Svenska räddningsaktioner
Under våren 1945 kom före detta lägerfångar till Sverige med Röda Korsets så kallade Vita bussar. Räddningsaktionen planerades i samverkan mellan norska, danska och svenska myndigheter. Den blev möjlig genom förhandlingar som Röda Korset och Judiska världskongressen lyckades genomföra med SS högste ledare, Heinrich Himmler. Alla skandinaviska fångar skulle hämtas till Danmark och Sverige.
Väl på plats tog rödakorspersonalen även med andra före detta fångar, framför allt judar och polacker. Siffrorna varierar men Röda Korset räknar med att cirka 15 000 människor kom till Sverige med Vita bussarna.
Genom UNRRA (föregångare till FN:s flyktingorgan UNHCR) och Röda Korsets så kallade Vita båtar kom ytterligare cirka 9 000 före detta fångar till Sverige under juni och juli 1945.
Mottagandet i Sverige
Vid ankomsten fick de före detta lägerfångarna sitta i karantän för att hindra spridning av sjukdomar. Därefter kom de till flyktingläger och beredskapssjukhus runtom i Sverige. Många var svårt sjuka, svaga och undernärda. En del överlevde inte resan eller dog efter en kort tid i Sverige.
Livet i flyktinglägren begränsades av rutiner och regler. Många av de före detta fångarna var unga kvinnor som snart började längta efter ett nytt liv i frihet. Samtidigt pågick sökandet efter familj och vänner som kanske överlevt.
Tanken var att de före detta fångarna skulle stanna i Sverige en kort tid. Sedan skulle de återvända hem. Men få av dem hade något hem att återvända till. Den svenska regeringen beslutade efter en tid att alla
de som kommit till Sverige med räddningsaktionerna fick stanna.
Befrielsen
I slutskedet av kriget, när de allierade trupperna avancerade in i Nazityskland, stötte trupperna på de koncentrationsläger och arbetsläger som nazisterna hade byggt upp under tiden vid makten. I de flesta fall blev det en chock för de allierade styrkorna. Många läger var överfulla med döda kroppar samt fångar som fortfarande levde men som var svårt sjuka på grund av de otaliga sjukdomar som hade florerat i lägren samt undernärda. En del av de överlevande som befriades av de allierade var så svårt sjuka och undernärda att de dog kort efter befrielsen.
I samband med upptäckten och befrielsen av lägren, dokumenterade de allierade lägren och fångarna. Bilder samt reportage om detta spreds till tidningar runt om i världen. Förintelsen blev i och med detta ett faktum för den stora allmänheten. Många av de befriade fångarna var statslösa, fördrivna och hade varken familj eller hem att återvända till. Dessa människor gick efter kriget under benämningen “Displaced Persons” (DP). Efter andra världskrigets slut blev en del av koncentrationslägren och arbetslägren så kallade DP-läger (displaced persons camp), och i vissa fall tog det många år innan de överlevande kunde återvända till sitt hemland eller få uppehållstillstånd i ett annat land.
