Ankomsten till Sverige

När andra världskriget i Europa avslutades år 1945 var det många överlevande från Förintelsen som anlände till Sverige med räddningsaktionerna Vita bussarna och Vita båtarna. Det var dock bara ett fåtal sinti och romer som kom till Sverige vid denna tidpunkt, eftersom det i Sverige rådde inreseförbud för utländska romska grupper mellan åren 1914 och 1954. En del av de sinti och romer som kom direkt efter kriget tvingades, efter att ha fått vård, att återvända till sitt ursprungsland. 

De flesta överlevande sinti och romer kom till Sverige efter 1954 och då som arbetskraftsinvandrare, kvotflyktingar eller som krigsflyktingar från kriget i forna Jugoslavien under 1990-talet. Väl i Sverige utsattes många överlevande sinti och romer för det svenska samhällets fördomar och antiziganism. Många valde därför att dölja sin romska bakgrund och pratade inte om det de hade varit med om under Förintelsen.  

Jönköpingskravallerna

År 1948 hade Jönköping en stor grupp bofasta resande. Det gick rykten och tidningarna skrev att de resande trakasserade övriga befolkningen och att de levde på bidrag från kommunen. Under våren och tidig sommar hade ett antal gatuslagsmål ägt rum, där lokalbefolkning provocerade och angrep vissa av de resande, vilket skapade en laddad stämning. 

I början av juli 1948 beslutade en grupp som kallade sig “De vita” att angripa de resande i östra Jönköping. Tillsammans med ett hundratal nyfikna åskådare angreps de resande som var tvungna att barrikadera sig i sina bostäder. Många resande blev misshandlade och var tvungna att fly från sina hem. Jakten på resande pågick i omkring fem dagar.  

Media tog till största del ställning för den angripande mobben, vilket drev på kravallerna och polisen förhöll sig passiv under stora delar av händelseförloppet.  

Erkännandeprocessen

När kriget tog slut och överlevande sinti och romer återvände till sina hem runt om i Europa fortsatte de att behandlas som innan kriget. Många hem var plundrade och deras egendom hade stulits av grannar. 

Ingen kompensation betalades ut till de överlevande romska grupperna eftersom den västtyska staten ansåg att de hade förföljts och fängslats på grund av kriminalitet och inte etnicitet. Först år 1956 fick de som fängslats till följd av Himmlers order att skicka sinti och romer till Auschwitz möjlighet att söka ersättning. 

Den romska medborgarrättsrörelsen på 1970-talet spelade en viktig roll för att öka medvetenheten om romska gruppers utsatthet under nazitiden. Åren 1979 respektive 1980 genomförde sinti och romska organisationer manifestationer vid minnesplatserna för koncentrationslägren Bergen-Belsen och Dachau. De krävde bland annat ett erkännande av folkmordet på sinti och romer. 

År 1982 erkände Västtysklands förbundskansler att sinti och romer hade utsatts för ett folkmord grundat på etnicitet och år 2015 erkände EU folkmordet.