Hanna levde de första åtta åren av sitt liv i västra Polen tillsammans med sin romska familj. Hennes mamma hade nyligen dött i sjukdom när Nazityskland anföll Polen i september 1939. Hannas pappa gav sig av med familjen för att komma längre bort från fronten. Hanna och lillasyster Anita orkade inte gå och skulle därför lämnas kvar hos en faster. Pappan lovade att snart komma tillbaka och hämta dem, men utanför fasterns hus möttes han och resten av familjen av nazityska soldater. Hanna och Anita såg genom fönstret hur hela familjen sköts ner. Soldaterna gick tillbaka till huset och sköt även fastern och hennes man.
Hanna och Anita skonades till livet den gången och fördes efter en tid vidare till koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Efter bara några veckor i lägret blev Anita uttagen som en av de många som skulle mördas i gaskammare.
Efter Anitas död började jag förstå, att det enda sättet att överleva var att kasta bort mina egna känslor. Man kunde inte ha någon medkänsla med de övriga fångarna. Det fanns bara en sak att göra och det var att försöka överleva.
Under flera år klarade sig Hanna undan utgallringarna. Hon gjorde sig arbetsduglig, ljög om sin ålder så att hon verkade äldre än hon var och flyttades vidare från Auschwitz-Birkenau till olika arbetsläger. Hon tvingades till tungt, svårt arbete och blev misshandlad på olika sätt. En tid var hon i koncentrations- och förintelselägret Majdanek utanför Lublin. Det var det värsta lägret, enligt Hanna. Där visste alla att de skulle dö. En dag var det Hannas tur. Hon bands ihop med en judisk flicka i samma ålder och ställdes i det vänstra ledet vid utgallringen. Ledet för de som skulle dö.
Hanna mindes det som att de i ett helt dygn stod fastbundna vid varandra, i kö för att dö. Då kom det en ny order om att alla arbetsdugliga skulle till en fabrik i Hamburg och tillsammans med andra fångar fördes Hanna dit.
Det sista arbetslägret Hanna var i hette Ravensbrück. En dag kom det vita ambulanser till lägret och fångarna fick veta att kriget var slut. Det var svenska Röda Korsets räddningsaktion, vita bussarna. Hanna och hennes kusin Sofia kom med vita bussarna till Sverige våren 1945 som överlevande efter folkmordet på romer. De var två av få romer som kom till Sverige vid krigsslutet, trots att det var förbjudet för utländska romer att resa in i Sverige fram till 1954.
Toppbild: Folke Bernadottes expedition med de Vita bussarna. Ankomsten till Malmö. (Beskuren.) Foto: K. W. Gullers, Nordiska museet (CC BY-NC-ND 4.0).
Källor
- Hannas vittnesmål har lämnats in till museet av efterlevande.
- Ikonbilden har lånats in till Sveriges museum om Förintelsen.
- Kalander, Berith. 1996. Min mor fånge Z-4517. Gällivare: Gällivare kommuns Folkbibliotek.
- Kalander, Berith. 2015. Sörj inte lidandet välkomna livet. Öjebyn: Berith Kalander cop.
- Lundgren, Gunilla. 2005. Sofia Z-4515. Stockholm: Tranan.