I Tyskland fanns ungefär en halv miljon judar vid tiden. När judarna försökte fly svarade de flesta länder med att föra en mycket strikt flyktingpolitik där ytterst få släpptes in. Även Sverige följde den linjen. Men under krigsåren kom Sverige att ändra sin hållning i flyktingfrågan.
Svensk flyktingpolitik innan kriget
Efter annekteringen av Österrike i mars 1938 ökade antalet judiska flyktingar. Nazityskland beslöt att judarnas pass inte var giltiga för återresa. Det innebar att andra länder inte kunde skicka tillbaka flyende judar.
Schweiz och Sverige av den nazityska regeringen att det skulle vara möjligt att identifiera alla judiska emigranter. Schweiz och Nazityskland kom överens om att judarnas pass skulle stämplas med ett rött J, vilket Sverige accepterade. I oktober 1938 skickade svenska utrikesdepartementet en hemlig instruktion till gränskontrollerna att avvisa alla med pass märkta med "J" om de saknade giltiga inresedokument.
I juni 1938 hölls Evian-konferensen där 32 länder utan framgång samlades i ett försök att lösa flyktingfrågan. Nästan alla länder vägrade ta emot de judiska flyktingarna.
I Sverige förekom också protester mot att hjälpa judarna. Ett exempel är Bollhusmötet 1939 då läkarstudenter i Uppsala demonstrerade emot att Sverige skulle ta emot tio judiska läkare.
Flyktingkvoterna
Trots de strikta inresereglerna fanns viss möjlighet att fly till Sverige om man fick ett arbete här eller genom särskilda flyktingkvoter. Svenska staten ställde som krav att flyktingarna skulle ha en säkrad försörjning. De judiska församlingarna och organisationerna finansierade och organiserade den största delen av flyktinghjälpen.
Efter Novemberpogromen 1938 ordnade judiska organisationer räddningsaktioner för judiska barn. De kallades för . Flera länder tog emot barnen under förutsättning att de kom utan sina föräldrar. Sverige tog emot cirka 500 barn mellan tre och femton år inom denna kvot. Årsskiftet 1938/1939 fanns det drygt ett och ett halvt tusen kvotplatser för judiska flyktingbarn- och ungdomar i Sverige.
Chefredaktören för den nazistiska tidningen Sverige Fritt, Holger Möllman-Palmgren skriver den 1 april 1938 en artikel med rubriken "5 000 nya "svenska" medborgare i folkhemmet". Han skriver om hur 5 000 statslösa judiska flyktingar skulle tilldelas medborgarskap och upprörs av detta. Han nämner "att man får uttala sig med viss försiktighet för att inte sagda tidningar skola bli utan annonser från de judiska affärsföretagen i vårt land.". Han avslutar artikeln med att hylla den nazistiska regimen och hur de hanterar "judefrågan".
Men sedan dess har situationen ändrat sig. Det har kommit nya, friska vindar i vårt Sverige, sedan våra germanska vänner söder om Östersjön visat, att det går att lösa judefrågan. Man vågar numera här i landet kalla en jude för jude och svineri för svineri.
Huvudbild: Uppsala-bild Upplandsmuseet (CC-BY-NC-ND)
Holger Möllman-Palmgren
Möllman-Palmgren var på 1930- och 40-talen ansvarig utgivare och redaktör för den nazistiska tidningen Sverige fritt, utgiven i Göteborg. Han hade redan på 1920-talet varit chefredaktör för den nazistiska tidningen Vår Front i Umeå. Utöver sitt engagemang för den nazistiska saken var han aktiv inom hembygdsrörelsen.
I Sverige Fritt, utgiven den 1 april 1938, publicerade han artikeln “5 000 nya ”svenska” medborgare i folkhemmet” i vilken han skrev:
“För någon tid sedan hörde vi i radio, att regeringen hade för avsikt att hos riksdagen begära vissa fullmakter beträffande cirka 5 000 så kallade statslösa och flyktingar, vilka för närvarande gästa vårt land. Det vore meningen, sade radioreportern, att samtliga dessa skulle tilldelas (!) svenskt medborgarskap. Dagspressen har nämnt mycket litet om denna sak, väl huvudsakligen därför, att det här rör sig om så kallat utvalt folk – det vill säga israeliter – och då begriper ju vem som helst, att man får uttala sig med viss försiktighet för att inte sagda tidningar skola bli utan annonser från de judiska affärsföretagen i vårt land.
