Heinz Ahrens.
Självporträtt av Heinz Ahrens.

Heinz Ahrens

Heinz var en tysk fotograf och övertygad pacifist som levde ett liv präglat av krig, flykt och motstånd. Genom svåra omständigheter fortsatte han att hjälpa andra och dokumentera en av Europas mörkaste tider.

Heinz växte upp i Tyskland i ett hem präglat av politik och övertygelse. Hans föräldrar var engagerade socialdemokrater och övertygade pacifister. Det påverkade honom starkt och formade hans syn på krig och våld redan i unga år.

När första världskriget bröt ut kallades Heinz in till tjänstgöring. Han undvek fronten och placerades i civilt arbete. Under krigsåren tog han olika jobb, han installerade värmerör, stoppade korv och målade lastbilar med kamouflage. Samtidigt deltog han i hemlighet i en pacifistisk organisation som försökte sabotera krigsinsatserna.

Efter kriget, mellan 1923 och 1926, arbetade Heinz som fotograf. Arbetet tog honom periodvis till Sverige. Efter Riksdagsbranden i Berlin 1933 fick Heinz ett tips om att kanske ta en semester, underförstått för att undvika att bli arresterad. Heinz stannade så länge han kunde i Tyskland, men år 1934 åkte han till Sverige via Norge.

Alltid framåt, hur svårt, tungt och tröstlöst nuet än är och hur framtiden än ter sig

Heinz

Han sökte uppehållstillstånd men fick avslag. Samtidigt blev hans tyska pass ogiltigt, och eftersom han inte längre var välkommen tillbaka till Tyskland kunde han inte få ett nytt. I stället fick han ett svenskt främlingspass – utan rätt att arbeta. Trots det fortsatte han att försörja sig och drev en fotostudio i Göteborg.

Under sin första tid i Sverige fick han en lärling vid namn Tage Carlsson. När Heinz sedan återvände, återupptog han kontakten med Tage och hans lillasyster Ingrid. Ingrid och Heinz gifte sig 1936 och 1938 fick de dottern Anita.

Två vuxna böjda över en vagga med ett spädbarn.
Ingrid, Heinz och en nyfödd Anita år 1938. Foto: Privat

Nekat uppehållstillstånd

Situationen blev allt svårare. Heinz fick avslag gång på gång när han ansökte om att få stanna i landet. År 1941 kom polisen till hans hem och förde honom till Smedsboförläggningen. Där förlorade han sina rättigheter, och det spelade ingen roll att han var gift med en svensk kvinna.

Hans fru och deras dotter Anita försökte besöka honom i lägret. De släpptes aldrig in, men stod utanför och väntade på att fångarna skulle få rast, så att de kunde ropa till varandra genom stängslet. Vid ett permissionstillfälle bestämde sig Heinz för att fly. Planen var att ta sig till sin syster i Venezuela. Han reste till Norge för att ta båt därifrån, men greps snabbt av norsk polis. Domen blev deportation till Tyskland. Han fördes tillbaka till Göteborg, där han fick ta farväl av sin fru och dotter.

I sista stund fattades ett avgörande beslut. Hans fru gav honom dottern Anita och sa: ”Ta med henne – då kan de inte skjuta dig.” Det räddade sannolikt hans liv. Eftersom Anita var svensk medborgare tvingades Gestapo ta hänsyn till barnet. Heinz lyckades undgå både koncentrationsläger och fängelse.


Ta med Anita, då kan de inte skjuta dig.

Ingrid
En flicka som sitter på en trehjuling.
Heinz, Ingrid och deras dotter Anita den 8 maj 1945. Foto: Röda korsets arkiv

I den tyska staden Lübeck började han åter arbeta som fotograf. Han var tvungen att anmäla sig hos Gestapo varje dag, men lyckades undvika militärtjänst med hjälp av förfalskade sjukintyg.
Samtidigt fortsatte han sitt motstånd. I Lübeck knöt han kontakter med bland andra pastor Albin Hansson i Svenska kyrkan och med Röda Korset i Hamburg. Tillsammans hjälpte de människor att fly från Nazityskland.

Heinz dokumenterade också sin samtid med kameran. Så småningom fick han i uppdrag av Svenska Röda Korset att fotografera räddningsaktionen med de Vita bussarna. Trots fotoförbud lyckades han dokumentera både insatsen och livet i krigets slutskede.

En vinkande man stående framför en kyrka.
Faces of war, 1945jpg
En lastbild med människor i samt kvinnor i randiga klänningar ståendes framför lastbilen.

Alla tre bilder är tagna av Heinz Ahrens under sin tid med Svenska Röda Korset. Foto: Svenska Röda Korsets arkiv

Efter kriget

Efter kriget ville Heinz börja om. Han ansökte om visum för att resa till sin syster i Venezuela. Med hjälp av vänner som intygade att han inte tänkte stanna i Sverige fick han tillstånd att resa via Sverige vidare till Sydamerika. Han anlände till Venezuela 1948. Trots det bar han hela livet på en längtan tillbaka till Tyskland.

Heinz dog 1952 efter komplikationer av lungödem. Han begravdes i en enkel, namnlös grav i en kista gjord av bananlådor. En vän beskrev honom senare som "världens samvete”, en människa som fick andra att känna sig sedda och berörda.

Sekretessen hävs

År 2007 hävdes sekretessen på Utlänningskommissionens dokument, arkiverade i Riksarkivet i Stockholm. Tack vare dessa kunde flera frågor om Heinz öde besvaras, bland annat varför han nekades svenskt medborgarskap. Eftersom han överlevde Gestapo och undvek koncentrationsläger, misstänkliggjordes han för att ha haft samröre med nazisterna. Men både hans arbete och de dokument som visar hans motstånd mot nazismen berättar en annan historia.

Heinz Ahrens berättelse kommer från hans barn, Anita Ahrens de Mari, och hennes son, Marzio Mari Ahrens, som har delat med sig av materialet. Här kan du komma i kontakt med Marzio.