”Den vita Volvobussen stånkar genom det platta landskapet med hjälp av gengas. I den sitter ett trettiotal svenskfödda mödrar med barn. Kvinnorna är gifta med män som inte kan lämna landet. Tre av passagerarna är Vera hennes mor och hennes lillebror.
En sista gränskontroll. Bussen far vidare i den skarpa vårsolen. Vera gråter, flera stämmer tvekande upp i den tyska nationalsången. Det är lite svekfullt att lämna landet åt sitt öde.
Så nästan omärkligt, rullar bussen över gränsmarkeringen. Strax dyker en affär upp som har en skylt med ett överstruket o, flaggorna är inte längre röda med hakkors i mitten, utan med ett vitt kors.
Bussen lämnar kriget, Ledaren, de invaderande ryssarna, ruinerna, bombnätterna, ett krympande land, makar och vänner. Det är som om ett urval privilegierade personer flyr i ett rymdskepp från en dödsdömd jord. De räddas av sin svenska anknytning.”

Så inleder Folke sin bok, Veras resa, min syster nationalsocialisten, som handlar om hans syster Vera Oredsson, född Schimanski.

Barndomen

Vera föddes den 21 februari 1928 och Folke den 18 maj 1936 i Berlin. Deras föräldrar var den svenskfödda Greta Svensson och den tyske Hans Schimanski. Greta föddes i en svensk familj som flyttade till Berlin när hennes far studerade till arkitekt. Hans var utbildad ingenjör, och föräldrarna möttes när de bodde i lägenheterna bredvid varandra i ett hyreshus i Berlin.

Folke beskriver sin mor som konstnärlig, ostrukturerad och hetlevrad, medan fadern var systematisk, ordningsam och behärskad. Deras olikheter gjorde äktenskapet olyckligt. Folke fick som barn stryk av sin far, men inte alls i den grad som hans äldre syster Vera. Fadern slog Vera för hennes dåliga betyg, särskilt i matematik, och för att hon i skolan ansågs vara alltför livlig och busig. Folke beskriver sig själv som den lillebror som fick all positiv uppmärksamhet från föräldrarna, något som ledde till att Vera ofta retade honom och gav honom tjuvnyp, vilket utvecklades till narr och hån.

Under tiden familjen bodde i Tyskland var Greta hemmafru medan Hans arbetade som civilingenjör. Familjeekonomin försämrades kraftigt när Hans blev arbetslös i slutet av 1931 till följd av den ekonomiska krisen som drabbade Tyskland under mellankrigstiden. Samma år som Hitler kom till makten gick fadern med i SA (Sturmabteilung), där han enligt Folke fick en SA-uniform, en dolk och en trumpet. Hans roll i SA beskrivs mer som en medlöpare utan aktiv funktion, men han var en inbiten antisemit och övertygad nazist.

Familjen bodde vid denna tid på Markelstrasse i stadsdelen Steglitz i sydvästra Berlin, en av stadens mest nazistiska stadsdelar. Vid valet i juli 1932 röstade 42 procent av Steglitzborna på Hitlers parti NSDAP, jämfört med snittet på 28 procent för hela Berlin.

Folke beskriver sin syster som en busig pojkflicka som tidigt kom i kontakt med och sympatiserade med nazismen. I skolan omtalades hon som egendomlig och outhärdlig, ointresserad av skolarbetet och störande i klassgemenskapen. Till skillnad från Vera beskrevs Folke av föräldrarna som en "snäll gosse".
Vera undkom faderns bannor och misshandel när hon skickades till ett KLV-läger (Kinderlandverschickung), en tysk motsvarighet till dåtidens svenska barnkolonier. Där indoktrinerades barnen i den nazistiska läran, och Vera blev tidigt starkt påverkad. Hon gick först med i JM (Jungmädel) och senare i BDM (Bund Deutscher Mädel), där hon fann gemenskap och mening i nazismen.

