Sverige hade en unik pressfrihet tack vare tryckfrihetsförordningen. Friheten var dock under tryck, dels från Nazityskland, dels från svenska myndigheter.
Pressfrihet
Innan krigsutbrottet 1939 fanns få inskränkningar i pressfriheten i Sverige. Men den svenska regeringen hade förberett regler och lagar för att strypa informationsflödet.
I Europa fanns sedan första världskriget en föreställning inom politiken om att tidningarna kunde hetsa fram ett krig. Genom att publicera känsloladdade reportage kunde rivaliserande länder manas till krig, menade man.
Till en del berodde det på att brittiska tidningar under första världskriget hade spridit skräckpropaganda om tyska soldaters behandling av den belgiska civilbefolkningen. Den propagandan resulterade i ökat våld mot tyska krigsfångar och långtgående förföljelser av personer med tyska namn.
Tanken var alltså att journalisterna kunde ha en skuld till kriget, om de inte skrev sakligt och neutralt. Den tanken styrde även svenska samlingsregeringens politik under kriget.
Begränsningar och självcensur
För att skydda landets säkerhet ändrade justitieminister Karl Gustaf Westman hur man tolkade den tredje paragrafen i tryckfrihetsförordningen. Efter ändringen kunde regeringen åtala tidningar och skrifter som ansågs hota Sveriges relationer med andra länder. Men det fanns begränsningar: det krävdes att det aktuella landet protesterade officiellt, och regeringskonseljen (regeringens samlade ledning) var tvungen att godkänna åtalet.
För att slippa dessa begränsningar införde regeringen nya regler. De gav sig själva rätt att stoppa spridningen av tidningar genom så kallade transportförbud. Det innebar att tidningarna inte fick skickas med tåg, post eller transportföretag. De fick heller inte säljas i affärer eller kiosker.
Regeringen lade också till en ny regel i tryckfrihetsförordningen: en tidsfrist. Den gjorde det möjligt för justitieministern att beslagta en skrift i upp till åtta dagar, utan rättegång, medan regeringen beslutade om eventuella vidare åtgärder, som att väcka åtal eller hålla kvar skriften.
För att kontrollera vad som trycktes hade varje större tryckeri ett tryckfrihetsombud. Denna person arbetade för justitiedepartementet och granskade allt som skulle tryckas. Om något verkade olämpligt, rapporterade ombudet detta till regeringen.
Statens informationsstyrelse (SIS) hade under andra världskriget ansvar för att bevaka, kartlägga samt styra den svenska opinionsbildningen. Inom SIS fanns pressrådet, senare pressnämnden, bestående av representanter för Sveriges journalister och publicister. Pressnämnden hade till uppgift att skicka ut så kallade grå lappar till tidningsredaktionerna om vad som fick offentliggöras eller ej. Journalistkåren fick alltså genomföra en slags självcensur.
Tysk påverkan i Sverige
Den tyska legationens presstjänst i Stockholm skickade dagligen pressmeddelanden till svenska tidningar, ofta med gratis bilder för att främja användningen av tyskt material. Hösten 1941 öppnade legationen en informationscentral på Kaptensgatan 6 i Stockholm med bibliotek, grammofonskivor och filmarkiv. Även den tyska turistbyrån på Kungsgatan 16–18 bidrog genom att låna ut filmer och sprida broschyrer. Turistbyrån hade också stora skyltfönster mot Kungsgatan där de exponerade sin propaganda.
Två svenska nyhetsbyråer i Stockholm, Skandinavisk Telegrambureau (STB) och Bulls presstjänst, spred nazistisk propaganda. STB och Bull var kopplade till Europapress i Berlin.
Påverkade invasionshotet journalisterna?
I början av april 1940 invaderade och ockuperade Nazityskland både Danmark och Norge. Det fanns därför en stor oro för Sverige också skulle drabbas. Invasionshotet blev en fråga om nationens frihet, men också något som kunde påverka individers framtida liv och öde.
Propagandaministeriet i Nazityskland menade att kritiska artiklar i svenska tidningar skulle kunna provocera fram en invasion. Inom journalistkåren fanns det därför en viss förståelse för att svenska regeringen ville hålla tillbaka allt för hårda ord om Nazitysklands agerande. Men några vägrade vara tysta.
Nazister i Sverige hade redan sammanställt listor på politiska motståndare och judiska medborgare. De tyska myndigheterna visste också mycket väl vilka som var tongivande svenska anti-nazister. Offentligt aktiva anti-nazistiska journalister, förläggare och redaktörer ändrade sig därför inte inför invasionshotet. De kunde i händelse av en invasion ändå räkna med att bli arresterade och med stor sannolikhet också förda till koncentrationsläger.
Huvudbild: Stockholms stadsmuseum.