Det är nämligen så, att blott en antydan i en dagstidning om att en fråga är judisk, genast utlöser viss reaktion från judarnas sida. Vi erinra i detta sammanhang hurusom Svenska Dagbladet på sin tid fick slå till reträtt. [---] Men sedan dess har situationen ändrat sig. Det har kommit nya, friska vindar i vårt Sverige, sedan våra germanska vänner söder om Östersjön visat, att det går att lösa judefrågan. Man vågar numera här i landet kalla en jude för jude och svineri för svineri.”
Möllman-Palmgren hade nazistsympatier och var antisemit. Även om många hade mindre extrema åsikt fanns det en avvaktande hållning till judiska flyktingar och Sverige hade länge en mycket restriktiv flyktingpolitik. Först i samband med deportationen av de norska judarna i november 1942 och de danska judarnas flykt över sundet 1943 kom opinionen och politiken att ändras. Den svenska flyktingpolitiken blev efter detta mer generös och i slutet av kriget genomfördes räddningsinsatser som Vita bussarna.
Vändpunkten
I november 1942 påbörjade nazisterna en deportation av alla judar i Norge. Samtidigt kom allt fler rapporter om massmord och dödsläger i svenska tidningar.
Några svenska politiker och tjänstemän, däribland utrikesministern Christian Günther och UD:s rättschef Gösta Engzell, hade redan tagit del av rapporteringen och hade börjat ändra sig i flyktingfrågan. De norska judarnas öde blev en slags vändpunkt för svensk flyktingpolitik. Sverige öppnade alltmer sina gränser för dem som kunde fly.
Då den judiska befolkningen i Danmark stod inför hot om deportation året därpå gick Sveriges utrikesminister ut i radio och meddelade att Sveriges gränser var öppna för alla judiska flyktingar. Nästan alla av Danmarks drygt 7 000 judar överlevde tack vare flykten till Sverige.
Mia Leche-Löfgren var en journalist som skrev i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Hon rapporterade kontinuerligt om förföljelserna och våldsdåden som begicks mot judarna i Nazityskland. Ofta vädjade Leche-Löfgren till läsarens empati genom att sätta barnens lidanden i fokus. Ett exempel gick att läsa i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 29 maj 1943.
Av allt detta barnalidande som nu dränker jorden i tårar är intet ägnat att gripa oss djupare än de judiska barnens.
Mia Leche Löfgren
Mia Leche-Löfgren var en av tidens mest kända kvinnliga journalister och verksam på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Hon var aktiv i fredsrörelsen och flyktinghjälpen. Under krigsåren var hon en stark antinazistisk röst.
Ofta vädjade Leche-Löfgren till läsarens empati genom att sätta barnens lidanden i fokus. Ett exempel gick att läsa i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 29 maj 1943:
"Av allt detta barnalidande som nu dränker jorden i tårar är intet ägnat att gripa oss djupare än de judiska barnens.
De lider dubbelt därför att de måste lida både för krigets och för sin härkomst skull. Den lindring vi kan bereda dem får därför även den, en dubbel mening: den tolkar både vår medkänsla med de oskyldiga och vår solidaritet med den ras som nödgas bära hemsökelsens tyngsta börda-Ännu ett skäl tillkommer och det är av helt egoistisk art: vi måste slå vakt om det judiska som en omistlig del av vår egen och hela västerlandets odling.
Europa måste rädda judendomen om det vill rädda sin kultur."
Leche-Löfgren rapporterade kontinuerligt om förföljelserna och våldsdåden som begicks mot judarna i Nazityskland. Hon skrev också att hon tyckte att svenskarna var likgiltiga inför de jättelika förbrytelser som pågick.
Efter kriget fortsatte Leche-Löfgren att vara verksam inom fredsrörelsen och flyktinghjälpen.
Räddningsaktionerna
I slutet av kriget och strax efter krigsslutet medverkade svenskar i flera räddningsaktioner. I Budapest bodde makarna Nina och Valdemar Langlet som räddade en stor mängd judar. Raoul Wallenberg var av samma anledning i Budapest på Judiska världskongressens och svenska Utrikesdepartementets uppdrag.
I krigets slutskede organiserade Röda Korset en hjälpaktion, de Vita bussarna, för att evakuera skandinaviska fångar ur nazisternas koncentrationsläger. Efter kriget transporterade de så kallade Vita båtarna flyktingar till Sverige för vård.
De stora räddningsinsatserna i slutet av kriget kan i efterhand ses som ett sätt för Sverige att förbättra sitt anseende. Samtidigt utförde svenska medborgare på detta sätt några av de mest omfattande räddningsaktionerna under andra världskriget.