Krigsslutet och flykten till Sverige

Fadern fick senare anställning på Siemens och förflyttades under kriget till Sachsen, vid gränsen till Tjeckoslovakien. Han togs aldrig ut i militärtjänst eftersom hans ingenjörskunskaper ansågs värdefulla för industri och produktion. Greta och barnen blev kvar i Berlin men evakuerades österut under de allierades bombningar. När kriget närmade sig sitt slut tvingades de fly undan den Röda armén för att återvända till ett utbombat Berlin.

Där fick de hjälp av svenska Victoriaförsamlingen med matpaket. De bodde till en början i sin gamla lägenhet, men när förhållandena blev för svåra flyttade de in i församlingens lokaler, där de levde med andra svensk-tyska kvinnor och deras barn.

Långt efter krigsslutet insåg Folke att församlingen hade gömt judiska flyktingar på vinden, något som var hemligt för de flesta. Det var utanför denna byggnad som familjen för första gången mötte de Vita bussarna. Genom Gretas svenska anknytning fick de möjlighet att räddas av Röda Korsets räddningsaktion. Fadern, som fortfarande befann sig i Sachsen, inkluderades dock inte i denna kvot.
Den första resan gick från Berlin till Lübeck, en färd som Folke beskrev som osäker. Han noterade hur busschauffören ständigt höll uppsikt mot himlen, då brittiska RAF-plan kunde angripa även Röda Korsets fordon för att de inte alltid kunde se att de var vitmålade med röda kors och svenska flaggor. Vid ankomsten till Lübeck fick de kålsoppa, och Vera berättade:

”Första natten tillbragtes på halmmadrasser på golvet men nästa dag fick vi över- och undersängar av trä. Vi var 28 personer i ett rum på cirka 24 kvadratmeter. Efter en tid hade barnen influensa eller kikhosta och jag fick lunginflammation på min 17-årsdag. Och löss hade vi – dessa dagar minns jag som en mardröm."

Första natten tillbragtes på halmmadrasser på golvet men nästa dag fick vi över- och undersängar av trä. Vi var 28 personer i ett rum på cirka 24 kvadratmeter. Efter en tid hade barnen influensa eller kikhosta och jag fick lunginflammation på min 17-årsdag. Och löss hade vi – dessa dagar minns jag som en mardröm.

Innan familjen kunde lämna Tyskland måste de avlusas. Kläderna behandlades med gas, och Vera noterade att det stod "GASKAMMARE" över dörren där kläderna sanerades. Senare i Sverige spekulerade hon om detta var något som hade förväxlats med rapporterna om nazisternas folkmord.
Under sin tid i Lübeck försökte Vera länge bära sin bruna BDM-jacka med hakkorsbindel, men en svensk Röda Kors-soldat förbjöd henne. Modern Greta bytte i hemlighet ut jackan mot några ägg för att undvika konflikter, något som Vera aldrig glömde.

Strax efter påsk 1945 reste familjen vidare genom Danmark. I Odense mottogs de med sång och en festmåltid innan resan fortsatte mot Sverige. För Vera var detta en smärtsam upplevelse. Hon kände att hon svek "Riket" och vittnade senare i ett radioprogram med gråt i rösten: ”Det gjorde ont”, ”jag undrade vad jag gav mig in på” och med det syftade hon på att hon följde med de Vita bussarna till Sverige.
Den sista etappen gick med färja över Öresund. Den 6 april 1945, flera veckor innan den första gruppen judiska överlevande anlände till Sverige, steg Vera, Folke och Greta i land i Malmö.

Livet i Sverige

Folke utbildade sig vid Lunds respektive Stockholms universitet i historia, ekonomisk historia, statskunskap, nationalekonomi och teoretisk filosofi. Han kom att arbeta som journalist och författare samt få flera andra uppdrag på bland annat Riksdagens utredningstjänst, SIDA, FN:s biståndskontor i Teheran och Sveriges Radio. Folke kom att ta aktivt och starkt avstånd från nationalsocialismen, till skillnad från sin syster Vera, som blev en av Sveriges mest kända och drivna nazistiska politiker.