En grå lapp
Pressnämnden skickade ut så kallade grå lappar till tidningsredaktionerna med beslut om vad som fick offentliggöras eller inte. Besluten kunde motiveras som i bildexemplet. Lapparna var av olika färger, men just grå präglade stämningen och inspirerade lapparnas smeknamn.
Foto: Forum för levande historia
En nyhet, fyra rubriker
Nyhetsrapporteringen och inskränkningar i pressfriheten styrdes inte bara av politiska beslut och påverkan från främmande makt. Nästan alla svenska dagstidningar hade en koppling till ett politiskt parti, vilket påverkade deras rapportering och inställning till Nazityskland. Detta blev tydligt i april 1933 när flera svenska tidningar rapporterade om en händelse i koncentrationslägret Dachau.
I april 1933 publicerade flera svenska tidningar en kort notis med liktydigt innehåll: fyra kommunister skjutna vid flyktförsök från koncentrationslägret Dachau.
Notiserna angav tydligt varifrån uppgiften kom. Aftonbladet fick informationen från International News Service (USA), Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning samt Dagens Nyheter fick dem från TT (Sverige) och Svenska Dagbladet från en egen Berlinkorrespondent. Med tanke på att notiserna är så lika är det sannolikt att alla dessa nyhetsbyråer fick sina uppgifter direkt från nazisternas presstjänst Deutsches Nachrichtenbüro, DNB. Skillnaden mellan tidningarnas notiser låg därför främst i rubriken.
• Kommunister söka rymma ur tyskt fångläger. (Aftonbladet) • Kommunister skjutna vid flyktförsök. (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning) • Fyra kommunister skjutna vid ”flyktförsök”. (Dagens Nyheter) • Fyra röda skjutna vid flyktförsök. (Svenska Dagbladet)
Dagens Nyheter markerade med sin rubrik att termen ”flyktförsök” ofta dolde en annan verklighet. Under 1933 hade flera nyhetskommunikéer från Nazityskland innehållit ordet i samband med att fångar blivit dödade.
Dagens Nyheters journalist Gustaf Hellström gjorde en rundresa i Tyskland vid samma tid. Där fick han möjligheten att undersöka uppgifterna bakom notisen. Av en enligt honom trovärdig källa fick han veta att de fyra männen varit ”rättegångsbiträden åt kommunister” samt att de ”skjutits av vaktmanskapet inom koncentrationslägret och på ytterligt nära håll” (DN 33-05-24) . Hellström kom alltså sanningen närmre, men det var fortfarande inte hela sanningen.
Den bayerska polisen hade på Heinrich Himmlers order skapat koncentrationslägret Dachau i mars 1933. Endast ett par veckor senare överlämnade polisen förvaltningen av lägret till SS. På kvällen den 12 april ledde en grupp SS-män ut fångarna Rudolf Benario, Ernst Goldmann, Arthur Kahn och Erwin Kahn till en skogsdunge där de sköts i huvudet. Tre av dem avled omedelbart medan Erwin Kahn skadades och avled några dagar senare.
Händelsen skulle kunna ha förblivit okänd om det inte hade varit för att den vanliga polisen ännu arbetade i lägret och hörde skotten. Rättsmedicinaren Moritz Flamm och advokaten Josef Hartinger, som hade uppgiften att skriva dödsattesterna, valde att anmäla dessa och andra misstänkta mordfall i Dachau. Anmälan ledde inte till något åtal, men lägerkommendanten blev omplacerad.
TROTS ALLT!
En av de mest högröstade anti-nazisterna före och under kriget var Ture Nerman. Han var socialistisk politiker och journalist. Strax efter krigsutbrottet 1939 startade han ett förlag och en veckotidning med namnet Trots Allt!.
Såväl tidningen som förlaget var uttalat socialistiska och anti-nazistiska, utan att för den sakens skull ta ställning för en Stalinistisk kommunism. Tidningens motto var ”varken tysk eller ryss – svensk och människa”.
Tidningen blev beslagtagen tio gånger under kriget samt belagd med transportförbud mellan 1940 och 1941. Ture Nerman blev även åtalad för tryckfrihetsbrott och dömd till fängelse 1940 för att ha skrivit och publicerat skriften Hitlers helvetesmaskin.
Artikeln “Någonstans i helvetet” kommer från ett av de beslagtagna numren, Trots Allt! publicerad den 18 maj 1940.
Ibland orsakade indragna tidningar och förbjudna texter debatt i så väl riksdagen som bland allmänheten. Här tar vi upp ett klassiskt exempel från Göteborgs- Handels och Sjöfartstidningar där själva upplagan och förstasidan blev ett inlägg i debatten. Detta var en del i en gemensam aktion mellan flera tidningar.
