"Ryktena fortsatte att surra. På fredagen och lördagen borde inga judar sova hemma, sades det, och det ryktades också att många av våra bekanta flytt till Sverige, men vi fortsatte ändå att slå ifrån oss alltsammans – hur skulle det kunna hända oss något i det fria och goda Danmark?”
Citat ur dagboken

Hösten 1943 förvarnades de danska judarna om att den nazistiska ockupationsmakten planerade att deportera dem till koncentrationsläger. Tack vare varningen lyckades mer än 7 000 judar räddas till Sverige över sundet i små fiskebåtar.

Marianne Goldmans mamma Beth Altschuler var en av dem som flydde. 19 år gammal kom hon till Sverige. I den 55 sidor långa dagboken "Flykten 1943: En Ung kvinnas dagbok" får vi följa Beths flykt och den första tiden i Sverige. Marianne lät översatta boken från handskriven danska och såg till att boken blev tryckt.

I priset ingår utöver plats i bokcirkel även en bok och fika.

Såhär berättar Marianne Goldman själv

Den har alltid funnits med mig, min mamma Beths dagbok om den dramatiska flykten över Öresund i oktober 1943. Hon var 19 år och skrev den i ett flöde, åtta dagar efter ankomsten till Sverige.

Jag minns faktiskt inte när jag första gången läste den. Men i en bandad intervju som jag gjorde med min då 60-åriga mamma refererar vi till dagboken som något helt naturligt och självklart. "Det där behöver jag inte berätta, det har du ju i dagboken", säger hon.

Efter hennes död 1984 låter jag och min bror översätta dagboken från den handskrivna danskan till svenska, och den publiceras i en begränsad upplaga enkom för familj och vänner. Och idag, 40 år senare, har bokförlaget Korpen tryckt upp den och lagt till ett efterord av historikern Kim Salomon. Nu är det en riktig bok!

Jag ser fram emot att samtala om boken med er som deltar i bokklubben. Vi kommer att prata om vad mamma och hennes systrar faktiskt gick igenom före flykten från Köpenhamn, under själva överfarten och efteråt i Sverige – och om hur rädsla och livslust märkligt nog kan existera vid sidan av varandra.

Sist men inte minst blir fokus på dagboksskrivandet som en kreativ process. Hur kan vi låta oss inspireras av Beths penna? Hon skrev för att få perspektiv på det stora som hon hade varit med om, men också för att bli läst, det är tydligt. Att ge ut dagböcker har sedan flera år blivit alltmer populärt bland etablerade författare. Vad kan dagboksskrivande ge den skrivande men också läsaren?