Förberedelser
Under andra världskriget hade många skandinaviska medborgare, särskilt norrmän och danskar, deporterats och fängslats av naziregimen. Anledningarna var många, de var judar, politiskt oliktänkande och motståndspersoner samt dansk gränspolis. Många av dessa fördes till koncentrationsläger och arbetsläger i det tyska riket. Under 1944 och början av 1945 fanns det en oro för att fångarna skulle avrättas eller dö till följd att medvetenheten om vad som verkligen skedde i koncentrationslägren ökade.
I november 1944 la ministern i Norges exilregering N.C. Ditleff fram ett förslag till Sveriges Utrikesdepartement (UD) om att sända en svensk rödakorsexpedition till Tyskland för att hämta skandinaviska fångar från olika tyska läger. Aktionen skulle ske medan kriget ännu pågick. Svenska Röda Korset inledde därför förhandlingar med den Nazityska regimen.
Genom diplomatiska ansträngningar och med stöd från Sveriges regering lyckades greve Folke Bernadotte, som var vice ordförande i Svenska Röda Korset, förhandla fram ett avtal. I januari, efter förhandlingen, åkte en första kolonn med två kamouflagemålade bussar till Tyskland för att hämta svenskfödda kvinnor och barn som nu önskade återvända till Sverige. Detta var början på den aktion som senare skulle bli känd som de Vita bussarna.
Aktionen
Folke Bernadotte fortsatte sina förhandlingar med Himmler, chefen för SS och ansvarig för koncentrationslägren. Himmler godkände att en svensk Röda Kors-expedition fick hämta skandinaviska fångarna i olika läger för att samla dem i koncentrationslägret .
De vita bussarnas resa gick från Sverige, genom Danmark och vidare till Nordtyskland. Det var en riskfylld färd. Kriget närmade sig sitt slut och de bombade tyska städer, fordon och vägar.
Den första destinationen i Tyskland var koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. Där skulle norska och danska fångar samlas för att få hjälp att återvända hem. Röda Korsets personal fick även möjlighet att inspektera fångarnas förhållanden och bistå med vård.
De allierade fick information om att den svenska räddningsaktionen använde vitmålade bussar med röda kors, men det nådde inte alltid fram. Flyganfall var vanliga och i flera av vittnesmålen berättar de som reste med bussarna hur de var tvungna att stanna vid vägen och söka skydd i diken och under träd.
Barn, kvinnor och äldre fick transporteras direkt till Sverige medan andra fångar skulle stanna i Neuengamme och få vård och matpaket av Rödakorspersonalen.
Efter ett tag meddelade tyska soldater att Neuengamme var överfullt och inte kunde ta emot fler fångar från andra läger. Tyskarna ställde därför som krav att svenskarna, med sina bussar och andra transporter, skulle föra bort runt två tusen icke-skandinaviska fångar till andra koncentrationsläger. Svenskarna accepterade motvilligt detta villkor.
Mellan den 27 och 29 mars transporterades 2 000 franska, ryska och polska fångar till Hannover och Braunschweig. Varje buss eskorterades av två SS-vakter. Många av de transporterade var svårt sjuka, svaga och döende, och flera av dem dog under färden. I en av bussarna slogs två fångar ihjäl av de tyska vakterna.
Chauffören Helge Andersson beskriver hur de svenska chaufförerna till en början vägrar att köra fångar från ett läger till ett annat. Tyskarna menade dock att samlingarna av skandinaviska fångar inte kunde fortsätta om de inte flyttade på de fångar som sedan satt i Neuengamme. Order att följa tyskarna kommer från högre ort och transporterna började.
Det var ingen stor överdrift att tala om vandrande skelett med knotiga armar och ben och händer. Ansiktena var insjunkna med ögon som var slocknade eller som lyste med en djurisk skräck, insjunkna i sina hålor och inramade av mörka ringar. Kläderna var rester av smutsiga trasor, randiga fångkläder med ditmålat vitt kryss på ryggen. Halva ärmar eller byxben, eller avsaknaden av en eller båda. Barfota eller strumpa eller sko på endast ena foten. En lång strumpa och en kort.
Aktionen utökas
Aktionen skulle till en början endast pågå under en månad så i början av april återvände en del av till Sverige. För att utöka aktionen och hjälpa alla de fångar som fortfarande var kvar, godtog Bernadotte hjälp från Danmark.
Aktionen utökades med både danska fordon och personal. I olika omgångar kördes före detta koncentrationslägerfångar genom Tyskland till Danmark. Den 19 april 1945 godkände Himmler att alla fängslade skandinaver skulle få komma till Sverige med bussarna.
Norbert Masur, en tysk-judisk affärsman som var bosatt i Sverige och nedsänd av World Jewish Congress, åkte ned för att förhandla med Himmler. Den 21 april lyckades Masur och Bernadotte under två olika tillfällen förhandla fram att alla kvinnor i skulle lämnas över till Vita bussarna och Röda Korset. Förhandlingarna skedde natten och morgonen den 21 april och först fick Masur löfte om att få frita 1000 judiska kvinnor, några timmar senare fick Bernadotte löfte om att ta hur många personer han ville, oberoende av var de kom ifrån, och fritt kunna transportera dem till Sverige. Himmler förstod att kriget var över.
Både svenska och danska bussar och ambulanser skickades till Tyskland för att hämta så många före detta fångar som möjligt och köra dem till i Danmark. Då fronten närmade sig insåg man att evakueringen av Ravensbrück inte skulle hinna bli klar och aktionen tog hjälp av tåg. Första tåget anlände till Lübeck med 3 960 personer och kort därefter kom ytterligare ett tåg med ytterligare 2 873 personer in på perrongen. Det var kommendanten för kvinnofängelset i Hamburg som hade skickat iväg kvinnor som varit internerade i läger runt om i staden.
Ankomsten till Sverige
När de Vita bussarna rullade in i Köpenhamn möttes de av jublande massor. Många av de räddade fördes till Sverige och sattes först i karantän. Sedan hamnade en del i Malmö medan andra transporterades vidare till olika delar av landet.
De som räddades med bussarna kallades repatriander, meningen var att de skulle skickas tillbaka till sina hemländer när de återhämtat sig. Det anlades både krigssjukhus, interneringsläger och andra typer av samlingsplatser för repatrianderna runt om i Sverige. Du kan läsa om några av dem som kom med de Vita bussarna i Berättelser.
Hur många som faktiskt räddades är omdebatterat, liksom hur stor andel av dem som var judar. Folke Bernadotte uppskattade antalet räddade till 19 700 personer. Svenska Röda Korset säger idag, efter efterforskning, att det var runt 15 000 räddade.
Flera av dem som arbetade på Vita bussarna kom sedan att delta i en ny hjälpaktion, som kallas för de Vita båtarna. Läs mer om Vita båtarna och några av de som kom till Sverige här.
Vad hände egentligen?
Aktionen mötte kritik redan 1945, men kritik kommer även senare. Röda Korsets uppdrag var generellt att hjälpa de mest utsatta, oavsett nationalitet eller religion. I fallet med de Vita bussarna var fokus främst på att rädda danskar och norrmän, vilka ofta behandlats bättre än judar och östeuropéer.
Kritiker menar att insatsen snarare styrdes av hjälparnas prioriteringar än av de verkliga behoven hos fångarna. Andra framhåller att det inte hade varit möjligt att rädda någon alls om Bernadotte inte först gått med på de krav som Himmler ställde angående skandinaver och sedan även att flytta fångar mellan olika läger.