I mars 1942 slog polisen ner på ett tiotal tidningsredaktioner. Innehållet i en av artiklarna fick inte komma ut. Artikeln var en beskrivning av hur norska fångar blev torterade i polishögkvarteret Victoria Terasse i Oslo och i det norska koncentrationslägret Grini.
Artikeln byggde på en broschyr som Ture Nerman och förlaget Trots Allt! hade gett ut i februari 1942. Polisen tog broschyren i beslag på utrikesminister Christian Günthers befallning. Polisens (medvetet?) långsamma handläggning fick däremot till följd att cirka 30 000 exemplar ändå kom ut till allmänheten. Chefredaktören för Eskilstuna-Kuriren, antinazisten Anton Selander, önskade att fler skulle få ta del av innehållet i broschyren. Han övertygade därför ett antal andra chefredaktörer att publicera samma artikel på samma dag för att försvåra ett beslag. Selander visste däremot inte att hans och flera andra tidningsmäns telefoner var avlyssnade av Allmänna säkerhetstjänsten.
Utrikesministern beslutade om ett massbeslag från och med 11 mars 1942. Alla tidningar och tidskrifter med artikeln blev indragna. Till en del gjorde massbeslaget saken värre för regeringen. Omfattningen av beslaget var så stort att det väckte debatt i riksdagen där de två tidigare utrikesministrarna Richard Sandler och Östen Undén protesterade mot Günthers undertryckande av sanningen.
Många tidningar hade dessutom redan spridits. Och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fick möjlighet att göra ett propagandanummer av beslaget. Tidningens första upplaga hade hela artikeln i tryck. Vid andra upplagan för dagen valde tidningen att publicera rubriken åtföljd av tomma spalter för att poängtera för läsarna att artikeln dragits in. Här kan du se båda upplagorna och läsa texten som inte fick orsakade beslaget.
Andra upplagan av Göteborgs handels- och sjöfartstidning den 11 mars 1942.
Läs hela texten
Första upplagan av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 11 mars 1942
I norska fängelser och koncentrationsläger
Om vad som försiggår i de norska fängelserna och koncentrationslägren, särskilt Victoria Terrasse, Möllergaten 19 och Grini föreligger nu en rad uppgifter från personer, som suttit i fängelse och som blivit frigivna eller rymt. Dessa uppgifter ha inhämtas under absolut betryggande former och äro så noga kontrollerade att de kunna sägas vara lika tillförlitliga som vittnesmål, avgivna under rättsliga former. Av hänsyn till dem som äro kvar i Norge kunna varken namn eller platser nämnas. Icke heller kunna sådana fall av misshandel återgivas, i vilka man lätt kan identifiera vissa bestämda personer. Vad som här framläggas gäller den misshandel och tortyr i stort, som Gestapo utövar gentemot norska patrioter. Ännu mycket svårare- detaljer än de, som här publiceras, ha under den senaste tiden blivit till fullo klarlagda och bestyrkta, men kunna av nyss anförda skäl icke offentliggöras. Vi återgiva här nedan vad några av vittnena berätta:
FÖRSTA VITTNET I fängelset träffade jag en man vid namn ---. Han berättade: Jag blev förd till förhör på Victoria Terrasse. I det rum, dit jag fördes, sutto tre gestapoofficerare. Då jag hade satt mig på den stol utan ryggstöd, som anvisats mig, tillfrågades jag om olika saker men svarade nekande. Den ene gestapoofficeren drog då fram ett tillhygge av järn, överdraget med gummi och med det viftade han framför mig. Då jag fortsatte att svara nekande, fick jag kraftiga slag i ansiktet av honom med knytnäven och därefter slag av tillhygget tills jag föll över ända. Medan jag låg på golvet satte han sig gränsle över mig. Han böjde mitt ena ben bakåt och vred den ena tån efter den andra. Samtidigt vredo de två andra, som också voro närvarande, min arm och sparkade mig på kroppen och slogo eller sparkade mig i ansiktet.
Vittnet skildrar den misshandlade efter förhöret sålunda: Han låg till sängs. Hans ena kind var uppriven och han blödde svårt. Hans ena fot var uppsvullen och såg ut som en köttklump. Han hade fått några revben brutna och var blå, gul och röd över hela kroppen, även huvudet. Han bad om att bli förd till läkare men fick bara hånskratt och skällsord till svar från gestapomännen.
