Lenka

Innan kriget

Lenka är runt tjugo år när hon och hennes mamma Worza och syskon kommer till Polen i slutet av 1920-talet, för att bo hos sin moster Zofi. Lenka är uppvuxen i México där familjen bott under ett par decennier och har rötter från i den romska gruppen lovara och kelderasha. Lenka är en driftig person och talar sex språk utöver romani. Hon försörjer sig bland annat genom att sy kläder och spå i händer.

Lenka gifter sig med Patzo och får dottern Pavla år 1938. Fem år senare föds sonen Fardi. De första krigsåren håller familjen sig i rörelse för att undkomma kriget. Familjen bor ett tag i Warszawa getto. Familjen tar också jobb hos olika bönder och får betalt i mat och husrum, och får bo i stall och uthus.

Kriget kommer

En dag kommer tyska soldater till bondgården där Lenka och hennes familj arbetar. De romska männen, som är ute på fälten, hinner inte gömma sig. De blir uppradade längs en vägg och skjutna. En manlig släkting som lyckats maskera sig med en slokhatt står inte ut med att se det som sker. Han tar av sig hatten och säger: ”Ni har dödat hela min familj så nu kan ni lika gärna skjuta mig också". Gömda i en lada följer kvinnorna och barnen avrättningen. Sedan måste de fortsätta fly.

I slutet av år 1944 när Lenka och hennes familj är på väg med tåg till ett bröllop i en by säger konduktören plötsligt att de ska lägga sig ner och inte kliva av på stationen. På något sätt har konduktören fått reda på att soldater kommit till bröllopsfesten. De har skjutit brudparet och hundratals bröllopsgäster som redan anlänt. Tack vare konduktörens varning undkommer Lenka och barnen ännu en gång.

Flykten till Sverige

År 1968 får Pavla en dotter, Jeanette. Flickan föds i staden Łódź. Situationen i Polen känns alltmer otrygg och familjen upplever att de inte kan komma till sin rätt. Familjen har hört talas om att det i Sverige finns en kvinna som har börjat skapa bättre förutsättningar för romer, Katarina Taikon. När Jeanette är tre år gammal bestämmer sig familjen för att fly. De tar sig först till dåvarande Jugoslavien, sedan en flyktingförläggning i Trieste, Italien. Familjen får sedan flyktingstatus och kommer till Flen.

Efter några månader i flyktingförläggningen i Flen får familjen egen lägenhet i Västerås. Jeanette minns hur mormor stod vid lampknappen och tände och släckte och hur glad hon var att kunna dricka vattnet som kom ur kranen.

Pavla, Lenka och Jeanette

Lenka och Pavla berättade inte om sina upplevelser av kriget utan det kom som små fragment eller som sagor. Jeanettes väg till vuxenlivet kantas att göra egna val snarare än att följa familjens och vid 14 år rymmer Jeanette och träffar varken mamma eller mormor.

När Jeanette får sitt första barn börjar hon och Pavla ta upp kontakten. När andra barnet kommer år 1988 så hade Jeanette kontakt med Pavla och Lenka i smyg. Pavla hjälper Jeanette att köpa bostadsrätt i samma område. När mormor dör år 1992 bestämmer Jeanette för att bryta alla normer och går upp till sjukhuset för att ta farväl och sedan dess blev Jeanette accepterad.