Alice Kertész

Alice, 1944 Budapest, Ungern

I mars 1944 ockuperade Nazitysklands arméer Ungern. Trettioåriga Alice Kertész, född Grosz, bodde i huvudstaden Budapest och drev en mjölkbutik. Alice var ogift och levde ensam. Det fanns en man i hennes liv, Sándor. Men han bodde med sin fru och tre döttrar i staden Jászberény öster om Budapest.

Alice klarade sig från deportationen av Ungers judar hösten 1944. Hon klädde sig som en katolsk krigsänka och skaffade en dubblett av identitetshandlingarna från en av sina anställda. Mannen som hon mötte på gatan bytte bara några ord och önskade henne lycka till. Hon kunde behålla sin falska identitet.

I november 1944 nådde den sovjetiska armén fram till Budapest. Utöver ungerska och jiddisch talade Alice både ryska och tyska. Hon blev anlitad av den sovjetiska armén som tolk och arbetade för dem fram till krigsslutet.

Till skillnad från Alice blev Sándor deporterad och satt i olika arbetsläger. Mot slutet av kriget tvingades han ut på en dödsmarsch men överlevde. Sándor befriades av den amerikanska armén i maj 1945.

Sommaren 1945 Budapest, Ungern

Plötsligt en dag kom Sándor tillbaka till Ungern. Med honom var hans bröder, som också överlevt, men Sándors hustru och de tre döttrar mördades i gaskamrarna i Auschwitz – Birkenau.

När han kom till Budapest återförenades Sándor och Alice och året därpå gifte de sig. 1948 flyttade de till Sándors hemstad Jászberény. Paret öppnade en klädbutik och år 1954 fick de sonen Tomas. Före kriget fanns det cirka 600 judar i Jászberény. Nu fanns bara ett hundratal av dem kvar.

En höstdag år 1956 såg Alice orden: ”Jude, vi för dig inte till Auschwitz” skrivna på en vägg i staden. Hon förstod det antisemitiska klottret som ”vi mördar er här på plats”. Det fick Alice att bestämma sig. Hon och hennes familj skulle inte stanna i Ungern.

I juli 1957 steg Alice och Sándor av färjan i Trelleborg tillsammans med lille Tomas som snart skulle fylla tre år.