En fånge vid namn --- satt på Möllergaten 19. Vittnet berättar: En natt blev han förd till förhör på Victoria Terrasse. Då han kom dit blev han brutalt knuffad in i ett rum, där sex gestapomän voro. Endast en fråga ställdes till honom. Då han svarade på denna, förklarade de att han ljög. De drogo då fram två tillhyggen, ett stort och ett något mindre, och befallde honom att sitta på en stol utan ryggstöd. Då han hade satt sig på denna, började två av männen att slå honom med var sitt tillhygge medan en tredje sparkade honom på låret och slog honom med knytnäven. De tre andra männen stodo och hetsade upp dem. En av männen vred hans öron, hans näsa och dunkade hans huvud i golvet. Männen började på nytt slå honom med tillhyggena medan han låg, och de sparkade honom på kroppen. Han svimmade för tredje gången. Då han ånyo kom till medvetande, låg han på rygg. En av gestapomännen hoppade nu på hans mage, medan en annan tog av honom skorna och slog honom under fötterna. Den fjärde av männen skrek hela tiden: Tala om sanningen, din fördömda engelskvänliga drulle! (De flesta av gestapomännen talade god norska.) Då de voro färdiga med detta, stucko de järntrådar in i ugnen och glödgade dem för att sticka dem under hans naglar. Han hade emellertid åter förlorat medvetandet. En medfånge tvingades att övervara tortyren.
Vittnet omtalar, att --- sedermera fördes tillbaka till fängelset. Han fortsätter: Vid 6-tiden på morgonen gick jag in i (hans) cell. Han var blå, gul eller röd över hela kroppen. Hans ansikte var icke att känna igen. Det var svullet och hade sår och märken. Han jämrade sig, hade uppkastningar och krampanfall. (Han) fick ingen läkarbehandling, utan fick stanna i sin cell ända tills han kom sig någorlunda efter en fjorton dagars tid. Han fick heller ingen medicin. Vid flera tillfällen såg jag att fångar drogos ut ur cellerna, blevo slagna i ansiktet och knuffade in igen. Jag kunde icke upptäcka, att det låg någon bestämd avsikt i dessa handlingar utan endast att de voro utslag av sadism.
ANDRA VITTNET: En dag sedan jag blivit frigiven, träffade jag en man, som berättade om två fall av misshandel. hade varit underkastad ett längre förhör på Victoria Terrasse och hade då blivit slagen både i ansiktet och på kroppen. Därefter hade man kastat honom på golvet. En polisman satte sig på honom. Två andra togo och vredo var och en av hans tår nästan av eller tills de nästan bräcktes, och därefter gjorde de likadant med fotlederna. Sedan togo de finger efter finger och till slut handlederna. --- måste efteråt hjälpa --- att äta och ännu flera veckor senare kunde han icke hålla i ett tvättfat eller gå stadigt. Det andra fallet gällde en ung man vid namn ---. Han hade slagits omkull och sparkats i underlivet under förhör på Victoria Terrasse. Han hade antagligen fått ett revben brutet men fick icke söka läkare. --- , som satt i fängelset, trodde också, efter att ha sett honom, att -- fått inre skador. Han verkade efteråt ohyggligt mycket äldre och hade svårt för att räta på sig.
TREDJE VITTNET: En natt fick jag av vakten order att stiga upp och klä på mig och gå till vaktrummet. När jag kom ned låg en man på en soffa utanför i gången. Han var medvetslös, iskall och genomvåt. Jag trodde först att det var en berusad person, men då jag såg närmare på honom, upptäckte jag sammanhanget. Jag kände igen honom och såg att det var --- som hade suttit i fängelset en längre tid. Tillsammans med vakten bar jag upp honom i hans cell, där han lades på sängen med kläderna på. Tidigt nästa morgon gick jag in till honom. Han hade då återfått medvetandet, men var fullständigt hjälplös. Han var som förlamad över hela kroppen, kunde icke äta och icke röra ett finger utan måste ha hjälp till allt möjligt. Han visade mig att han var blå över hela kroppen. Jag lyckades få ett slags tillstånd att gå in till --- och hjälpa honom. Han berättade, att han en natt vid 12–1-tiden blev hämtad och förd till Victoria Terrasse. I det rum, vari han infördes, sutto flera gestapomän. Han mottogs med slag och uppfordrades att säga sanningen. Svaret blev icke tillfredsställande, och gestapomännen började då slå honom med stålbatonger överdragna med gummi.
Flera slogo en gång, berättade fången, och föll ned av stolen. Jag befalldes att sätta mig upp igen, men då skulle krypa upp på stolen slogo mig över händerna och armarna för att hindra mig att komma upp igen. Jag svimmade, men blev återkallad till medvetande genom att de tömde en vattenkaraff över mig. Så fortsatte de att slå mig. Jag förlorade medvetandet igen. Då jag vaknade hade en annan fånge förts in i rummet för att övervara tortyren. Jag låg då på rygg, medan en av männen slog mig och hoppade på mig, en annan vred mina ben och en tredje slog mitt huvud i golvet. Hela tiden ropade de: Säg sanningen, ditt engelskvänliga svin. Jag svimmade igen och undgick därigenom den ytterligare tortyr, som man gjorde förberedelser för.
