I samband med Novemberpogromen, som Nazityskland genomförde den 9–10 november 1938, sattes Walter tillfälligt i arbetslägret Sachsenhausen. Myndigheterna i Nazityskland beslagtog familjeföretaget och en så kallad ”arisk innehavare” drev verksamheten vidare.
En del av Nazitysklands antijudiska politik under 1930-talet innebar att stänga ute judar från arbetsmarknaden, genom att beslagta deras företag och förbjuda judar från att arbeta inom olika yrken. Nazisterna ville göra det svårt för judar att leva i Tyskland. Allt fler judar försökte emigrera, men nekades tillstånd att komma in i andra europeiska länder eller i USA. Gränsen till Sverige var aldrig stängd men det var svårare för judiska flyktingar att få uppehållstillstånd än för icke-judar.
Min fader är ålderstigen och bräcklig, han väger f.n. blott 49 kg. Det ligger i sakens natur, att jag har en innerlig önskan att kunna se honom i min närhet under de sista år – eller kanske månader – han har att leva.
Både Lillis och Walters identitetskort är stämplade med ett stort J. Bokstaven kom till efter att Nazityskland annekterat Österrike 1938. Fler judar ville fly och Schweiz och Sverige begärde att Nazityskland skulle skilja ut judar från icke-judar eller införa visumkrav. Nazityskland började därför stämpla alla judars pass, och identitetskort, med ett J så att det blev lättare att se vem som var jude.
Dokumenten, Marianne Hede berättar.
Lilli och Walter fick så småningom uppehållstillstånd i Sverige och bosatte sig på Södermalm i Stockholm. Ungefär 2 000 judiska flyktingar fick uppehållstillstånd i Sverige under åren 1938–1939. Lilli och Walter vädjade till de svenska myndigheterna att även deras föräldrar skulle få komma till Sverige. I ett brev till svenska utrikesdepartementet, daterat den 11 september 1941, skrev Walter:
”Min fader är 80 år gammal, ensamstående och änkling; jag är hans enda barn. (…) Sedan flera veckor får jag hjärtslitande brev, framför allt av den anledningen att förhållandena för närvarande äro absolut olidliga för judar i Tyskland. Jag ber här få påpeka, att situationen nu sedan några veckor tillbaka hava skärpts, då man infört ”märkning” (med gula stjärnor på kläderna) av judar. Min fader är ålderstigen och bräcklig, han väger f.n. blott 49 kg. Det ligger i sakens natur, att jag har en innerlig önskan att kunna se honom i min närhet under de sista år – eller kanske månader – han har att leva.”
Varken Walters pappa eller Lillis föräldrar fick något uppehållstillstånd. Walters pappa dog i lägret Theresienstadt. Lillis föräldrar deporterades till Lublin år 1942. Ingen av dem överlevde Förintelsen.
Walter och Lillis berättelse
Marianne har skänkt dokumenten till Sveriges museum om Förintelsen och berättat om sina minnen av Walter och Lilli.
Toppbild: Detalj av Walter och Lillis ID-handlingar samt dokument. Foto: Ola Myrin, Sveriges museum om Förintelsen/SHM.
Källor
- Museets samlingar. Lillis och Walters identitetskort, liksom brev och andra dokument som tillhört paret har sparats av deras tidigare granne på Södermalm i Stockholm. Grannen har i sin tur skänkt materialet till Sveriges museum om Förintelsen.
- Geverts, Karin Kvist. 2008. Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938-1944. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
