Vad är antisemitism?

Antisemitismens historia är inte densamma som judisk historia. Den är inte heller liktydig med historien om judisk-kristna relationer eller om förhållandet mellan majoritetsbefolkningar och judiska minoriteter i Europa. Men antisemitismen har haft djupgående negativa och ibland katastrofala konsekvenser för judiskt liv, med Nazitysklands folkmord på Europas judar som det mest extrema exemplet.

Antisemitism kan definieras som negativa eller fientliga attityder, föreställningar och handlingar som riktas mot judar som kategori. De antisemitiska föreställningarna är till stor del historiskt och kulturellt rotade och vidareförmedlade. De består dels av stereotyper och myter, dels av konspirationsteorier som tillskriver judar en oerhörd och mystisk makt. I vissa avseenden utgör antisemitismen en konspirationsteori om hur världen fungerar.

Antisemitismens orsaker är många och komplexa. Den antijudiska idétraditionen har utvecklats under lång tid och i samspel med skiftande samhällsförhållanden. Den har framträtt i olika former och haft olika funktioner beroende på tid och plats.

Antisemitismen är ursprungligen ett kristet och västerländskt fenomen. Det finns också en muslimsk antijudisk tradition som skiljer sig från den västliga men som framför allt sedan 1900-talet införlivat flera av den västerländska antisemitismens centrala föreställningar.

Kristen antijudaism och medeltida myter

Vissa fientliga föreställningar om judar kan spåras till den förkristna antiken, men det var med kristendomens framväxt som ett antijudiskt tänkande spreds och förankrades i Europa. Som ett svar på att judarna inte erkände Jesus som Messias och höll fast vid sin tro, och som en följd av den tidiga kristna kyrkans behov av att tydligt avgränsa sig från judendomen, utvecklades en teologi som innehöll negativa och demoniserande bilder av judar. Kyrkan förklarade förbundet mellan Gud och judarna som upplöst och ersatt av ett nytt förbund mellan Gud och kyrkan, ”det nya Israel”. Judarna anklagades för Kristus- eller Gudsmord, en beskyllning med långtgående konsekvenser. Kyrkans antijudaism manifesterades även i diskriminerande lagar.

Under högmedeltiden (1000–1300-talet) förstärktes fientligheten. Med korstågen och som en följd av nya, folkligt förankrade mytbildningar – judar anklagades bland annat för ritualmord på kristna och för att förgifta brunnar för att sprida pesten – utsattes judiska minoriteter på flera platser för förföljelse och massakrer. Hatet riktades även mot judars föreställda och faktiska verksamhet inom penningutlåning. Judars verksamhet på detta område sammanhängde med att de som icke-kristna utestängdes från en rad andra yrken, men det var även en ekonomisk aktivitet som världsliga makthavare uppmuntrade och utnyttjade.

Mellan 1200- och 1500-talet fördrevs judarna från delar av västra Europa. En stor andel av de fördrivna bosatte sig i Central- och Östeuropa, framför allt i Polen dit de i många fall inbjudits av makthavare. Från 1600-talet sker en gradvis återflyttning västerut, bland annat som följd av svåra förföljelser i Ukraina och Polen. Efter fördrivningen från Spanien 1492 och Portugal 1496–1497 var det många judar som bosatte sig i Osmanska riket (Grekland, Turkiet) och Nordafrika, andra tog sig till Italien och Nederländerna.

Reformationen (1500–1600-talet) innebar ingen brytning med antijudisk teologi och demonisering. Teologen och reformatorn Martin Luther (1483–1546) vidareförmedlade många av de negativa och hotfulla bilder av judar som formats under medeltiden. De starkt antijudiska skrifter han författade mot slutet av sitt liv kom även att inspirera och användas av senare tiders antisemiter.

Under motreformationen drabbades judar hårt av den katolska kyrkans kamp mot kättare och andra som uppfattades som religiösa fiender, det gäller inte minst dem som under tvång konverterat till kristendomen för att kunna stanna på Iberiska halvön. I Spanien kom misstron och fientligheten mot dessa bland annat till uttryck i en doktrin om ”blodets renhet”, som utestängde konvertiter och deras ättlingar från ämbeten och skrån. Dessa statuter, som tillämpades från 1500-talet och framåt, kan ses som en tidig form av raslagar.

Modern antisemitism

Under andra hälften av 1800-talet växte en nationalistisk och rasistisk antisemitism fram. Den förenades med kritik av moderniseringen av stat och samhälle, och vände sig mot att judarna, under inflytande av upplysningen, gradvis tillerkänts likvärdiga medborgerliga rättigheter i flera europeiska länder.

Nationalistiska, antisemitiska partier och rörelser framställde judarna som en främmande och farlig nation eller ”ras”, men också som drivkraften bakom allt som dessa rörelser ogillade och fruktade i det moderna samhället, till exempel sekularisering, demokrati, kapitalism och socialism.

Efter första världskriget gavs antisemitismen förnyad kraft. Judar i Ryssland, som utsatts för en våg av pogromer under 1880-talet och kring sekelskiftet, drabbades under inbördeskriget som följde på bolsjevikrevolutionen 1917 på nytt av omfattande våld. Myten om kommunismen som ett judiskt hot vann insteg i breda opinioner i Europa. Lögnen om en global judisk sammansvärjning som eftersträvade världsherravälde fick internationell spridning, bland annat genom förfalskningen Sions vises protokoll.

Under mellankrigstiden var antisemitiska föreställningar utbredda i Europa och USA. De förekom i olika politiska läger, men var särskilt framträdande i högernationalistiska rörelser.

Nazistisk antisemitism

I flera europeiska länder använde högerradikala partier antisemitismen som verktyg för politisk mobilisering mot demokratiska regeringar. I Tyskland beskylldes judar och socialister på falska grunder för förlusten i första världskriget, och den demokratiska Weimarrepubliken utmålades som styrd av judar.

För de tyska nazisterna, som erövrade makten 1933, utgjorde antisemitismen en ideologisk kärna. Judarna utpekades som orsaken till Tysklands alla olyckor. Kampen mot judarna och påstått ”judiska” idéer sågs som nödvändig för att ”rena” och rädda ”det tyska folket” och ”den tyska kulturen” från undergången.

Nazisterna framställde judarna som både en underlägsen och allsmäktig ”ras” och såg världshistorien som en existentiell kamp mellan den så kallade ”ariska rasen” och den ”judiska rasen”.

I centrum för nazistisk ideologi och propaganda stod föreställningen om en judisk världskonspiration. Judarna beskrevs som en globalt verkande fiende, de påstods både ligga bakom bolsjevismen och kontrollera det internationella finansväsendet.

Text: Henrik Bachner, fil.dr i idéhistoria