Barndomen

Sofia föddes i Polen runt år 1930. Hon var näst yngsta barnet i en syskonskara på fyra. Familjen, som var romsk, bodde utanför Warszawa på vintrarna. På somrarna var familjen kringresande. Sofia hade en lycklig barndom, men varken hon eller de övriga syskonen gick i skolan eftersom de periodvis levde ett kringresande liv.

Kriget kommer

När Polen invaderades av Nazityskland år 1939 försämrades läget för sinti och romer. I de delar av Polen som införlivades med Nazityskland började olika folkgrupper registreras och på sinti och romer genomfördes rasbiologiska undersökningar. Vid ett tillfälle hämtade tyska soldater Sofia och hennes familj. De fördes till en lada där deras näsor, pannor och huvuden mättes, tänderna räknades och läpparna undersöktes. Hela familjen fick dessutom lämna både blodprov och fingeravtryck, de fotograferades och svarade på frågor om familj, och släktförhållanden. När undersökningen var klar transporterades de tillbaka.

Familjen förstod att de var i fara och gömde sig varje gång som tyska soldater närmade sig. Vid ett tillfälle hann bara barnen att gömma sig. Föräldrarna greps och fördes till ett getto. En kort tid därefter greps också barnen, förutom stora syster Anna som gömde sig i skogen. Sofia och två av hennes syskon fördes till gettot där de återförenades med sina föräldrar.

Koncentrationsläger

I mars 1943 hämtades Sofia och hennes familj och kördes med lastbilar till tågstationen, där de lastades i mörka boskapsvagnar utan vare sig vatten eller toalett. Allt de visste var att de skulle skickas till arbetsläger. När tåget stannade och dörrarna öppnades tvingades de kliva över människor som hade dött under resan. De hade anlänt till koncentration-och förintelselägret Auschwitz-Birkenau och det var den 18 mars 1943. Eftersom Sofia och hennes familj var romer placerades de i den romska avdelningen. Sofias långa flätor klipptes av och hon fick sitt fångnummer Z-4515 intatuerat på vänster underarm. Sofia var nu bara ett nummer.

I Auschwitz-Birkenau tvingades Sofia till slavarbete och placerades i en barack för kvinnor. Det var konstant brist på mat och sjukdomar spreds i de överfyllda barackerna. Sofias pappa, som blev sjuk, fördes bort för att mördas i gaskamrarna. En dag när Sofia arbetade träffade hon på sin storasyster Anna som också hade gripits och förts till lägret. De började umgås i smyg trots att det innebar en stor fara.

Efter en tid skickades Sofias storebror Josef i väg som slavarbetare till koncentrationslägret Buchenwald och strax därpå transporterades Sofia i boskapsvagn till koncentrationslägret Ravensbrück. Övriga familjemedlemmar mördades när den romska avdelningen likviderades natten mellan den 2 och 3 augusti 1944.

I Ravensbrück tvingades Sofia arbeta i en fabrik. I lägret lärde kon känna Waltraut, en kvinna som fängslats på grund av att hon var Jehovas vittne. Waltraut tog hand om Sofia eftersom hon var så ung och borde få leva vidare.

Befrielsen

Våren 1945 närmade sig kriget sitt slut. När vakterna började lämna lägret passade Sofia och en grupp fångar på att fly. Till fots vandrade de i den riktning som de trodde ledde hem. Sofia var svårt sjuk och led av svält och orkade inte fortsätta vandringen. Hon lade sig ner för att dö, men en judisk kvinna hjälpte henne upp och såg till att hon kom med en av Röda Korsets vita bussar.

När Sofia vaknade upp den 2 maj 1945 var hon i Malmö. Sofia var en av ett fåtal sinti och romer som lyckades ta sig till Sverige med de vita bussarna. Orsaken till detta var att det i Sverige rådde inreseförbud för utländska sinti och romer från år 1914 fram till år 1954.

Livet i Sverige

I Sverige fick Sofia vård och placerades i en svensk familj. Hon hämtades dock ganska snart av polisen eftersom hon inte hade tillstånd att bo i Sverige. Hon skulle utvisas till Polen. Under tiden flyttade Sofia runt och hamnade i Vingåker där hon fick jobb som servitris. En dag dök det upp två svenska romska kvinnor som välkomnade henne till sin familj. Sofia fick lov att stanna i Sverige eftersom hon hade fått en ny familj där hon välkomnats som en dotter. Saknaden av sin riktiga familj levde trots det för alltid kvar i henne.