Eugen

Eugen kom till Sverige först 1969. Efter ett svårt liv i koncentrationsläger och en tid helt utan familj, tog Margareta emot honom. Eugen gick bort 2023.

Barndom

Eugen föds av unga föräldrar som är sinti år 1935, men växer upp hos fosterföräldrar utanför Berlin. Fosterpappan arbetar i en fabrik och fostermamman är hemmafru. År 1942 börjar Eugen skolan. Samma år blir han registrerad som ”zigenare” och får ett ID-kort med foto och fingeravtryck. Han tvingas lämna skolan.

En oro sprids i hemmet. Eugen får inte leka med andra barn för sina fosterföräldrar av rädsla att något ska hända. En kväll vid middagen knackar det hårt på dörren. Två SS-soldater kommer in och räcker över ett brev. I brevet står det att Eugen ska vara på polisstationen klockan tre på morgonen. Fostermamman brister ut i gråt. Mamman packar ner Eugens bästa kläder i en resväska och i en ryggsäck packas en matsäck. När de närmar sig polisstationen börjar Eugen gråta. Han tröstas av sin fosterpappa som också gråter. Det är första gången Eugen ser pappan gråta.

Koncentrationsläger

Eugen spärras in i en cell för att sedan skjutsas i väg till ett godståg. På tåget finns andra barn i olika åldrar. Under den långa färden får barnen inget att äta eller dricka. Många skriker och stämningen är panikslagen. När tåget anländer till koncentrationslägret Friedrichstadt leds barnen till baracker under hot om att bli piskade. Hundar skäller och ett starkt strålkastarljus lyser upp lägret.

Barnen får ställa sig i grupper om tio för att räknas in. Det tar timmar innan de får gå in i barackerna. De barn som inte orkar stå, eller somnar, piskas av soldaterna. På morgonen får Eugen två brödskivor och vattensoppa.

Barnen skickas vidare till koncentrationslägret Theresienstadt. Där tar de vuxna fångarna emot och barnen placeras i olika husblock. I lägren utsätts Eugen för flera experiment och för sterilisering.

Livet efter befrielsen

När kriget är slut är Eugen 10 år. Han är ensam liksom många andra som har överlevt. Tillsammans med andra barn driver han runt och gör allt han kan för att överleva. Barnen kallas för ”hooligans” eftersom de stjäl mat och sätter skräck i byarna.

År 1949 tillfångatas Eugen och sätts i fängelse, men flyttas sedan till ett barnhem i Östtyskland. Där lär sig Eugen läsa och skriva. I början av år 1951 kommer Eugen till ett uppsamlingsläger i Västberlin och hittar några släktingar på sin pappas sida.

Släktingarna utvandrar till USA och tanken är att Eugen ska komma efter. I stället skickas den nu sextonårige Eugen till ett nytt barnhem, eftersom han är så liten till växten. Efter barnhemstiden lever Eugen ett rotlöst liv runt om i Europa. År 1964 döms Eugen till ett längre fängelsestraff för misshandel.

Ankomsten till Sverige

Eugen kom med tåget till Stockholms Centralstation i december 1969 med ett brev från Margareta och Per-Arne Berglie. Allt han ägde var kostymen han hade på sig och ett ombyte i resväskan. Tidigare samma år skriver Birgitta Wolf i tidskriften Zigenaren om Eugens situation i fängelset och att han i och med sin frigivning inte har någonstans att ta vägen. Birgitta gör ett upprop i tidskriften om att flera ska engagera sig i Eugens berättelse. Margareta börjar att brevväxla med Eugen och Margareta sätter i gång processen med myndigheterna.

Eugen och Margareta

Eugen är en tillbakadragen men pratsam person som hittar Per-Arnes skrivmaskin och börjar skriva på sin livshistoria på dagarna. Familjen har många långa samtal på kvällarna om Eugens upplevelser under andra världskriget men även om livet efter freden. Eugen visar sina ärr från uppväxten och från koncentrationslägren av steriliseringen och experimenten.

Eugen skriver in sig på folkhögskola och studerar. Under sju månader bor Eugen hos familjen och under tiden skriver han boken men även artiklar i Ord och Bild om sina upplevelser under och efter kriget.

Minnen och att hantera känslor av ensamhet är något som plågar Eugen och som kommer fram på olika sätt. När han är ledsen eller glad så spelar han musik som dånar utanför huset. Eugen träffar en svensk kvinna som han gifter sig med och under 1970-talet får paret två döttrar.

Margareta och Eugen håller sporadisk kontakt genom åren. Vid ett tillfälle så ringer Margaretas dotter henne och är väldigt upprörd. Dottern säger att Eugen sitter i deras vardagsrum och att han säger att han ska ta sitt liv. När Margareta kommer hem sitter han i vardagsrummet med en bensindunk. Margareta kör honom till en psykiatrisk avdelning.

Efter den händelsen bestämmer sig Margareta att hon inte kan ha kontakt med honom längre. De har en sporadisk kontakt via hälsningar på julkort. I november år 2023 går Eugen bort i staden Dortmund som han flyttade till redan under 1980-talet. Där levde han tillsammans i ett kollektiv med andra sinti och romer.