mindes det som att de i ett helt dygn stod fastbundna vid varandra, i kö för att dö. Då kom det en ny order om att alla arbetsdugliga skulle till en fabrik i Hamburg och tillsammans med andra fångar fördes Hanna dit.
Det sista arbetslägret Hanna var i hette Ravensbrück. En dag kom det vita ambulanser till lägret och fångarna fick veta att kriget var slut. Det var svenska Röda Korsets räddningsaktion, vita bussarna. Hanna och hennes kusin Sofia kom med vita bussarna till Sverige våren 1945 som överlevande efter folkmordet på romer. De var två av få romer som kom till Sverige vid krigsslutet, trots att det var förbjudet för utländska romer att resa in i Sverige fram till 1954.
Ikonbilden Berith Kalander berättar
Hanna Dimitri
Hanna och Georg Dimitri fick sitt första barn 1949, en dotter som fick namnet Anita. Georg fick arbete i gruvan i Malmberget, Gällivare, i början av femtiotalet och de flyttade dit. Trots att Georg hade fast jobb fick de först ingen bostad och tvingades under en tid bo med sina barn i en folkvagnsbuss. Ända in på 1960-talet var det svårt för svenska romer att få en fast bostad.
Hanna, Georg och deras fyra barn, Anita, Jeanette, Leif och Berith, bodde kvar i Malmberget fram till år 1975. Då flyttade Hanna och Georg till Stockholm och Hanna började sin livs första anställning, i köket på Beckomberga sjukhus.
Hanna dog den tolfte januari 1992 på S:t Görans sjukhus i Stockholm, sextioett år gammal, med sin Georg och sina barn hos sig. Sexton dagar senare dog även Georg.
Hannas berättelse
Hannas och Georgs yngsta dotter Berith har lämnat berättelsen om sin mor till Sveriges museum om Förintelsen och lånat ut ikonbilden. Berith har även skrivit en bok om sin mamma, Min mor fånge Z-4517.
Toppbild: Fotot föreställer Hanna Dimitri (Brezinska) och i bakgrunden en ikon. Foto: Sveriges museum om Förintelsen/SHM.
Källor
- Hannas vittnesmål har lämnats in till museet av efterlevande.
- Ikonbilden har lånats in till Sveriges museum om Förintelsen.
- Kalander, Berith. 1996. Min mor fånge Z-4517. Gällivare: Gällivare kommuns Folkbibliotek.
- Kalander, Berith. 2015. Sörj inte lidandet välkomna livet. Öjebyn: Berith Kalander cop.
- Lundgren, Gunilla. 2005. Sofia Z-4515. Stockholm: Tranan.
