Raoul - Digital utställning
Introduktion
Den 6 juli 1944 lämnade Raoul Wallenberg Stockholm och anländer tre dagar senare till ett krigshärjat Budapest. Hans uppdrag, att rädda så många judar som möjligt från Förintelsen. Under sex månader i Budapest räddade Raoul tillsammans med sina kollegor tiotusentals människor från en oundviklig död. Med sitt eget liv som insats och en aldrig sinande kreativitet blev han en drivande kraft som mobiliserade ett nätverk för att tillsammans kunna rädda fler judar.
Idag är Raoul en symbol för civilkurage och medmänsklighet. Platser och monument världen över bär hans namn, och han är hedersmedborgare i USA, Kanada, Israel och Australien. Men vem var Raoul Wallenberg egentligen? Vad drev honom att lämna sitt trygga liv och kasta sig in i kaos och förstörelse, fara och sorg? Och vad hände med Raoul den där ödesdigra dagen i Januari 1945?
Utställningen tar oss med på en resa genom hans liv med berättelser från hans familj. Vi får ta del av vittnesmål från personer som stod honom nära och från de som han räddade. Det här är en historia om mod och medmänsklighet som tåls berättas, om och om igen. En historia som aldrig får falla i glömska.
Personen Raoul Wallenberg
Sökaren
Här börjar historien om Raoul Wallenberg. Upptäck det som formade honom under hans uppväxt och följ hans sökande efter en plats och ett syfte som var hans eget. Ett sökande som senare skulle komma att rädda tiotusentals människor undan nazismens ondska.
Följ Raouls väg mot uppdraget i Budapest med hjälp av fakta blandat med anekdoter från familjen. Lär dig om de förutsättningar han hade, utmaningar och förväntningar på livet. Allt det som formade honom som människa.
Vad formade Raoul?
Människor påverkas och formas som mest under uppväxten. Vilka personer mötte Raoul och vilka kom att sätta spår i honom? Kan det ha varit erfarenheter i uppväxten som låg till grunden för hans framtida civilkurage och gärningar?
Raouls föräldrar
Raouls föräldrar, 20-åriga Maj Wising och 22 år gamla Raoul Oscar Wallenberg var förälskade och gifte sig med pompa och ståt i september i Jacobs kyrka. Bara några månader efter bröllopet drabbades Raoul Oscar av en obotlig magcancer. Han avled i april 1912.
Under vintern 1912 förlorade Raouls mamma Maj även sin pappa Per. Raoul och Maj flyttade in hos Majs mamma Sophie. De båda kallade Raoul för “den lille tröstaren”.
När Raoul var sex år gifte sig Maj med juristen Fredrik von Dardel. Raoul var inte enbart förtjust, men relationen blev bättre med tiden och efter studenten kom Raoul att kalla honom för pappa. Raouls syster Nina mindes att Raoul kunde vara sträng men att han också var väldigt rolig. Han kunde härma människor med olika dialekter och språk så att de yngre syskonen kiknade av skratt.
Farfars inflytande
Raouls farfar Gustaf kom att spela en betydande roll i hur Raouls liv utvecklades. När Gustaf förlorade sin ende son satsade han istället på att uppfostra barnbarnet Raoul till en självständig och ansvarskännande världsmedborgare.
Raoul talade tyska, franska, engelska, lite ryska och ungerska. Han var även duktig på att imitera, något han senare skulle få användning för. Förmågan att tala både flytande tyska och även en del ungerska var avgörande för hans framgång i Budapest där han kunde kommunicera både med nazister och judar.
The Globetrotter
Raoul blev tidigt, en berest upptäckare med språkintresse som utvecklade sina språkkunskaper i olika europeiska städer och skrev brev till farfar Gustaf om sina planer och drömmar för framtiden. Hans medkänsla, språkfärdigheter och resvana skulle senare komma till användning på ett sätt som han i sin ungdom aldrig kunnat ana.
