Deportationerna

Deportationerna skedde till en början till getton och senare ibland direkt till förintelseläger. Enligt de nazistiska myndigheterna gick transporterna i riktning ”österut”. Ett exempel från Svenska Dagbladet:

I nästan ofattbart tempo fortsätter Tyskland omdaningen i det tidigare Polen. [---] Vad judarna beträffar meddelas nu från tysk sida, att de samtliga snarast möjligt skola sammanföras i den östliga delen av generalguvernementet.

För svenska journalister och läsare var det inledningsvis svårt att avgöra deportationernas innebörd. Utan någon egentlig insikt i de riktiga förhållandena kunde det verka som gettona gav judarna självbestämmande, även om det var under tvång. Tidningarna kunde heller inte rapportera helt fritt om situationen.

Olika tidningar rapporterade olika om situationen. Som vanligt hade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skarpare fördömelser är många andra tidningar.

Ingen vet hur detta krig kommer att sluta och om Hitler kommer nå sina krigsmål eller inte. Men ett är säkert redan nu, vid slutet av detta krig kommer det inte mer att finnas någon tysk judendom.

Vänsterpressen i Sverige skrev också ofta utförligare om judarnas situation.
Judarna får blott lämna judekvarteret när de under bevakning föras till tvångsarbete. Ingen får beträda judekvarteren som inte bor där. de som bor i judekvarteren har inget arbete, inga livsmedel, inget bränsle och inga kläder och de är dömda till att långsamt gå under. (41-01-24)

Det fanns även mer förstående och positiva journalister. Aftonbladets Fritz Lönnegren fick en personlig inbjudan att följa de tyska trupperna under anfallet mot Sovjet 1941. I en artikelserie beskrev han hur den judiska befolkningen föstes ihop i getton.

Greppet var radikalt. Så som man såg det utifrån verkade det hårt till ytterlighet, men kanske det ändå var barmhärtigare att genom ett raskt och beslutsamt avgörande klara frågan än att låta folkblandningen fortgå och risken för pogromer och personlig säkerhet fortsätta.