Herbert Pinkus

Dresden var en av de tyska städer som blomstrade under mellankrigstiden, som en av Weimartysklands viktigaste städer. I staden arbetade Herberts pappa Max som köpman. Herbert studerade både på folkskola och realskola, tills han tog studentexamen.

Under Herberts sista år i skolan måste han ha bevittnat hur hans Tyskland förändrades. När Herbert skulle fylla 16 år kom nationalsocialisterna och Hitler till makten i Tyskland, och på kort tid blev landet en nazistisk diktatur. Långsamt ökade förföljelserna och diskrimineringen av  judar och situationen trappades upp med åren. Lagar sattes in som gjorde att tyska judar snart förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, exempelvis läkare, lärare och jurister. Judar stängdes också ute från olika organisationer och föreningar, såsom idrottsföreningar. Judars möjlighet till högre studier begränsades också kraftigt, då endast 1,5 procent av alla studenter fick vara judar.

Herbert lyckades ändå slutföra sin studentexamen och började studera till ingenjör på tekniska högskolan i Dresden. Det dröjde dock inte länge förrän förföljelserna förvärrades. I september 1935 antog nazisterna Nürnberglagarna, som nu såväl juridiskt som socialt skiljde judar åt från icke-judar i landet. Judar fick inte längre gifta sig med icke-judar och många judar förlorade sina medborgarskap. Kort efter detta, i augusti 1937, dog Herberts pappa Max. Om hans bortgång var orsakad av förföljelserna går vare sig att bevisa eller motbevisa, från de dokument som finns bevarade.

I november 1938 förvärrades judarnas situation ytterligare, men även denna gång lyckades Herbert slutföra sina studier och fick sin ingenjörsexamen. Herbert fick sitt tyska pass konfiskerat och indraget. Han och de andra tyska judarna tvingades att ansöka om nya pass. Både Sverige och Schweiz hade framfört till Nazityskland att de enkelt ville skilja ut judar från icke-judar, för att stoppa de ökande flyktingströmmarna från Nazityskland. De nya passen kom stämplade med ett stort rött ”J”.

Under natten den 9–10 november 1938 intensifierades Novemberpogromen, en stor våldsaktion genomförd av nazister mot judar över hela det tyska riket. Dagarna tidigare hade en desperat judisk yngling, vars föräldrar blivit deporterade till Polen, mördat en tysk diplomat i Paris. Detta användes som svepskäl för att genomföra den pogrom som redan innan hade planerats. Under Novemberpogromen, som pågick 7–13 november, brändes och förstördes över 1 400 synagogor över hela Tyskland, Österrike och Sudetenlandet. 7 500 judiska butiker förstördes och vandaliserades. På gatorna låg högar med krossat glas från skyltfönster, vilket sägs ha gett upphov till att benämna händelsen som "Kristallnatten".

Över 30 000 judiska män greps och skickades till koncentrationsläger som Dachau, Sachsenhausen och Buchenwald. Två av dessa judiska män var Herbert och hans yngre bror Günther, som båda arresterades och skickades till Buchenwald. De hölls troligen kvar i Buchenwald i lite mer än en månad, men släpptes senare. Kort därefter bestämde sig mamma Johanna och sönerna för att flytta till Hamburg. De flyttade in hos en kvinna vid namn Ruth Körbchen, som bodde på den centralt belägna adressen Lange Reihe 111 i kvarteret St. Georg, inte långt från Hamburgs domkyrka. I Hamburg tog Herbert anställning på Berthold & Wachtels kvarnmaskinsfabrik i utkanten av staden.

Med krigsutbrottet ökade förföljelserna samtidigt som nazisterna påbörjade folkmordet på Europas judar i områdena de erövrade. I september 1941 infördes tvång på att bära en gul davidsstjärna för att märka ut judarna och kort därefter tog Adolf Hitler beslutet att Tysklands judar skulle deporteras österut, till döden i getton, koncentrationsläger, förintelseläger eller i massgravar.