Som 16-åring fick Raoul bo hos en frank familj i en ort nära Genevesjön. Han var en av fem utländska tånåringar som familjen tagit emot för språkstudier. Raoul lärde känna de andra eleverna, varav en hette Lázló Petö, en 14-årig judisk pojke från Ungern som blev en hackkyckling bland eleverna som bodde hos familjen. Raoul som stod upp för pojken skyddade honom från mobbingen.
Raouls stortrivdes hos familjen. Han gjorde framsteg i franska och när han inte studerade gav han sig ut på bergsbestigning tillsammans med de andra eleverna. Han brevväxlade med farfar Gustaf som hade börjat förbereda Raouls amerikavistelse. Gustaf ville att Raoul skulle insupa den rätta “samhällsluften” och uppleva något annat än den svenska “inrättningen i ledet”.
Efter att Raoul avklarat värnplikten, bar det av till University of Michigan i staden Ann Arbor där Raoul bodde och studerade arkitektur i nära fyra år. När studierna i USA var avslutade återvände Raoul till Sverige. Raouls hemvistelse blev inte lång då farfar Gustaf snart ordnade en praktikplats till Raoul, via sin kontakt, generalkonsulen i Sydafrika.
Den 22-årige Raoul anlände till Kapstaden i juli 1935. Under månaderna i Sydafrika brottades Raoul med rasfrågan och ställde sig frågan varför man inte kunde ge svarta och icke-vita sydafrikaner samma rättigheter som de vita hade. Raoul reste genom landet, från Kapstaden till Paarl, vidare till Johannesburg och sedan kustvägen tillbaka mot Kapstaden via Durban.
Raoul talade tyska, franska, engelska, lite ryska och ungerska. Han var även duktig på att imitera, något han senare skulle få användning för. Förmågan att tala både flytande tyska och även en del ungerska var avgörande för hans framgång i Budapest där han kunde kommunicera både med nazister och judar.
Den engagerade humanisten
Redan som ung visade Raoul medkänsla och engagemang för de svaga. Tillsammans med sin syster Nina såg han filmen Pimpernel Smith. Engagerat följde de filmens professor Smith, som med överlägsen list lyckades rädda tusentals judar undan nazisterna. Efter filmen vände sig Raoul till sin syster och sa – Det där är något jag också skulle vilja göra.
En omvärld i lågor
Maj 1944 1944 förstod världen nazisternas ondska. USA:s president Franklin D. Roosevelt och den amerikanska regeringen skapade myndigheten War Refugee Board vars uppgift var att rädda judar undan Förintelsen. Tyskland ockuperade Ungern och landets judiska befolkning var hotad. I maj började massdeportationen av ungerska judar till koncentrationsläger. USA frågade då de neutrala staterna som hade diplomatiska representanter i Ungern om de var villiga att hjälpa till i Ungern. Sverige var det enda landet som svarade ja.
Uppdraget
Norbert Masur arbetade för räddningsaktioner inom World Jewish Congress. Den 18 april 1944 skrev Masur ett brev till överrabbinen Ehrenpreis, i vilket han föreslog att en respekterad, energisk och skicklig icke judisk person skulle skickas till Ungern – i bästa samförstånd med UD – för att utfärda diplomatpass. Personen skulle förses med en stor summa pengar som skulle komma från Amerika.
Hissen
Den Amerikanska ambassaden i Stockholm hade lokaler på Strandvägen 7a, där även Mellaneuropeiska Handelsaktiebolaget låg. Där Raoul jobbade. Företaget importerade livsmedel från Ungern till Sverige. Chefen hette Kálmán Lauer, som var en ungersk jude. Raoul var ansvarig för företagets utländska avdelning. Han lärde sig lite ungerska och fick även användning för sina franska-, och tyskakunskaper på resorna till Tyskland och Frankrike. Han skapade snabbt ett kontaktnät i Budapest, var ambitiös och lärde sig hantera komplicerad byråkrati.