--- låg fullständigt hjälplös i cellen den första veckan efter förhöret. Han berättade, att den ene av gestapomännen hade ett djävulskt uttryck i ansiktet och dräglade om munnen och gav intryck av att han kände en särskild tillfredsställelse och glädje i att uppträda på detta sätt.
FJÄRDE VITTNET: Jag såg --- då han kom från ett förhör på Victoria Terrasse. Han var illa tilltygad i ansiktet. Den ena kinden var fullständigt uppsvullen och jag tror att käkbenet var bräckt. Hans läppar voro också svullna, spruckna och blåa och det ena ögat var blått. Han blödde i munnen. Han berättade mig, att han blivit slagen under förhöret tills han segnat ned och därefter blivit sparkad. Han hade blött mycket och själv måst torka upp blodet.
FEMTE VITTNET: Just innan jag reste från Oslo i --- månad fick jag från två helt skilda källor en skildring av behandlingen av --- i fängelset i Möllergaten 19 och under förhören med honom. Bägge skildringarna äro överensstämmande. Jag vågar icke för närvarande uppge namnen på de personer, som har givit mig denna framställning, men de äro fullständigt pålitliga så jag kan garantera riktigheten. --- kropp var så misshandlad av slag, att det var bara små ställen på kroppen som hade frisk hud. På min fråga till den ene av mina sagesmän om icke detta fall representerade det värsta på området, svarade han, att andra, som blivit häktade samtidigt med --- hade undergått ännu värre behandling.
SJÄTTE VITTNET: Det är strängt förbjudet att tala med fångar, som sitta i ensam cell. Jag tittade emellertid en dag in genom gluggen i --- cell och såg honom ligga i sängen, som var placerad mitt på golvet. Han var inslagen i bandage och gips, så jag såg bara hans nästipp. Jag talade till --- genom gluggen, och frågade, om det var något som jag kunde göra för honom. Jag sade, detta måste ha varit svårt, eller något liknande. --- svarade: Ja, det var nog så svårt under de första två timmarna, men de sista tre—fyra timmarna var jag lyckligtvis för det mesta medvetslös så jag märkte icke något vidare. Jag frågade om han hade yppat något, men därtill svarade ---, nej, i alla händelser icke så länge jag var vid medvetande. --- berättade att de hade vridit det ena benet alldeles runt och att de hade piskat och slagit honom över hela kroppen. Såvitt jag minns sade han också, att de hade slagit honom under fötterna. På min fråga om hurudana utsikterna voro, sade han: Jag kommer aldrig att överleva detta, antingen blir jag skjuten eller hoppas jag på chansen att dö mellan händerna på dem. Min personliga mening är den, att tyskarna under inga omständigheter låter --- slippa ut levande, emedan han blivit så misshandlad att detta icke får bli känt. Samma vittne omtalar, att då --- fördes ned till badet voro hans kläder i trasor och måste rivas av honom samt att trasorna delvis sutto fast i köttet. --- svimmade flera gånger innan han kom upp i badet.
SJUNDE VITTNET: En natt vid tretiden fick --- och jag order att hjälpa till att bära upp en fånge. Då vi kommo låg en person på golvet, och vi trodde att det var en full karl, ty det luktade otäckt av honom. Då vi fingo höra vilken cell han skulle till och vi hade vänt på honom, fick jag se att det var ---. Han var sönderslagen och var blodig i ansiktet och på händerna samt medvetslös, så vi måste bära honom. Vi klädde av honom, och det visade sig att kläderna voro bara trasor efter den behandling han blivit föremål för. Under behandlingen hade avföringen gått i kläderna, och det var därifrån, som lukten kom. Han hade blåmärken över hela kroppen. Vi tvättade och skötte honom. Ett par dagar senare talade jag med honom. Han berättade då, att han hade varit i förhör i nio timmar hos gestapomännen. --- blev liggande i tre veckors tid och måste därunder matas och hjälpas med allt. Han ville icke berätta något vidare om behandlingen emedan han var rädd för att det skulle komma till hans familjs kännedom. Då jag rymde från fängelset var --- fortfarande lam på högra sidan av kroppen. Han har blivit sned i nacken och är så svullen att det är svårt att känna igen honom.
Samma vittne om ett annat av förut nämnda fall: Förhöret varade i sex timmar. Detta berättade han för mig ett par veckor efteråt, då jag hade honom i badet. Under förhöret hade de slagit honom med ett tillhygge så att kindbenet bräcktes. Därefter hade de slagit honom med käppar över hela kroppen. Till sist hade de vridit ena knäet ur led och därefter fotleden på samma ben. Jag såg att det blödde från såret i ansiktet och att han hade blåa märken över hela kroppen. Knäet och fotleden på det ena benet voro så uppsvullna, att benet såg ut som en stock. Det fanns också blodutgjutningar på hela benet. På grund av misshandeln hade han flera gånger förlorat medvetandet, men för varje gång hade de återkallat honom till sans genom att slå vatten i ansiktet på honom. --- berättade även, att han tvingats övervara förhöret med ---. Denne hade blivit slagen och sparkad. Han trodde att polismännen icke voro nyktra, när de verkställde förhören. --- måste stödjas de första två månaderna efteråt. Han fick icke läkarhjälp förrän efter sex veckor.
