Dina Rajs berättar
Min familj levde i staden Ruma i Jugoslavien. Efter Nazitysklands och dess allierades invasion i april 1941 ockuperades Ruma av tyska trupper. Min pappa hamnade som jugoslavisk reservofficer i tysk krigsfångenskap. Snart därefter kom Rumas tyske ortskommendant, överste Görke, hem till min familj och uppmanade oss att fly för att stadens alla judar skulle mördas. Min mamma tog mig ändå till Zagreb i det nyinrättade fascistiska Kroatien. Hon ville hjälpa sina föräldrar som var utsatta för förföljelser av kroatiska fascister, de så kallade ustasjamännen, men hon lyckades inte. Morfar dödades i Jasenovac och mormor skickades 1942 till Auschwitz där hon gasades ihjäl. Med falska resehandlingar flydde vi till Novi Sad som var ockuperat av det fascistiska Ungern. Den 21–23 januari 1942 genomförde ungerska myndigheter en razzia, då 3 500 serber och judar sköts ner i floden Donaus isvakar. Cirka 300 av dem var barn under tio år. Spädbarn kastades levande ned i isvakar. Jag var då tre och ett halvt år gammal och räddades av ett ungerskt hembiträde.
Efter razzian flyttade vi till Budapest där vi levde med falska ID-handlingar. Efter Tysklands inmarsch i Ungern 1944 och efter att landsortens judar deporterades till Polen, intensifierades jakten på judar i Budapest. Mamma och jag, som då bara var sex år gammal, förhördes flera gånger under pistolhot av . Detta skedde både i Budapest och på landsorten där vi gömde oss efter att den blivit "judefri". Förhörens syfte var att vi skulle erkänna att vi var judar och då skjutas ner i Donau eller skickas till Auschwitz.
Under hösten 1944 träffade jag Raoul Wallenberg flera gånger. Innan han kom till Budapest arbetade han tillsammans med min morbror Leo Schwarz hos Dr Kalman Lauer på handelsbolaget Meropa på Strandvägen i Stockholm. Raoul räddade inte mig och min mamma, våra falska ID- handlingar höll bra. Men han räddade mina farföräldrar, själv fick jag choklad av honom.
Jag befriades i januari 1945 av den sovjetiska Röda armén efter att jag i tre veckor hade suttit gömd i en källare under bombningar och gatustrider. Efter kriget träffade jag och mamma pappa igen, i Novi Sad.
Av Rumas 249 judar överlevde 19. Jag med mina 7 år var yngst.
Jovan Rajs berättar
Min familj levde i staden Petrovgrad i den jugoslaviska provinsen Banat. I april 1941 ockuperades staden av Nazityskland. I maj 1941 tvingades stadens judar flytta in i en militärkasern där de vuxna fick arbeta och vi barn bara lekte. Den 18 augusti samma år tvångsförflyttades vi med båtar och pråmar till det tyskockuperade Belgrad. Därmed blev Banatet Europas första judefria provins. Under hösten 1941 sköt Wehrmacht ihjäl alla de vuxna judiska män från Banatprovinsen som fanns i Belgrad. Bland dem min pappa, farfar, farbröder, morfar och morbröder.
I december 1941 placerades alla judiska kvinnor och barn i stadens mässhallar Sajmište. Under våren 1942 blev samtliga, däribland min mamma och bror ihjälgasade i mobila gaskamrar. Jag hölls gömd hos mammas yngsta syster, som var gift med en serbisk man. Senare, under sommaren gömdes jag hos ett par serbiska bönder. På den tiden gällde dödsstraff för dem som gömde judar.
I oktober 1942 gick jag, nio år gammal, illegalt över gränsen till Ungern där jag togs om hand av släktingar. I mars 1944 marscherade tyska trupper in i det allierade Ungern. Inom kort förflyttades judar i Ungern till getton och i maj påbörjades transporter till Auschwitz. Där dödades de flesta av mina skolkamrater från Szegeds judiska grundskola. Transporten där jag befann mig på togs till transitlägret Strasshof utanför Wien. Därifrån tvingades jag till slavarbete i ett tegelbruk utanför den lilla staden Haag, där jag arbetade i sex månader.
Jag fördes sedan till Bergen-Belsen, där jag vistades i fyra månader, mellan den 7 december 1944 till den 8 april 1945. Där förde jag dagbok och tecknade. Enligt uppgift är jag den yngste dagboksförfattaren i ett koncentrationsläger under Förintelsen. Från Bergen-Belsen hamnade jag i en grupp judar som användes som "levande sköldar" vid tågtransport av tysk militär och utrustning. Detta innebar bl. a. bombningar och beskjutningar. Under den andra halvan av april 1945 hamnade jag i . Den 8 maj 1945, krigets sista dag, befriades jag därifrån av den sovjetiska Röda armén.
Av min hemstads 1 285 judar överlevde 38. Jag med mina 12 år var yngst.
1955 träffades Dina och Jovan på ett judiskt sommarkollo i staden Rovinj i Jugoslavien. De förälskade sig i varandra och gifte sig och fick barn. 1968 flyttade familjen till Sverige.
Dina utbildade sig till arkitekt och Jovan utbildade sig till läkare och är professor i emeritus i rättsmedicin vid Karolinska Institutet. De skapade ett nytt liv tillsammans i Sverige och började senare föreläsa om sina upplevelser i olika sammanhang. Framför allt för barn och unga i skolor. De har även skrivit flera böcker om sina liv och upplevelser under Förintelsen.