Avfärden
FREDAG MORGON, 7 JULI 1944
Klockan 14.00, tio minuter efter tidtabell, lyfte Lufthansas Junker Ju 52 från Bromma flygplats. Det hakkorsprydda propellerplanet, som bar dopnamnet Hermann Stache, gjorde en babordsgir över villorna och fortsatte därefter i sydvästlig riktning mot Berlin. Bland de tio passagerarna ombord märktes en tunnhårig 31-årig arkitekt och livsmedelshandlare, i all hast förvandlad till svensk nybörjardiplomat med ett hemligt amerikanskt uppdrag.
Räddaren
Raoul anländer till ett krigshärjat Budapest, där Förintelsen av judar hade nått en ny nivå av intensitet. Utan en konkret plan eller tidigare diplomatisk erfarenhet kommer Raoul att leda det som skulle bli en av de största räddningsinsatserna under andra världskriget.
Upptäck hur Raoul och hans medarbetare omformade spelplanen för det diplomatiska arbetet som räddade tiotusentals människor. Följ deras insatser och ta sedan del av andra skildringar och vittnesmål av Raouls gärningar.
Budapest
31-årige legationssekreterare Raoul Wallenberg anlände till Budapest med tåg den 9 juli 1944 med uppgiften att leda en räddningsaktion av de ungerska judarna. Han hade inte mycket bagage, bara lite kläder samt en lista med namn på inflytelserika personer och pålitliga antinazister som han rekommenderats ta kontakt med. I bagaget fanns också en pistol. ”Den är bara för att inge mig mod”.
I början av 1944 försämrades krigsläget för Nazityskland avsevärt. Den sovjetiska armén hade drivit tillbaka de tyska trupperna och i januari gått över gränsen till Polen. Samma år ockuperade tyska trupper Ungern, efter att landet hade försökt att sluta fred med de västallierade. Vid den här tiden var Ungerns styre nationalkonservativt och de hade infört antijudiska raslagar inspirerade av de tyska Nürnberg-lagarna. Många judar tvångsförflyttades till arbets- läger, tusentals deporterades och avrättades 1941. I början av 1944 var dock majoriteten av Ungerns judiska befolkning, då cirka 800 000 personer, fortfarande vid liv. Det förändrades snabbt efter den tyska invasionen. I maj 1944 inleddes massdeportationerna. Under åtta veckor fördes över 400 000 ungerska judar till förintelseläger, de flesta till Auschwitz-Birkenau.
Utanför den svenska legationen i Budapest samlades desperata människor varje dag. Ambassadör Carl Ivan Danielsson och ambassadsekreterare Per Anger gjorde sitt bästa för att hjälpa så många som möjligt. Verksamheten expanderade snabbt när Raoul Wallenberg anlände till Budapest. Han anställde genast fler, och snart arbetade ett fyrtiotal frivilliga med honom. Under det kommande halvåret skulle Raoul, med hjälp av sina kontakter, mobilisera ett stort nätverk på över 300 personer. De flesta var judar som hade fått hans specialtillverkade så kallade skyddspass. Raoul hade rapportörer i ministerierna som informerade om planerade aktioner mot judarna och genom sina kontakter lyckades han ofta få de ansvariga att ta tillbaka sina beslut.
Förövarna
Eichmann och Nazisterna
Adolf Eichmann var organisatören bakom deportationen av Europas judar. Han var en av de centrala arkitekterna bakom Förintelsen, en nyckelperson i den fruktansvärda plan som kom att kallas ”den slutliga lösningen på judefrågan”. I Budapest våren 1944 planlade han och genomförde en systematisk utrensning av judar med hjälp av ungerska poliskåren. Hemmen revs, tillgångar konfiskerades och cirka 440 000 judar deporterades till förintelseläger från mitten av maj till början av juli. Nio av tio mördades vid ankomsten.
