Nazisternas förföljelse av HBTQI+-personer

Med dagens samlingsbegrepp HBTQI+ kan flera av dessa erfarenheter beskrivas tillsammans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att människor under nazitiden använde andra ord för att beskriva sig själva, och att nazisterna hade sina egna kategoriseringar. Erfarenheterna såg olika ut beroende på bland annat kön, sexualitet, politisk tillhörighet och om personen tillhörde andra grupper som nazisterna förföljde.

Weimarrepubliken – nya möjligheter och motstånd

Under Weimarrepubliken, 1918–1933, växte homosexuella och lesbiska miljöer fram i flera tyska städer. Berlin blev ett centrum för homosexuella och andra personer som bröt mot dåtidens normer för kön och sexualitet. Det fanns klubbar, föreningar, tidskrifter och organisationer som skapade gemenskap och arbetade för större öppenhet och acceptans.

Samtidigt var sexuella relationer mellan män fortfarande förbjudna enligt paragraf 175 i den tyska strafflagen. Sexuella relationer mellan kvinnor var inte kriminaliserade på samma sätt. Under denna period pågick en omfattande debatt om paragraf 175 och om homosexualitet skulle vara straffbart.

En viktig person var läkaren och sexualforskaren Magnus Hirschfeld. Han grundade 1897 Wissenschaftlich-humanitäres Komitee, som arbetade för att paragraf 175 skulle avskaffas. År 1919 grundade han Institut für Sexualwissenschaft i Berlin. Institutet bedrev forskning och erbjöd rådgivning och stöd kring sexualitet och kön. Det hade också ett omfattande arkiv och bibliotek.

Efter nazisternas maktövertagande 1933 slog regimen snabbt sönder dessa miljöer. Föreningar och tidskrifter stängdes och mötesplatser och klubbar utsattes för razzior.

I maj 1933 plundrades Institut für Sexualwissenschaft av nazistiska studenter och SA. Delar av institutets samlingar förstördes i samband med de nazistiska bokbålen. Institutet tvingades stänga.

Förstörelsen av institutet blev en del av nazisternas försök att undanröja kunskap, idéer och verksamheter kring sexualitet och kön som inte passade in i deras samhällssyn.

Nazisternas syn på homosexualitet

Nazisterna såg homosexualitet som ett hot mot det samhälle de ville skapa. De idealiserade den heterosexuella familjen och såg barnafödande som avgörande för den så kallade ”ariska” befolkningens framtid. Homosexuella män ansågs därför hota både nazisternas befolkningspolitik och deras föreställningar om manlighet och familj.

Lesbiska kvinnor sågs inte på samma sätt som ett hot mot befolkningspolitiken. Kvinnor förväntades framför allt gifta sig med män och föda barn. Därför kriminaliserades inte sexuella relationer mellan kvinnor genom paragraf 175. Det innebar dock inte att lesbiska kvinnor accepterades. Deras miljöer och nätverk slogs sönder och en del utsattes för övervakning, angivelser och fängslande.

Paragraf 175 och förföljelsen av män

Paragraf 175 kriminaliserade sexuella handlingar mellan män. Den hade funnits i den tyska strafflagen sedan 1871, men nazisterna skärpte den 1935. Den nya lagen omfattade ett betydligt bredare spektrum av sexuella handlingar och gjorde det lättare för polisen och domstolarna att ingripa.

Nazisterna byggde ut polisens register över män som misstänktes för sexuella relationer med andra män. Under nazitiden greps omkring 100 000 män för brott mot paragraf 175. Drygt hälften av fallen ledde till fällande dom. Eftersom samma person kunde gripas och dömas flera gånger avser siffrorna inte lika många unika personer. De flesta dömdes till fängelse, medan andra skickades till koncentrationsläger.

Mellan 5 000 och 15 000 män fängslades i koncentrationsläger som nazisterna klassificerade som ”homosexuella”. Många av dem bar en rosa triangel på sina fångkläder. Förhållandena i lägren var brutala och många dog.

Det är viktigt att skilja mellan nazisternas kategorisering och människors egen identitet. Alla som greps eller dömdes enligt paragraf 175 identifierade sig inte som homosexuella. Förföljelsen riktades mot män utifrån vad de anklagades för att ha gjort och hur nazisterna kategoriserade dem.

Homosexuella kvinnor

Sexuella relationer mellan kvinnor kriminaliserades inte genom paragraf 175. Nazisterna såg inte lesbiska kvinnor och sexuella relationer mellan kvinnor som samma direkta hot mot staten och befolkningspolitiken som homosexuella män. Men från 1933 förstördes de lesbiska miljöer och nätverk som hade utvecklats under Weimarrepubliken. Mötesplatser stängdes och tidskrifter och föreningar förbjöds.

Lesbiska kvinnor kunde ändå utsättas för förföljelse. En del greps och skickades till koncentrationsläger, där de kunde registreras som exempelvis politiska fångar eller ”asociala”. Sexualiteten kunde också få betydelse vid angivelser eller polisens övervakning.

För judiska och romska lesbiska kvinnor var det framför allt den nazistiska rasförföljelsen som ledde till deportation och mord. Därför går det inte att beskriva lesbiska kvinnors erfarenheter under nazismen som en enda gemensam erfarenhet.

