En liten motståndshandling
Under 1930-talet hade Agatha Christie etablerat sig som en av de mest lästa deckarförfattarna i Europa och Nordamerika. Den svenske översättaren Einar Thermænius såg detta som en möjlighet att sprida anti-tysk propaganda utan att bli censurerad.
Romanen One, Two, Buckle My Shoe utkom på engelska i november 1940 och ett knappt halvår senare i svensk översättning med titeln Skospännet. Det inledande kapitlet skiljer sig avsevärt åt mellan källtext och översättning.
En källnära översättning av originaltexten:
Mr Morley var inte på sitt bästa humör vid frukosten.
Han klagade på baconet, undrade varför kaffet måste se ut som flytande lera, och påpekade att frukostflingorna blev sämre och sämre för varje sort.
Mr Morley var en liten man med en bestämd käklinje och en stridslysten haka. Hans syster, som skötte hushållet åt honom, var en stor kvinna, något lik en kvinnlig grenadjär. Hon betraktade sin bror tankfullt och frågade om badvattnet hade varit kallt igen.
Motvilligt erkände Mr Morley att det inte hade varit det.
Han kastade en blick på tidningen och påpekade att regeringen tycktes gå från ett tillstånd av inkompetens till ren idioti!
Miss Morley sade med djup basröst att det var Skandalöst!
Som kvinna hade hon alltid tyckt att vilken regering som än satt vid makten var ganska användbar. Hon uppmuntrade sin bror att förklara exakt varför regeringens nuvarande politik var osammanhängande, idiotisk, imbecill och rent av självmordsbenägen!
Thermænius översättning:
Mr Morley var inte på sitt bästa humör vid frukosten. Han klagade på den bräckta skinkan. Visserligen var fläsket ransonerat, men därför behövde väl skinkan inte vara oätlig, sade han. Han frågade syrligt om det var alldeles nödvändigt att kaffet skulle se ut som diskvatten, och han tillade att om det här skulle föreställa smör så kunde man sannerligen lika gärna äta margarin.
Mr Morley var en liten man med bestämd, stridslysten haka. Hans syster, som hushållade för honom, var en stor, kraftig kvinna, som såg ut ungefär som en dragon.
Hon mönstrade tankfullt sin broder och frågade om badvattnet hade varit kallt igen.
Mr Morley svarade motsträvigt att det hade det inte.
Han sneglade i tidningen och anmärkte att där som vanligt inte stod någonting nytt. Vad vi skulle ha gjort var att bomba Berlin genast i början av kriget.
Miss Morley, som offrade en stor del av sitt liv på att lyssna på än den enes, än den andres utläggningar om ”vad vi skulle ha gjort”, mumlade blidkande:
— Det förstår nog de bäst, kära du.
— Snack! sade Mr Morley, som liksom många andra småvuxna personer var blodtörstig i sitt tal och blid i sina handlingar. Vi är alldeles för beskedliga, det är hela saken. Kasta ner en massa flygblad! Nej, sprängbomber och brandbomber – det är sådant de behöver!
Miss Morleys papegoja begagnade tillfället att samtalsvis inskjuta:
— Hitler är en otäcking!
— Vem har lärt fågeln det där? frågade Mr Morley.
— Kokerskan, tror jag.
— Det är alldeles för milt uttryckt, påpekade Mr Morley.
Han återgick till tidningen, uttryckte beundran för norrmännen, sympati för finnarna, misstroende mot ryssarna, gillande av turkarna, sade att den där Mussolini inte var någon trevlig karl och slutade med en con amore framförd beskrivning av just den sortens regering av övermänniskor som situationen krävde.
Miss Morley instämde med djup basröst. I sin egenskap av bara kvinna hade hon alltid funnit den sittande regeringen, vilken kulör den än hade, och dess brister synnerligen gagneliga. De voro utmärkta avledare för maskulint dåligt humör.