Pilkorsarna
Pilkorsrörelsen var en ungersk nazistisk organisation som grundades 1939 av flera radikala högergrupper. De hade med sina ambitiösa sociala program, sin radikalism, sin nationalistiska och antisemitiska retorik en betydande politisk kraft i Ungern. I valen 1939 blev Pilkorsarna näst största parti och hade då över 300 000 medlemmar. Hösten 1944 tog pilkorsarna makten med nazityskt stöd.
Nätverket
Skyddspass
Per Anger och Ivan Danielsson hade förhandlat med de ungerska myndigheterna om att innehavare av de provisoriska skyddsbrev som utfärdades på legationen skulle behandlas som svenska medborgare. I slutet av juli meddelade ungerska myndigheter att de inte längre godkände svenska ambassadens så kallade skyddsbrev.
Raoul Wallenberg utformade då ett nytt dokument, fortfarande inofficiellt, som han kallade skyddspass (Schutzpass). Meningen var att det skulle se imponerande ut. De försågs med Sveriges riksvapen, tre kronor, en stämpel från ambassaden och underskrift av ambassadör Budapest Danielsson. Texten skulle vara skriven på både ungerska och tyska 1944 och passet försattes med löpnummer samt foto. De hade fått tillåtelse April-June att göra 4500 skyddspass men genom olika numreringar och löpnummer producerade Wallenberg och hans medarbetare minst det dubbla.
Deportationerna med tåg
Under åtta veckors tid i maj och juli 1944 fördes cirka 440 000 judar med tågtransporter till Auschwitz-Birkenau. I slutet av juni krävde flera internationella auktoriteter såsom Påven Pius XII, den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt och Sveriges kung Gustaf V, ett omedelbart stopp för deportationerna. I början av juli, strax innan Raoul Wallenberg anlände, följde den ungerske riksföreståndaren Miklós Horthy den uppmaningen. Men förföljelserna och hoten fortsatte och mot slutet av året återupptogs deportationerna.
Raoul Wallenberg och Per Anger tog sig då till tågstationer och uppsamlingsplatser och beordrade officerare att släppa de judar som stod med på deras listor. Listorna var ofta påhittade eller utökades på plats. Syftet var att rädda så många människor som möjligt från att deporteras. Vittnen till Wallenbergs insatser har berättat att han vid ett tillfälle fortsatte att sätta svenska skyddspass i händerna på människor som skulle deporteras med tåg. Under hot av de beväpnade pilkorsarna, följde Raoul med det tåget ända till den ungerska gränsen där han lyckades få alla passagerare under svenskt beskydd släppta.
Svenskhusen
Efter pilkorsarnas kupp i oktober fördes Budapests omkring 200000 judar till två olika getton. Wallenberg och andra neutrala diplomater förhandla- de fram ett internationellt getto för judar under neutrala länders beskydd. De 31 Svenskhusen huserade inom kort omkring 10 000 ungerska judar.
Raoul Wallenbergs räddningsorganisation ordnade livsmedelstransporter, kokmöjligheter och hygieniska inrättningar. En svensk flagga hängdes framför varje hus för att visa att huset var under svenskt beskydd. Trots de kaotiska förhållandena fungerade Raoul Wallenbergs räddningsaktion som ett välorganiserat företag, med särskilt ansvariga för exempelvis bokföring, lagerhållning och utdelning av kläder. Det byggdes även ett svenskt sjukhus i det internationella gettot.
Dödsmarcher och Donaukajen
I november 1944 hade Nazityskland ett desperat behov av arbetskraft. Eichmann förhandlade med pilkorsregimen om att skicka 50 000 judar till Tyskland. Tusentals människor, främst kvinnor och barn, rycktes från sina liv.
De fördes till ett tegelbruk utanför staden. En 200 kilometers lång vand- ring till gränsen väntade. Många saknade skor och varma kläder. De fick knappt någon mat eller något att dricka. De brutala pilkorsvakterna övervakade vandringen och sköt ihjäl de judar som ramlade av utmattning. Den så kallade dödsmarschen tog ungefär en vecka och tusentals liv släcktes av svält och utmattning. De överlevande skickades vidare till nazityskland och ett osäkert öde.
