Getton
Våren 1942 beslutade nazisterna att alla romska grupper som bodde i Warszawaområdet skulle tvingas in i det judiska gettot. Om de försökte fly och bosätta sig någon annanstans riskerade de böter eller fängelse. Sommaren och hösten 1942 utökades detta beslut till att gälla många städer i det naziockuperade Polen.
Gettona var slutna och bevakade områden där nazisterna koncentrerade och isolerade i första hand judar från den övriga befolkningen. De var kraftigt överbefolkade och det rådde konstant brist på mat. Judar, och sedan sinti och romer, utnyttjades bland annat till slavarbete i tyska fabriker och verkstäder. Gettona fungerade även som uppsamlingsplats inför deportationer till koncentrations- och förintelseläger.
Livet i gettona präglades av svält, sjukdomsepidemier samt godtyckliga bestraffningar och avrättningar. I flera getton tvingades sinti och romer att bära armbindel. Till skillnad mot judarnas vita armbindel med en blå davidsstjärna tvingades de romska grupperna vanligtvis att bära en vit armbindel med ett Z i olika färger beroende på getto.
Huvudbild: Romska fångar som väntar på att deporteras i Aspberg, Tyskland. Bundesarchiv, R 165 Bild-244-64 / CC-BY-SA 3.0
Łódź getto
I november 1941 deporterades cirka 5 000 sinti och romer, varav mer än hälften var barn, från Österrike till Łódź i Polen. De tvångsplacerades i en avskild del av det judiska gettot som kom att kallas det romska gettot i Łódź.
Det hårt bevakade romska gettot var omgärdat med taggtråd och djupa vattenfyllda diken som skulle förhindra smittspridning. Upp till 25 personer tvingades dela på och bo i ett rum. De var ouppvärmda, saknade möbler, och tillgång till rinnande vatten. På gården fanns endast öppna latriner.
Kort efter ankomst utbröt en tyfusepidemi i det romska gettot och redan efter sju veckor hade cirka 700 sinti och romer dött. För att motverka smittspridning till områden utanför gettot beslutade den nazistiska ledningen att tömma och mörda alla i det romska gettot.
I december 1941 och början på januari 1942 skickades samtliga cirka 4 300 överlevande i det romska gettot till det nyupprättade förintelselägret Chełmno. I Chełmno mördades alla i gasvagnar och begravdes i massgravar.
Deportationer
Som en del av nazisternas kampanj gentemot människor som uppfattades som asociala, arbetsskygga och kriminella hade ett antal tusen tyska sinti och romer redan deporterats till olika koncentrationsläger i Nazityskland under åren 1938–1939.
Hösten 1939 beslutade nazisterna att nästan alla sinti och romer bosatta i Nazityskland skulle deporteras österut till det nyupprättade Generalguvernementet i ockuperade Polen. De första deportationerna till Generalguvernementet ägde rum i maj 1940, då cirka 2 500 människor skickades i väg.
På grund av nazisternas stora folkförflyttningar av bland annat polacker, judar och etniska tyskar (så kallade folktyskar) stoppades planerna på deportationer tillfälligt. I stället begränsades romska gruppers rörelsefrihet i Nazityskland och många tvångsplacerades i de romska interneringsläger som skapats i landet.
Nästa stora deportation av romska grupper från Nazityskland skedde i november 1941. Då transporterades cirka 5 000 österrikiska sinti och romer till det judiska gettot i den polska staden Łódź, där de placerades i en avskild romsk avdelning.