Den 25 oktober 1941 deporterades Ruth Körbchen, som familjen Pinkus hade bott hos, till gettot Łódź i Polen. I maj 1942 deporterades hon från gettot, med största sannolikhet, till förintelselägret Chełmno, där hon mördades. Knappt två veckor efter att Ruth blivit deporterad drogs familjen Pinkus tyska medborgarskap in och familjen sattes på tågen österut, mot gettot i Minsk. Mamma Johanna var ursprungligen inte med på listorna, men valde att följa med sina söner hellre än att skiljas från dem. På gatan utanför porten till Lange Reihe 111 finns idag snubbelstenar till minne av Ruth, Herbert, Günther och Johanna.

Herbert, Günther och Johanna deporterades till Minsk, där de placerades i ett separat getto tillsammans med närmare 24 000 andra judar från Tyskland och Österrike. Många av Minsks judar hade nyligen mördats i utkanten av staden i massakrer för att göra plats för de nyanlända judarna från tyska riket. Den stora majoriteten av judarna som kom till Minsk togs också till lägret i Maly Trostenets där de mördades. Herbets mamma Johanna och bror Günther verkar vara två av de minst 40 000 människor som mördades där.

Herberts bakgrund som ingenjör verkar ha räddat honom från samma öde. Han sattes istället i slavarbete som reparatör för tyska flygvapnet, Luftwaffe, i Minsk. Efter 3,5 år i Minsk, i februari 1945, förflyttades Herbert till koncentrationslägret Bergen-Belsen. I det överbefolkade och trånga lägret spreds sjukdomar som dysenteri, difteri, tyfus och tuberkulos och dödade tusentals. När han ankom till Bergen-Belsen brändes alla hans personliga dokument och egendomar av SS-män, inklusive hans diplom och certifikat.

Befrielsen och tiden i Sverige

Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Över tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. Herbert och de andra fångarna som överlevt flyttades ut ur lägret och fick vård, under tiden som de allierade styrkorna försökte registrera alla som överlevt.

Vad som hände Herbert i Bergen-Belsen de sista månaderna innan befrielsen är lite oklart, men han verkar ha insjuknat i någon form av sjukdom. Han var en av de över 9 000 överlevande som hämtades till Sverige genom UNRRA-transporterna för att få vård, efter en tid i transitlägret och svenska fältsjukhuset i Lübeck, och togs till Sverige på HMS Prins Carl den 11 juli 1945. Prins Carl ankom till Kalmar efter fyra dagars färd. Vid ankomsten lades Herbert in på beredskapssjukhuset som inrättats på Vasaskolan. Efter en tid på beredskapssjukhuset och på gamla lasarettet i Kalmar, kom han till utlänningslägret Berga i Nykvarn, innan han fick möjlighet att flytta till Stockholm. Herbert hade då fått intyg från läkarna i lägret att han var vid god hälsa och arbetsför. I Stockholm började Herbert arbeta som maskiningenjör för Sandblom & Stahne på västra Kungsholmen i Stockholm.

Det var förmodligen i Stockholm som Herbert träffade sin fru Eva, född Mandel, som även hon verkar ha varit en överlevande från Förintelsen. Eva kom från Budapest. Det är troligt att Eva kom med UNRRA-transporterna till Sverige samtidigt som Herbert. De hann leva tillsammans i Stockholm i lite mer än ett år, men Herbert låg inlagd på Serafimerlasarettet under flera månader under både 1946 och 1947. Dokumenten i de svenska arkiven vittnar om den starka viljan Herbert hade till att bygga upp ett nytt liv i Sverige. Han bildade familj, och försökte få arbete som ingenjör, men insjuknade gång på gång. Herbert avled 30 år gammal, den 25 juli 1947, knappt två år efter att han kom till Sverige, till följd av de skador han ådrog sig i kriget. Han lämnade efter sig sin unga änka Eva.

Om Herbert Pinkus

Om Herberts mamma Johanna Pinkus

Om Herberts bror Günther Pinkus

Om Herberts pappa Max Pinkus