Den 23 november åkte Raoul Wallenberg, Per Anger och några av deras medarbetare mot gränsen mellan Österrike och Ungern. Med sig hade de läkare och sjuksköterskor, samt mat och mediciner. Genom övertalning, list och fräckhet lyckades Wallenberg och hans kollegor denna gång dela ut skyddspass och rädda hundratals personer.
Lyssna
Ta upp hörlurarna för att ta del av berättelsen om Pilkorsarnas fasansfulla våld i Budapest i slutet av december 1944. Det var livsfarligt att vistas utomhus då det pågick strider på många platser i staden. Pilkorsare attackerade svensk- husen och tvingade judar till kanten av Donaukajen.
Skrivelser från Raoul
Enligt Wallenbergs avtal med utrikesdepartementet (UD) skulle han stanna i Budapest i ungefär två månader. Direkt efter ankomsten stämde Raoul Wallenberg träff med personer han kände och började knyta nya kontakter. Raoul skrev även rapporter för att informera svenska UD om läget för de ungerska judarna. Totalt skickades tio rapporter med kurirpost till UD som man även delade vidare till USA och Storbritannien. Wallenberg var ”världens observerande öga”, den som ständigt ställde förbrytarna till svars. Den största betydelsen har det faktum att nazisterna och pilkorsarna inte fick härja fritt – de var tvungna att inse att varje steg övervakades och följdes av den unge svenske diplomaten. Den sista skrivelsen är daterad den 12 december 1944.
Läget är spännande och äventyrligt, min arbetsbelastning nästan omänsklig. Banditer drar omkring i staden, pryglar, plågar och skjuter människor. Bland min personal har bara jag haft 40 fall av bortföranden och misshandel. [...] Vi hörde dag och natt kanondundret från de annalkande ryssarna...
Raouls sista brev
Den 8 december 1944 skrev Raoul Wallenberg till svenska UD om läget i Budapest. Han skickade även en hälsning till Kálmán Lauer där han berättade att han ville bilda en förening som skulle hjälpa judar att efter kriget återfå sin plundrade egendom. Samma dag skrev Raoul till sin mamma.
Raoul insåg att han inte skulle vara hemma till jul och avslutade brevet med jul- och nyårshäls- ningar. Detta blev det sista brev Raoul Wallenberg skrev hem. Dagen efter, den 9 december, bröt sovje- tiska Röda armén igenom tyskarnas yttre försvarslinje. Staden utsattes för allt hårdare beskjutning. På legationen väntade de på att slaget om Budapest skulle avgöras. Det var osäkert om de fick möjlighet att resa hem innan ryssarna intog staden.
Raoul Wallenbergs sista rapport från Budapest.
En arresteringsorder skickas
Onsdagen den 17 januari 1945 nådde Sovjetiska trupper utkanten av Budapest. Samma dag anlände ett telegram från den sovjetiska vice försvarsministern Nikolaj Bulganin till befälhavaren för den 2:a Ukrainska fronten.
Raoul Wallenberg som påträffades på Benczúr utca i Budapests östra del skall, i enlighet med anvisningar från kontraspionaget `SMERSJ`, arresteras och skickas till Moskva. Säkerställ för uppfyllande av denna uppgift nödvändiga medel. Rapportera tiden för avgång mot Moskva samt namnet på ansvarig beledsagare.
Vittnesmål
Raoul Wallenberg var en handlingens man och överlevande har vittnat om hur Raoul handgripligen ryckte judar ur nazisternas händer, drog ner dem från tåg och ut ur marscherande led. Dessa vittnesmål berättar om personliga möten med Raoul under hans tid i Budapest.