ÅTTONDE VITTNET: --- 1941 blev ---- insatt i fängelset. En av dagarna i --- var han i förhör hos det tyska Gestapo. Jag talade med honom följande morgon i hans cell. --- hade svårt för att tala. Jag måste mata och tvätta honom. Polismännen hade brutit hans fingrar och dragit ut naglarna på två av dem. Sedan hade de slagit honom med käppar som voro omlindade med tyg, så att han fallit omkull. De hade då lagt honom på rygg och hoppat på hans mage så att blod kom både från munnen och ändtarmen. Han talade om att han hade bett sina bödlar att skjuta honom. Jag såg att --- blödde både från munnen och ändtarmen och att flera fingrar voro brutna och lågo bakåt samt att hans bägge händer voro svårt svullna. Jag såg också att två naglar voro borta. --- blev liggande utan tillsyn av läkare ända tills jag reste.
En man vid namn --- var i förhör och fördes från detta direkt till mörkcellen. Han hade fallit fullständigt samman och bad vaktsoldaten, som var med, att få bekänna. De förde honom då till förhör. Då de kommo tillbaka med honom på eftermiddagen sprang han mot ett fönster i andra våningen, uppenbarligen för att kasta sig ut. Det var tydligt, att han förlorat förståndet. Vaktmanskapet grep honom och förde honom in i cellen och gav honom en massa stryk. Jag hörde att han skrek alldeles förfärligt. Därefter var det en daglig företeelse att vaktmanskapet gick in till honom och misshandlade honom. Till slut stod han bara och sade: Kommer icke far snart? Han förstod tydligen icke längre vad som försiggick.
NIONDE VITTNET: Jag kallades till förhör i förhörscellen en kväll vid 7–8-tiden. Närvarande i cellen voro gestapomännen X och Y. Jag anvisades en stol utan ryggstöd. De frågade mig om olika saker, som jag svarade nekande på. Y. drog då fram ett tillhygge. Det var av järn, överdraget med gummi, och med det viftade han framför mig för att göra mig nervös. Då jag fortfarande svarade nekande, fick jag ett kraftigt slag i ansiktet av Y:s knytnäve. X stramade åt min slips så hårt att jag förlorade andedräkten och svimmade. De slogo då en kopp vatten över mig, och medan jag låg på golvet, sparkade de mig och slogo mig med tillhygget över hela kroppen. Efter att ha undergått denna behandling i två timmars tid blev jag förd tillbaka till min cell.
TIONDE VITTNET: Vittnet, som är en dam mellan 20 och 30 år, berättar vad hon själv upplevat: Jag blev förd till Victoria Terrasse och in på ett rum, där tre tyska polismän och en norsk polisman från den nya statspolisen voro tillstädes. Jag nekade till det, som jag blev anklagad för. Förhöret pågick i åtta timmar. Hela tiden måste jag stå i givakt mot väggen. Frampå natten blev jag väckt och förd till mörkcell. Där måste jag sitta i några timmar. Med en halv eller en timmes mellanrum kommo två tyskar in i cellen och satte ett starkt ljus i ansiktet på mig några minuter var gång. Ljuset stack som nålar i mina ögon, och var gång frågade de mig om jag ville erkänna. Från mörkcellen blev jag ånyo förd till förhör som varade till frampå förmiddagen. Då jag nekade att använda tolk fick jag ett slag i ansiktet av den norske polismannen. Vid slutet av förhöret fick jag en lapp, på vilken det stod att jag frigavs på grund av brist på bevis, men just då jag skulle gå hejdade man mig och förklarade att jag skulle sätta mig ner och skriva namnet nå en "medskyldig". Jag nekade och blev sittande kvar. Frampå eftermiddagen blev jag insatt i ett skåp, där det nätt jämnt var så stor att jag kunde stå. Efter en stund blev det varmare och varmare i skåpet, och till slut förlorade jag medvetandet. Då jag vaknade bars jag ut i gången av två tyskar. Vid 4-tiden följande natt fördes jag till ett annat rum och förhördes där till kl. 8 på morgonen. Jag erkände ingenting. Sedan jag fått litet mat fördes jag till ännu ett annat rum, där två tyska och två norska polismän voro närvarande. De hotade mig med de förfärligaste saker om jag icke erkände. Då jag fortfarande nekade befallde de mig att klä av mig, men då jag vägrade tillkallades två tyska soldater, som drogo av mig kläderna.
