Nazisternas förföljelse av funktionsnedsatta

Nazisternas ideologi byggde bland annat på rasbiologiska idéer där man delade in människor i olika så kallade "raser". Den högst stående rasen var den så kallade "ariska rasen" som nazisterna ansåg sig själva tillhöra. En del av rasbiologin var rashygien (eugenik), som betydde att man ville hålla sin egen folkgrupp, eller så kallade ras, "ren". Inte bara från "främmande element" utan även från ärftliga psykiska och fysiska sjukdomar.  

Nazisterna ansåg att människor med mentala eller fysiska funktionsnedsättningar var en belastning och ett hot mot samhället och den "ariska rasen". Enligt nazisterna var de "onödiga munnar att mätta" och under 1930-talet omsattes denna människosyn i praktisk handling. Till en början genomförde nazisterna tvångssteriliseringar av funktionsnedsatta för att förhindra att "dåliga" anlag skulle spridas. Sammanlagt kom över 400 000 människor som hade ärftliga psykiska och fysiska sjukdomar att tvångssteriliseras under nazisternas tid vid makten.

Mördades genom svält och dödliga överdoser

Strax efter invasionen av Polen hösten 1939 inledde nazisterna ett organiserat mördande av funktionsnedsatta barn upp till tre års ålder. Förutom "dåliga" anlag ville nazisterna också bli av med den ekonomiska belastning som barn med funktionsnedsättning ansågs utgöra. Nazisterna benämnde detta som eutanasi, "dödshjälp" och aktionen gick under benämningen eutanasiprogrammet. Föräldrar till funktionsnedsatta barn uppmanades lämna sina barn till speciella barnkliniker, som i själva verket var "dödskliniker". Där mördades barnen genom svält och dödliga överdoser av mediciner. Så småningom inkluderades också barn och ungdomar upp till 17 års ålder. Sammanlagt uppskattas det att minst 10 000 funktionsnedsatta tyska barn mördades i eutanasiprogrammet för barn fram till krigsslutet. 

Sex anläggningar upprättades

Nazisterna som planerade eutanasiprogrammet såg tidigt framför sig att utöka mördandet även till funktionsnedsatta i vuxen ålder. Hösten 1939 undertecknade Adolf Hitler en hemlig fullmakt för att skydda deltagande läkare, medicinsk personal och administratörer från åtal. Fullmakten daterades tillbaka till den 1 september 1939 för att ge intryck av att insatsen var en krigsåtgärd. De som arbetade i eutanasiprogrammet gav projektet kodnamnet T4. Projektet döptes till T4 eftersom huvudkontoret var beläget på adressen Tiergartenstrasse 4 i Berlin.

I Nazityskland upprättades sex anläggningar där man byggde gaskammare (förklädda som duschrum) och krematorium. I januari 1940 började nazisterna transportera funktionsnedsatta från vårdhem i hela Nazityskland till dessa särskilda anläggningar. Där gasades de ihjäl med buteljerad ren kolmonoxid för att sedan kremeras. Askan från de döda lades sedan i urnor som skickades till de anhöriga tillsammans ett intyg där nazisterna hittade på en naturlig dödförklaring. 

Trots att eutanasiprogrammet/aktion T4 var hemligt, spred sig ryktena om vad som försiggick. Protester, från bland annat kyrkan, och den allmänna kännedomen av vad som skedde fick till slut Hitler att officiellt avsluta eutanasiprogrammet/aktion T4 i augusti 1941. Mellan januari 1940 och augusti 1941 mördades dock fler än 70 000 människor. 

Återupptogs i hemlighet

Hitlers officiella avslut av programmet innebar dock inget totalt stop. Mördandet av funktionsnedsatta barn fortsatte som tidigare. I hemlighet återupptogs eutanasiprogrammet/aktion T4 i augusti 1942 och pågick fram till krigsslutet. Allt fler grupper av människor som ansågs vara "onödiga munnar att mätta" kom också att mördas som en del av programmet. Historiker uppskattar antalet mördade människor till cirka 250 000 människor. 

Erfarenheter från eutanasiprogrammet/aktion T4 samt delar av dess personal kom under våren 1942 att utgöra en viktig del i uppförandet av Förintelselägren och massmördandet av judar samt sinti och romer.