Frank Vajda
Frank bodde med sin mamma i ett svenskhus utanför det judiska gettot. När han var åtta år togs hans far till tvångsarbete för att sedan hamna i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau där han dog av svält. Mamman var sjuksköterska och den 16 oktober 1944 satt hon i receptionen på ett sjukhus i det judiska getto när pilkorsarna kom. De hade hört att där fanns judar som sprättat bort den gula stjärnan från sina kläder. Straffet för det var döden. Franks mamma blev beordrad att hämta sin kappa och de gick till hennes rum där kappan låg. Stjärnan låg bredvid bort sprättad. Franks mor och ett tjugotal andra kvinnor valdes ut för att marschera iväg från huset. Frank blev tillsagd att stanna, men följde med då han var rädd att förlora sin mamma.
De togs till ett militärområde och ställdes framför en mur med en kulspruta på marken som pekade mot dem. Där stod de i femton minuter och en av kvinnorna svimmade. Så anlände några män i civila kläder som började diskutera lågmält med pilkorsarna. Sedan leddes kvinnorna och Frank tillbaka till det sjukhus där de hämtats. En av dem som kommit var Raoul Wallenberg. Frank själv var för rädd för att titta, så han vet inte hur hans räddare såg ut den gången, men varje sekund av denna dag är knivskarp i hans minne.
He is the greatest humanitarian of the 20th century
Agnes Mandl Adachi
År 1944 arbetade Agnes Mandl Adachi för Raoul Wallenberg. I december det året beordrade fascisterna att judar skulle avrättas vid Donaufloden. Judar bands samman i grupper om tre, och personen i mitten sköts så att alla tre föll i och drunknade. Raoul frågade sin personal, “Vem kan simma?” och Agnes sa att hon kunde. De skyndade sig till kajen, och när en grupp föll i kastade de sig ner i den iskalla floden. De räddade 50 personer. Senare blev Agnes sjuk och föll i koma i ett och ett halvt dygn.
Efter kriget åkte Agnes till Sverige och Australien, och flyttade till Amerika år 1951. Senare ägnade hon sig åt att skriva och undervisa om Raoul och hans handlingar.
Agnes berättade om en av Raouls gärningar.
"Raoul brukade följa med dessa människor hela vägen fram till den österrikiska gränsen. Vid ett tillfälle kom han i sällskap med Per Anger och kom med en stor svart bok. På väg mot järnvägsstationen stannade han till och skrek på nazisterna på perfekt tyska ’Hur vågar ni tillfångata människor som står under vårt beskydd! Alla ni som har skyddsdokument kan vända er om’. En nära väninna till mig tänkte att vad kan bli värre än detta, de kommer ändå döda mig, så hon vände sig om med sin syster och sin mor, ingen av dem hade skyddsdokument. ’Sätt er i bilen’ beordrade Raoul alla dem som vände sig om. Så började han läsa upp namn snabbt som en kulspruta. De som fortfarande hade kraften att gå förstod vad som pågick och samlades för att komma med bilen oavsett om deras namn hade ropats eller ej. På så sätt kunde Raoul och Per rädda livet på tusentals människor och föra dem till svenskhusen i Budapest."
- Agnes Mandl Adachi
Tågstationen
Raoul Wallenberg är närvarande vid Józsefváros tågstation i Budapest där judar som har samlats för deportation väntar på plattformen. Raoul står till höger med händerna bakom ryggen. På ena sidan om honom står en officer från det ungerska gendarmeriet vid namn Lullay; på andra sidan står en judisk man som håller ett svenskt skyddspass i handen.
Hur vågar ni tillfångata människor som står under vårt beskydd?
Yvonne Singer
Natten till den 3 november 1944 behövde en desperat Tibor Vandor hjälp åt sin fru Agnes. Tibor arbetade som kurir för Raoul och hans nätverk, och denna natt skulle Agnes föda barn. Budapests sjukhus avvisade alla judar men Wallenberg lät paret använda hans egna rum för förlossningen medan han själv sov i korridoren.