Kön, sexualitet, judisk eller romsk tillhörighet, politisk tillhörighet och social bakgrund kunde påverka vad en person utsattes för.

Personer som bröt mot könsnormer

Under det tidiga 1900-talet fanns människor i Tyskland som levde och uttryckte sig på sätt som bröt mot dåtidens föreställningar om kön. Magnus Hirschfeld använde från 1910 begreppet ”transvestit” för en bred grupp människor. Det kunde omfatta personer som klädde sig i kläder förknippade med ett annat kön, personer som uppträdde i drag och personer som i dag skulle kunna beskrivas som transpersoner.

Det är viktigt att inte automatiskt använda dagens identitetsbegrepp för människor som levde för hundra år sedan. Människor beskrev sig själva med andra ord och kunde ha andra föreställningar om kön och sexualitet än vi har i dag.

Vissa personer som kallade sig ”transvestiter” greps också enligt paragraf 175. Det kunde exempelvis gälla personer som hade tilldelats manligt kön vid födseln men levde som kvinnor och hade relationer med män. Nazisterna kunde då tolka relationen som sex mellan män, även om personen själv inte identifierade sig som homosexuell.

Det visar hur nazisternas kategoriseringar kunde skilja sig från människors egen identitet och hur föreställningar om kön och sexualitet kunde gå in i varandra.

När flera former av förföljelse möttes

HBTQI+-personers erfarenheter under nazismen påverkades också av andra delar av deras liv och identitet. En person kunde samtidigt vara exempelvis homosexuell, judisk eller politiskt aktiv och därför utsättas för flera former av förföljelse.

Den nederländska musikern och dirigenten Frieda Belinfante är ett exempel. Hon var lesbisk och hade en judisk far. När Nazityskland ockuperade Nederländerna deltog hon i motståndsrörelsen. Hon arbetade bland annat med att framställa falska identitetshandlingar för människor som gömde sig och var med och planerade attacken mot Amsterdams folkbokföringsregister 1943.

När motståndsgruppen avslöjades gick Belinfante under jorden. Under en period levde hon förklädd som man och flydde senare till Schweiz.

Belinfantes berättelse visar att HBTQI+-personer under nazitiden inte bara var offer för förföljelse. De kunde också göra motstånd, hjälpa andra och fatta beslut under mycket svåra förhållanden. Hennes liv visar också hur kön, sexualitet och judisk tillhörighet kunde påverka en människas erfarenheter på olika sätt.

Förföljelsen fortsatte efter 1945

Nazitysklands fall 1945 innebar inte att förföljelsen av homosexuella män upphörde. Paragraf 175 fanns kvar i den tyska lagstiftningen och när Tyskland delades 1949 utvecklades lagstiftningen olika i Öst- och Västtyskland.

I Västtyskland behölls den skärpta version av paragraf 175 som nazisterna hade infört 1935. Den fortsatte att användas mot män som hade sexuella relationer med andra män. Först 1969 mildrades lagen och sexuella relationer mellan vuxna män avkriminaliserades. Paragraf 175 avskaffades helt först 1994.

I Östtyskland återgick man efter kriget till den äldre versionen av paragraf 175. Den slutade att tillämpas 1957 och avskaffades helt 1968.

För många homosexuella män innebar därför inte 1945 frihet eller upprättelse. Kriminaliseringen fortsatte efter kriget, särskilt i Västtyskland, samtidigt som förföljelsen under nazitiden länge inte erkändes. Det dröjde flera decennier innan de överlevandes erfarenheter uppmärksammades och förföljelsen av homosexuella män under nazismen erkändes.

År 2002 upphävde den tyska förbundsdagen domarna mot de män som hade dömts enligt paragraf 175 av nazistiska domstolar. År 2017 upphävdes även domar mot personer som hade dömts efter kriget och de fick rätt till ersättning. Vid den tiden hade många av dem som överlevt den nazistiska förföljelsen redan gått bort.

Olika erfarenheter – en gemensam historia

Nazisternas förföljelse av HBTQI+-personer såg olika ut. Homosexuella män utsattes för en omfattande och systematisk kriminalisering och många fängslades i koncentrationsläger. Lesbiska kvinnor drabbades av kontroll, förtryck och förstörelsen av sina sociala och kulturella miljöer, medan vissa fängslades under andra kategorier. Personer som bröt mot dåtidens könsnormer kunde också utsättas för övervakning och förföljelse.

Samtidigt behöver människors erfarenheter förstås i sina historiska sammanhang. Kön, sexualitet, judisk eller romsk tillhörighet, politisk övertygelse, social bakgrund och andra omständigheter kunde påverka vad en person utsattes för.

Att berätta om HBTQI+-personer under nazismen handlar därför om mer än förföljelse. Det handlar om människor som levde, älskade, skapade gemenskaper, gjorde motstånd och försökte forma sina liv under en diktatur som ville kontrollera hur människor skulle leva.

Ny utställning 2027

Under 2027 öppnar en ny utställning om HBTQI+ på Sveriges museum om Förintelsen. Få koll på öppningsdatum och kommande evenemang – prenumerera på vårt nyhetsbrev!