Men den svenska sjuksköterskans sinne för sterilitet fick nästan dödsstöten. Där låg man på knä i landsvägsdammet och lade om de hemskaste sår och öppnade karbunklar.

Margareta föddes år 1911 i Mörlunda, Kalmar. Innan hon reste med de Vita bussarna arbetade hon på Långbro sjukhus i Stockholm.

Resan med Vita bussarna

Hon berättar om hur hennes första resa till Dachau gick till. På vägen ned såg de inte mycket av kriget, de körde via autobahn. Bombflyg från de allierade flög över dem men de var inte med om några skjutningar. På kvällarna parkerade de bussarna under träden för att dölja dem från flygen.

Återfärden blev mardrömsliknande och en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Efter ilastningen av de internerade befanns det att den kolonn jag tillhörde hade fått de flesta och svårast sjuka. I sitt undernärda, eländiga tillstånd var de en ömkansvärd samling människor.

På förmiddagen gjorde vi första uppehållet då vi kommit upp på autostradan. Till all lycka var vädret vackert och då vi stannade tömdes bussarna genast - det vill säga, alla som på något sätt kunde ta sig ur slängde sig på grässluttningen och drog av sig kläderna för att bli ombundna och få hjälp. Jag har aldrig under min tolvåriga sjukvårdstid tillsammans sett så mycket elände som här på en enda gång.

Ben, ryggar och nackar fulla av karbunklar (bölder), sådana att en vanlig svensk går sjukskriven
en vecka för en enda, till exempel i nacken. Jag räknade till omkring tjugo på en enda fånge – och han klagade ändå inte. I förbigående kan jag nämna att just den mannen kom med i en senare transport till Danmark, kände igen mig och kom fram och tackade för hjälpen. Han var då frisk, rund i ansiktet och strålande av lycka över att vara fri.

Rena förband, oftast av papper, hade de flesta, men med en svart tjärsalva som de hatade. Bara man tog av förbanden, strök på lite vit salva och lade om dem igen med riktiga bindor var de nöjda. Den tacksamhet för det allra minsta som strömmade emot en är något man aldrig glömmer.

Men den svenska sjuksköterskans sinne för sterilitet fick nästan dödsstöten. Där låg man på knä i landsvägsdammet och lade om de hemskaste sår och öppnade karbunklar. Man hade en sax och en pincett, som nödtorftigt torkades av med sprit och kanske någon gång brändes av, men som måste användas från den ene till den andre. Man hade helt enkelt inte tid eller möjlighet, om man skulle hinna klara det allra nödvändigaste. Och det underligaste var att det tydligen inte gjorde det allra minsta. Från klockan elva på förmiddagen till sena kvällen arbetade vi. Två läkare, två sjuksköterskor och en sjukvårdare.

Vi hade också människor liggande med 40 graders feber och mera, och efter att ha konsumerat innehållet i sina gåvopaket var ju alla mer eller mindre behäftade med diarré. Det var fruktansvärt att se dem sitta i långa rader utefter vägkanten. Men de var ju så gränslöst hungriga. Jag såg dem slita upp paketen och äta torrmjölken med sked. Vad gjorde det att hälften hamnade överallt utom i munnen! Vi varnade dem för att äta för mycket på en gång, men vad hjälpte det, och inte hade vi hjärta att ta ifrån dem paketen, fast vi förstod vilket elände det skulle bli. Men våra förråd av opium och vismut (bakteriedödande ströpulver) sjönk hastigt.

Vi körde hela natten, och tidigt följande morgon började omläggningsronden igen. Till klockan tre på eftermiddagen då vi avlämnade dem i Neuengamme höll vi på. Det sista ingreppet doktorn gjorde var att öppna bakom ett öra som stod vinkelrätt ut på grund av det myckna varet som bara vällde ut genom snittet. Att göra ett sådant ingrepp i en överfull, krängande buss i full fart var inte lätt. Men inte ett ord av klagan kom över mannens läppar, och tåligt hade han legat och väntat. Han visade bara en gränslös tacksamhet att någon tog sig an honom. Exemplen kunde mångfaldigas.

Svensken, som föreställer sig en sjuksköterska styvstärkt, klädd i vitt, skulle ha förfasat sig över de byxklädda genomsmutsiga figurer, som klättrade in och ut ur bussarna, men som här hälsades med översvallande hjärtlighet. Och det var med sorg i hjärtat vi såg ett nytt koncentrationslägers portar slutas om de stackars människovarelser vi fått ta hand om under några hektiska timmar."

Källa: Utdrag ur Sven Frykmans bok Röda korsexpeditionen till Tyskland från 1945, s 75-77.

Margareta blir kvar

En av Margaretas kollegor, Gösta Hallquist, blev träffad i huvudet av splitter efter en bombning från engelska eller amerikanska flygplan. Han var så pass dålig att det inte gick att ta med honom hem på en av bussarna utan han behövde opereras direkt. En av de svenska läkarna lyckades övertala en tysk läkare att utföra hjärnkirurgi på Gösta för att ta bort splittret. Operationen lyckades men Gösta var fortfarande för dålig för att resa hem. Margareta valde att stanna i krigets Tyskland för att sköta om Hallquist. Hon var kvar ungefär en månad. Den 30 maj åkte hon hem till Sverige igen.

Arvet

Margareta målade i efterhand två tavlor med motiv från expeditionen. Tavlorna ägs av Vitabussgruppen inom Malmökretsen av Svenska Röda Korset.