Nästa morgon kallades han in för att träffa en nyfödd flicka. Tillfrågad av de tacksamma föräldrarna att namnge flickan valde Raoul Maria som mellannamn, hans mammas namn och Raoul gick med på att bli barnets gudfar. Yvonne visste ingenting om detta förrän hon var 34 år gammal.
Myten
Raouls tid i Budapest var kort men intensiv. Han arbetade hårt och outtröttligt, ofta med fara för sitt eget liv. Men en kylig morgon den 17 januari 1945, stod han till slut ensam inför en oväntad men hänsynslös fiende, Stalins Sovjetunionen.
Historien går isär om vad som egentligen hände med Raoul Wallenberg och hans försvinnande har gått från ett politiskt spel till att falla i glömska. Ta del av de olika teorierna och händelseförloppet fram tills att Raoul försvann.
17 januari 1945
Onsdag den 17 januari kom Raoul och hans chaufför, Vilmós Langfelder, körande till huset i östra Budapest, eskorterade av beväpnade sovjetiska officerare på motorcyklar.
Raoul gick in och packade sina väskor och hämtade sina pengar. Tillbaka i bilen blev chauffören beordrad att köra mot Debrecen, men på vägen ut ur Budapest fick han ordern att vända om och köra till järnvägsstationen Budapest Östra. Väl framme vid tågstationen blev de beordrade att stiga ur bilen varpå Raoul protesterade och sa att det inte var vägen till Debrecen. Den ryske officeren svarade att vägen var blockerad så de måste ta tåget. Raoul och chauffören Langfelder fick dela kupé med två beväpnade vakter medan officeren satte sig i en annan kupé. Innan tåget gjorde uppehåll i Rumänien hade Raoul förstått att de aldrig skulle nå Debrecen och tänkte att han skulle betrakta sig som fånge. När tåget stannade i Odessa, Ukraina, förklarade officieren att de var på väg till Moskva. Raoul hade med sig sitt diplomatpass och tänkte nog att det säkert skulle komma till nytta.
Framme i Moskva fördes Raoul och Langfelder in i en svart limousin och bilen cirkulerade på Moskvas gator en stund innan den plötsligt gjorde en gir i snabb fart uppför en backe. Chauffören körde in i ett garage och genom en mörk tunnel. De befann sig i “Folkkommissariatet för inrikes ärenden”, NKVTS, hög-kvarter som var Sovjetunionens kombinerade säkerhets- och underrättelsetjänst 1934–1946. Raoul skildes från Langfelder som han aldrig fick träffa mer. NKVD-vakterna tog hans personliga tillhörigheter och han fick klä på sig en fångdräkt. När han protesterade fick han ett slag över munnen.
PS. Troligen stannar jag i alla fall rätt så länge här.
Dagen Raoul försvann från Budapest träffade han av en händelse på sin vän Lazlo Petö på gatan utanför sitt hem. I sällskap med den ryska eskorten sa han på tyska till Lazlo: ”Dessa är utkommenderade för min räkning. Jag vet inte om det är för att skydda mig eller vakta mig. Jag vet inte om jag är deras gäst eller fånge.” Lazlo Petö blev den siste som talade med Raoul Wallenberg i frihet.
I fångenskap
I fångenskap höll Raoul kontakten med andra fångar genom att knacka i väggen. Knackningarna krävde tid och tålamod. En knackning betydde A, två knackningar betydde B, tre knackningar betydde C och så vidare. Mellan varje bokstav tog man en paus. Det gällde att lista ut vilket språk den andre fången knackade på. Ibland gick det inte alls. Flera av Raouls medfångar blev mycket förvånade över att en svensk diplomat hölls i fängelse. Därför mindes de honom särskilt väl. Raoul förhördes och man försökte få honom att medge att han var spion. Raoul vägrade.
De ryska förhörsledarna försökte pressa utländska fångar att bli ryska spioner när de återvände till sina hemländer och många fångar gick med på detta bara för att slippa ut. Men Raoul vägrade. Timmarna kröp fram i fängelset men Raoul fortsatte att hoppas. En dag fick medfångarna i granncellen ett kort besked från Raouls cell. ”Vi förs bort” sedan kom några knytnävsslag mot väggen, sannolikt när han blev bortförd.
