De första vittnesmålen

När det sovjetiska befriandet av Majdanek i juli 1944 blev känt, stod det klart att nazisterna hade byggt ett systematiskt och industriellt organiserat massmord. Strax därefter publicerade svenska tidningar vittnesmål och försök till beskrivningar.

Ett tidigt exempel var Arbetar-Tidningen, som i augusti 1944 skrev om dödslägret Kulmhof (Chełmno) och beskrev det som ett systematiskt utrotningsläger:

Tyskarna byggde den största ’dödsfabriken’ i Europa [...] i Lublin [...] en sådan fullständig samling fruktansvärda instrument och uppfinningar för tyskarnas förintelselusta.

När fler läger befriades framkom detaljer om gaskammare, krematorier och massgravar. Hudiksvallstidningen beskrev de tekniska lösningarna för att döda:

De voro tekniskt utmärkt väl uttänkta [...] där man dagligen dödade 100-tals människor med gas, vattenånga och även arkebusering.”

Det brutala systemet presenterades som effektivt och välorganiserat. Vittnesmål talade om tåg fyllda med människor som omedelbart sorterades för arbete eller avrättning.

Hugo Valentin skrev i Dagens Nyheter i april 1945 om uppskattningar av antalet offer:

Enligt den nazistiska dagstidningen Danziger Vorposten 13 maj 1944 hade [...] cirka 5 miljoner judar ’eliminerats’, en siffra som dock [...] understiger resultatet av senare gjorda beräkningar.

Genom svensk press fick allmänheten tidigt inblick i omfattningen av folkmordet, trots att kriget ännu pågick.