Sista brevet
Ludwig växte upp i en judisk familj i Berlin. När nazisterna tog över makten i Tyskland förvärrades livet snabbt för judarna. Ludwig bevittnade både våld och pogromer mot judar.
Ludwig lyckades fly från Nazityskland och kom till Sverige i januari 1939 genom Kindertransport, en aktion i syfte att föra judiska barn till säkerhet i andra länder. Nu påbörjades en tät brevväxling med familjen som fortfarande befann sig i Berlin. Ludwigs föräldrar Anna och Sigfried sökte uppehållstillstånd i olika länder men möttes av ständiga avslag.
Min älskade pojke, Bli inte ledsen om du inte hör något från oss på ett tag. Vi meddelar er vår nya adress senare. Vi är friska och det är det viktigaste.
Ett hopp tändes när en släkting till familjen gick in som garanti för föräldrarnas uppehälle i Sverige. För en kort minut såg allt ljust ut. Men föräldrarna hann inte ge sig av och den 25 januari 1942 deporterades Anna och Sigfried till Riga. Där slutar alla spår.
I det sista brevet från Anna Posner till sonen Ludwig, daterat 21 januari 1942, skrev Anna:
”Min älskade pojke,
Bli inte ledsen om du inte hör något från oss på ett tag. Vi meddelar er vår nya adress senare. Vi är friska och det är det viktigaste. Var bara förnuftig och följ tant Wallys och Manfreds råd lite grann, de har mer erfarenhet än du och vill dig väl. Du måste vara ett stöd för oss senare, kära barn. Framför allt, håll huvudet högt, precis som vi gör. Håll dig frisk också, och ta emot de varmaste hälsningar och pussar med kärlek från din mamma”.
Brevväxlingen mellan Ludwig och hans föräldrar är en del av Sveriges museum om Förintelsens samling. Texten ovan är omskriven utifrån den text om Ludwig, Anna, Sigfried och brevet som tidigare publicerats på Samlingsbloggen.