Smolstovrapporten
UD skapade en databas gällande dokumenten om Raoul Wallenberg 1944. Databasen innehåller mer än 1000 dokument på 10 000 sidor. Där finns en kopia av den så kallade Smoltsov-rapporten. Smoltsov var chefsläkare på fängelset. Han rapporterade 1947 att Wallenberg avlidit under natten och menade att Wallenberg avlidit till följd av en hjärtinfarkt. Enligt den officiella ryska versionen från 1957 dog den svenske diplomaten en naturlig död i Lubjanka- fängelset den 17 juli 1947. Det mesta talar för att tidpunkten är riktig. Hur Wallenberg dog är en annan sak. Den sovjetiska versionen är att det var en hjärtattack.
Transkribering
“Jag rapporterar att den eder bekante fången Wallenberg i natt plötsligt avled i cellen, förmodligen till följd av en uppkommen myokardinfarkt. I samband med av eder givna instruktioner att personligen ha tillsyn över Wallenberg utber jag mig anvisning om åt vem skall uppdragas att verkställa obduktion i syfte att fastställa dödsorsaken. 17/07- 1947
Chef för sanitetsavdelningen i fängelset, överste i medicinska tjänsten - Smoltsov”
På denna rapport finns följande anteckning av Smoltsovs hand. “Har personligen underrättat ministern. Det har befallt att kremera liket utan obduktion. 17/7. Smoltsov.
Människor ska inte bara kunna försvinna.
Vad hände med Raoul?
Blev Raoul mördad av Pilkorsare innan han nådde Ryssland? Dog han av naturliga skäl i det Ryska fängelset? Giftmördade man honom i ett fängelse i Ryssland?
Försvann han i den ryska gulagen? Familjen och forskare söker fortfarande efter svaren kring Raoul Wallenbergs öde.
Film om Raoul Wallenbergs försvinnande. Raoul Wallenberg Academy, uppläst av Cecilia Åhlberg.
Teori 1 - Dödad av Pilkorsare
Den 8 mars, 1945 meddelade den ryskkontrollerade radion i Ungerska staden Debrecen att Raoul Wallenberg, den svenske diplomaten har mördats av pilkorsare.
Teori 2 - Hjärtattack i fängelse
1957 släppte Ryssland Smoltsov Rapporten, ett dokument som redogör för att Raoul avled av en hjärtattack i ryskt fängelse den 17 juli, 1947.
Teori 3 - Avrättning
I samband med förfallet av den kommunistiska regimen öppnades de ryska arkiven. Raouls syskon Nina och Guy blev då inbjudna till Moskva för ett samtal med de ryska myndigheterna. De hoppades få klarhet i vad som hände Raoul. Men ryssarna vidhöll att han dog den 17 juli 1947 men inte av en hjärtattack. Det var Stalin som själv givit order om att Raoul skulle avrättas.
Teori 4 - Förgiftning
Ivan Serov var chef för KGB åren 1954-58. 2002 hittades dagböcker som han fört under sin tid i den sovjetiska underrättelsetjänsten. Här har nya bevis om Raouls död kommit fram. Enligt dagböckerna blev Raoul förgiftad av doktor död. Grigorij Majranovskij, i juli 1947, med hjälp av ett sofistikerat och osynligt gift i Ljubljankafängelset.
Trailer för utställningen Raoul på Sveriges museum om Förintelsen, producerad i samarbete med Raoul Wallenberg Academy.
Om utställningen
Utställningen har producerats av Raoul Wallenberg Academy och Sunny at Sea i samarbete med Sveriges museum om Förintelsen. Utställningen invigdes 13 maj 2024 och stod på Sveriges museum om Förintelsen till och med 3 mars 2025. Nu kan du ta del av den digitalt.
