Nina och Fardi Kwieks arkiv
Nina Kwiek föddes i Warszawa, Polen, den 12 september 1939. Hennes familj var då på flykt undan nazisterna och Nina ska ha fötts i ett dike vid stadsgränsen. Fem dagar senare invaderade Röda Armén Warszawa. Under kriget levde familjen gömda, och många familjemedlemmar skickades till läger eller avrättades.
Efter kriget bodde Nina i staden Łódź, Polen och 1964 gifte hon sig med Franciszek (Fardi) Kwiek. Fardi föddes 1943 i Lwów, i dåvarande Polen. Under kriget bodde han med sin släkt, men vid ett tillslag av nazisterna fördes alla män i familjen bort och Fardi såg dem aldrig igen. Efter kriget gick han i skolan i Łódź och senare arbetade han som kopparslagare.
I januari 1972 kom Nina och Fardi till Sverige med sina fyra barn. Familjen var några av de första romska kvotflyktingar som fick inresetillstånd till Sverige i slutet av 1960- och början på 1970-talen. De kom då från ett flyktingläger i Trieste. Där hade de fått visa för svenska tjänstemän vad de hade att bidra med till det svenska samhället. Vid ankomsten till Sverige inhystes familjen i en i Flen i ungefär ett halvår. Sedan fick de en lägenhet i Västerås.
Aftonbladets läsare kunde följa Ninas resa som nyanländ i Sverige genom artikelserien ”Hur ska det gå för Nina i Sverige?” som publicerades 1972-73. Fardi sparade tidningsklipp och fotografier från reportageserien. Tillsammans med intervjuer med Nina och Fardis barn finns de nu bevarade för framtiden i museet.
I Sök i samlingarna kan du se hela deras arkiv.
Samlande av romska minnen
Det är fortfarande mycket som är okänt om folkmordet på romer under Förintelsen. Från 1914 till 1954 var det invandringsförbud för romer i Sverige vilket resulterade i att få romska överlevande kom till Sverige. Museet har som uppdrag att dokumentera och bevara minnen, dokument och föremål som skildrar Sverige och Förintelsen. Det finns många svenskar som lever med minnet av Förintelsen varje dag. I museets växande samling finns material som skildrar livet före, innan, under och efter folkmorden. Det är berättelser som idag är del av det gemensamma svenska kulturarvet. Men få av dem skildrar romska över- och efterlevande.
Anledningarna till detta är givetvis många. En av de tydligaste förklaringarna kan vara att erkännandet av folkmordet på romer kom alltför sent. När Västtyskland 1984 erkände att utrotningen av romer var etniskt motiverad, hade många överlevande redan gått ur tiden. Majoritetssamhällets generella oförståelse och ointresse för romskt kulturarv kan även det sägas vara en bidragande orsak. Dessa faktorer har troligen även påverkat viljan att dela med sig av sin romska historia. Sveriges museum om Förintelsen är sent ute, men varenda skärva av den romska minoritetens minnen som kan nålas fast på historiens karta är värt hårt arbete. En sådan skärva kan vara fotografier som skildrar livet som överlevande.