Jag stod nu naken och blev slagen på ryggen med en batong och sparkad på båda benen. En tysk soldat höll mig. Jag blev befalld att marschera fram och tillbaka och framsäga en ursäkt på norska och på tyska för att jag hade förbrutit mig. Männen påstodo att jag hade erkänt medan jag var sanslös i värmeskåpet. Efter detta förhör, som icke resulterade i någon bekännelse, satt jag en vecka i fängelse. Så blev jag tagen i nytt förhör på Victoria Terrasse, och då jag fortfarande nekade fingo två vaktsoldater befallning att slå mig. Den ene slog mig med knytnäven på den ena sidan av huvudet så att fyra framtänder lossnade i överkäken, under det att den andre höll mig fast. Därefter slog en norsk polisman mig på den andra sidan av munnen, varvid ytterligare en tand blev utslagen. Därefter fortsatte han att slå mig på andra ställen. Jag förlorade medvetandet och vaknade först då två polismän buro mig uppför trappan till fängelset. Vittnet har sedan hon lyckats fly från Norge fått läkarbehandling för skadorna i munnen.
ELFTE VITTNET: Något som vaktsoldaterna roade sig med var att gå på inspektion i cellerna. Med ett eller annat påhitt som anledning hände det ofta att de gåvo order om straffgymnastik, som bestod av knäböjningar tills fången föll omkull. Soldaten gick då strålande sin väg eller också tillkallade han sina kamrater för att roa sig tillsammans med dem över den arme stackaren. Dylik straffgymnastik bedrevs också ofta på motionsgården. Det hände även mig en dag. Det var en vaktsoldat, som anmärkte på att jag icke hälsade på honom reglementsenligt. Jag måste först marschera fram och tillbaka framför honom och hälsa, och därefter måste jag göra knäböjningar cirka tjugu gånger. Vakterna drevo det som sport att icke låta de nya fångarna få kännedom om att de skulle hälsa för att på så sätt få anledning att påbjuda straffgymnastik. De höllo efter de nya fångarna och de som sutto i sina celler. Om vakten kunde överraska en fånge, som hade lagt sig eller icke satt rätt upp och ned på bänken rusade han in i cellen och vräkte ur sig och var sedan strålande belåten.
Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle med en gammal jude vid namn ---. En morgon stegade fyra av vakterna in i hans cell och drogo honom upp ur sängen. Därefter hällde de fyra, fem hinkar vatten över honom och in i cellen. Sedan satte de juden på bänken längst bort i cellen och stodo sedan i celldörren och kastade vattnet över honom. Efteråt gåvo de honom order att torka upp vattnet. Och så blev han förd ned i duschen, där han fick omväxande iskall och kokhet dusch under vilt jubel och oförskämda tillrop från vaktsoldaterna. Jag såg själv allt detta.
TOLFTE VITTNET: Jag blev sammanförd med --- som berättade vad han genomgått i tysk fångenskap, omtalade att han en gång blev förd ut på en gård, där han blev uppställd mot väggen och hans ögon förbundna. Medan han stod på detta sätt, sköt man mot honom med lösa skott. Detta upprepades ett par gånger. --- berättade också att han via ett tillfälle hade blivit satt under starkt ljus, och så vitt jag kan minnas sade han att han måste sitta på detta sätt i 24 timmar.
TRETTONDE VITTNET: Fångarna äro mycket ofta utsatta för hotelser, bland annat att bli skjutna, både av gestapomännen och fångvaktarna. Jag blev, medan jag satt i fängelset på Vollan väckt en morgon klockan fem och fångvaktaren sade då att jag skulle göra mig färdig för att bli skjuten klockan sju. Jag hade emellertid hört att dylikt uppträdande av fångvaktarna var vanligt och att det icke betydde annat än att man ville skrämma. Ett vanligt tillvägagångssätt är att hålla förhör ända upp till 48 timmar, varunder den häktade även är föremål för våldshandlingar. Förhören avbrytas kortare stunder, då fången slängs in i ett annat rum, där han får ligga en kvart eller så.
FJORTONDE VITTNET: I ett par fall har jag personligen sett eller hört att fångarna blivit misshandlade. Det ena fallet gäller en man vid namn ---. Jag var ett par gånger i tillfälle att se mannen i korridoren. Han verkade slö och var nyss uppkommen från mörkkällaren. Han hade ärr, sår och svåra blåmärken i ansiktet samt blåslagna ögon. En gång då han kom med mat till min cell, försökte jag tala till honom, men han svarade icke och verkade fullständigt förvirrad. Av handräckningsmanskapet hörde jag att --- hade upprepade raserianfall och härunder slog sönder fönsterrutorna.
