Barndomen

Inger föddes i Oslo 1923. Hennes mamma dog när Inger var 11 år, så hon växte upp med sin pappa och sin bror. Ingers pappa arbetade i fiskehallarna och familjen hade det gott ställt. Hennes pappa tyckte att det att även kvinnor behövde utbilda sig och därför fick Inger gå i realskolan där hon bland annat lärde sig tyska.

Motstånd

När Inger var 17 år gammal kom kriget till Norge. Hon var medlem i arbetarrörelsens ungdomsverksamhet och kom på så sätt även med i motståndsrörelsen, där både hennes pappa och bror var med. Under andra världskriget deltog Inger i illegalt arbete, där hon bland annat smugglade information och vapen och förmedlade nyheter till motståndsrörelser i Tyskland genom hemliga meddelanden gömda i vardagliga föremål. Hon hjälpte också till att rädda judiska barn genom att gömma dem och föra dem i säkerhet. Under arbetet så träffade hon sin blivande man Olav Gulbrandsen. Deras arbete var mycket riskfyllt, och till slut blev de båda arresterade av Gestapo.

Koncentrationsläger

Efter arresteringen utsattes Inger och Olav för förhör och sattes i Grini fångläger. Därifrån deporterades Inger till Ravensbrück och Olav till Sachsenhausen, två olika koncentrationsläger i Tyskland. Förhållandena i lägren var fruktansvärda, med svår svält, sjukdomar och grymma förhållanden. Fångarna tvingades arbeta under omänskliga villkor, och Inger sattes bland annat att utföra tungt kroppsarbete, som att bygga vägar och transportera material.

Hygienen var obefintlig, och lägret var fyllt av loppor och löss. Matransonerna var minimala och bestod ofta endast av en bit bröd och tunn soppa, vilket gjorde att många fångar snabbt förlorade sin fysiska styrka.

Inger bevittnade hur medfångar dog av sjukdom, undernäring eller genom de systematiska avrättningarna som genomfördes i lägret. Hon och de andra norska kvinnorna höll ihop och stöttade varandra så gott de kunde. De delade med sig av mat, kläder och uppmuntran för att hålla hoppet vid liv. Hon tvingades delta i de dagliga appellmötena, där fångarna tvingades stå ute i timtal i kyla och regn medan vakterna räknade dem. Ibland fick hon se kvinnor och barn föras iväg till gaskamrarna och visste att de aldrig skulle återvända.

Under tiden i lägren skrev Inger och Olav brev till varandra, det var tillåtet eftersom de var politiska fångar. Breven skulle skrivas på tyska för att lägercensuren skulle kunna läsa innehållet och skrivas på en särskild blankett.

Räddningen

Fångarna hade levt under konstant rädsla och svält, och att plötsligt få stiga på en buss med vita flaggor kändes som en dröm.

I april 1945 befriades Inger tillsammans med andra norska och danska kvinnor genom Svenska Röda Korsets insats med de Vita bussarna. Hon beskrev senare upplevelsen av att lämna lägret som overklig. "Fångarna hade levt under konstant rädsla och svält, och att plötsligt få stiga på en buss med vita flaggor kändes som en dröm." På vägen genom det sönderbombade Tyskland såg hon den enorma förstörelsen och de civila som letade efter mat och skydd i ruinerna. Denna syn förändrade hennes syn på det tyska folket, och hon insåg att de också hade lidit under kriget.

Tillbaka till Norge

Efter kriget återvände hon till Norge, där hon gifte sig med Olav. Tillsammans byggde de upp sina liv igen, men minnena från koncentrationslägret lämnade henne aldrig.

För att bearbeta sina upplevelser skapade Inger modeller av fångar och livet i koncentrationslägren. Dessa modeller finns idag utställda bland annat i Gamle Hvam Museum i Norge, i Århus i Danmark och i Ravensbrück. Hon blev också ett aktivt tidsvittne och reste regelbundet till Auschwitz med Stiftelsen Vita bussarna för att berätta för nya generationer om nazismens grymheter.

Inger Gulbrandsen tilldelades Kongens fortjenstmedalje i guld för sina insatser och sitt engagemang för att sprida kunskap om nazismens brott. Hon betonade vikten av att stå emot förtryck och att aldrig låta historien glömmas bort. Hennes ord lever vidare: "Vi måste veta vad vi kämpar emot."

Följ Ingers resa