De tyska vakterna togo dessa anfall som anledning till att ge honom stryk. Han slogs omkull och blev sparkad medvetslös och släpad ner i mörkcellen i källaren och satt på vatten och bröd. Detta upprepades med jämna mellanrum, i alla händelser under den tid jag satt på den allmänna avdelningen. Till slut blev --- släppt. Då --- skulle frigivas, gåvo de honom ett paket under vardera armen och uppmanade honom att gå. --- släppte emellertid paketen och nekade att avlägsna sig. De gåvo honom paketen på nytt, men --- nekade åter. De tyska vakterna roade sig och skrattade. Då de försökte få ut --- spjärnade han emot. Vakten sade då till honom att han skulle sättas i mörk cell, och då följde han med. Men i stället för att sätta in honom där, öppnade de dörren till gården och sköto ut honom.
Då de som voro anhållna i Svolvær kom till fängelset den 15 mars, hörde jag vad som försiggick utanför i korridoren. Jag hörde slag och vrål från de tyska polismännen. Alla namn uppropades en, två eller tre gånger, och jag fick det intrycket att när man icke svarade genast eller icke kunde svara tillräckligt fort, sprungo två, tre polismän på vederbörande. När en av cheferna, vi kalla honom Z, kom på inspektion måste fångarna stå i stram givakt längst bort i cellen, ta emot en förfärlig utskällning och en del hotelser samt icke svara något annat än ”jawohl” efter att först ha uppgivit namn, nummer och förbrytelse. Vakterna roade sig med att hålla dylika inspektioner för sitt eget privata nöje, och Z. verkställde dem ofta när han var berusad. De mest orimliga krav ställdes på fångarna bara för att bereda vederbörande tyskar nöje.
En man måste till exempel hoppa upp på i bordet tio gånger. Straffgymnastik blev ofta utdömd, särskilt den sista tiden jag var i fängelse. En ung man, --- måste göra knäböjningar i cellen tills han föll omkull, emedan han icke hade gått fort nog upp från motionsgården. Polissoldaterna roade sig ofta med att påstå att en fånge icke hade hälsat nog hövligt och tvingade honom att gå förbi en hel räcka av dem tio—tjugo gånger samt hälsa hövligt och stramt, medan de skällde ut honom. De av vakterna, som gjorde intryck av att vara sadister roade sig också med att skrämma fångarna, särskilt om de inte kunde tyska, genom att rusa in i cellerna och husera våldsamt för en eller annan bagatell.
Enstaka fångar sattes på svältkost, emedan de icke voro mjuka nog under förhören. De fingo fjärdedels eller halv ranson under längre eller kortare tid. De som ledo mest under polissoldaternas uppträden voro kanske de kvinnliga fångarna, som sutto tillsammans med de manliga i Möllergaten 19 tills de blevo överflyttade till Grini sistlidna sommar. Soldaterna tittade ogenerat in i damernas celler kväll och morgon och de kvinnliga fångarna fingo icke lov att täcka för titthålet i dörren. Många damer blevo förfärligt nervösa av det ständiga vrålandet och känslan av att vara fullständigt värnlösa. En ung dam, vilken för mig uppgivits vara fröken kom till en cell intill min. Efter en månad var hennes hår vitt.
Några självmordsförsök förekommo. På kvällen den --- hörde jag att någon blev buren ut från en cell, som låg icke långt från min, efter ett våldsamt uppträde. Dagen efter berättade --- att en fånge hade tagit livet av sig. Han hade skurit av pulsådern och förblödde innan vakten fann honom. Fångarna blevo i regel uppställda längs väggen i korridoren med ansiktet mot väggen, och i den ställningen måste de stå i stram givakt, medan de väntade på att komma till läkare, till förhör eller på besök. De kunde få stå i timtal, och de mest ”hyggliga" vakterna sågo till att de icke rörde sig. Vid ett tillfälle kom en fångtransport till fängelset vid 11-tiden på förmiddagen. Fångarna, däribland ett par äldre män, måste stå med ansiktet mot väggen hela dagen till klockan sju på kvällen. Då fingo de sätta sig på golvet och äta.
De sanitära förhållandena i fängelset med upp till fyra fångar i celler på 8–9 kvadratmeter voro självklart förfärliga. Madrasserna gingo från man till man blevo aldrig tvättade. I vintras var det förfärligt kallt, icke mycket över noll grader i cellerna. Jag frös om natten med två tunna yllefiltar och för att hålla mig varm måste jag springa runt i cellen på dagen. Jag fick icke lov att ha min vinteröverrock. Somliga av de unga fångvaktarna voro tydligen homosexuella. Det erfor jag själv, då en av dem kom in i cellen till mig en natt sedan jag lagt mig. Fångvaktaren tände ljuset och satte sig på min säng och ville ha mig att blotta min kropp. Andra fångar berättade liknande historier.