Ita var det näst yngsta barnet och hade två äldre systrar, Rachel och Chaja (även kallad Hela), och en äldre bror vid namn Chili (Yehiel). Före krigsutbrottet hade Chili flyttat till Belgien. Dessutom hade Ita en tre år yngre syster, Esther.
Staden Pabianice, där Ita föddes och växte upp i, var en mindre ort sydost om den större staden Łódź. Båda städerna var starka fästen för textilindustrin, och de flesta judar i området försörjde sig genom denna industri.
Ita var 23 år gammal när kriget bröt ut och tyskarna invaderade staden. Hon och familjen var några av de närmare 9 000 judar, cirka 16 procent av stadens befolkning, som levde i Pabianice. Nästan direkt med invasionen av staden i september 1939 började den tyska krigsmakten ta över judiska institutioner. I februari 1940 skapade tyskarna ett getto i staden, dit judarna tvingades att flytta.
Till en början var det ett getto utan murar, och judarna verkar ha kunnat arbeta både utanför och i gettot. Här arbetade både Ita och hennes syster Esther, som så många andra, som sömmerskor. Från maj 1941 började deportationer från Pabianice, till gettot i Łódź. Dit deporterades de som var i arbetsför ålder. Vi vet inte när och hur, men Ita och Esther verkar ha varit bland de som flyttades.
Ett år senare, i maj 1942, tömdes gettot i Pabianice. Vi vet inte om hennes föräldrar Shmuel och Lea var kvar i gettot vid denna tid, men de judar som var kvar i Pabianice deporterades den korta sträckan till förintelselägret Chełmno, där de mördades.
I Łódź hade den nazistiska krigsmakten skapat ett getto tidigt, precis som i Pabianice. Här i kvarteret Bałuty, tvingades den judiska befolkningen, nära en tredjedel av den totala befolkningen i Łódź, tränga ihop sig tillsammans med judar från andra områden som deporterades dit.
Łódź getto
Det gamla och slitna kvarteret Bałuty fylldes av tiotusentals judar. Det rådde svält och köld, medan sjukdomar spred sig i de trångbodda husen. Avrättningar skedde öppet på gatan, samtidigt som gettot fortsatt fylldes på med människor från olika delar av det ockuperade Europa. Łódź kända industrier var gettots livlina, och större delen av gettots befolkning tvingades arbeta i dem. Bara de som arbetade eller gick i skolan, fick ta del av matransonerna, som nazisterna ständigt minskade mängden på.
Trots den stora misären och svälten fortsatte livet i gettot, i alla fall fram till eftermiddagen den 5 september 1942. Då utlyste nazisterna ett utegångsförbud över hela gettot och som varade i flera dagar. Nazisterna gick från hus till hus, lägenhet för lägenhet, med listor på gettots invånare, och valde ut alla som de inte längre fann arbetsföra, som de ansåg inte kunde bidra.
Där lastades de på godsvagnar, som tog dem till förintelselägret Chełmno, där de mördades i gasvagnar. Det är beräknat att runt 180 000 människor mördades i Chełmno.
Itas föräldrar Szmul och Leja var troligen bland dem som deporterades till och mördades i Chełmno någon gång mellan 1942 och 1944, men mest troligt år 1942. Vi vet inte om de deporterades dit redan från Pabianices getto, eller från Łódź getto. Även Itas äldre syster, Rachel, med make och hennes yngsta son, Mendel, verkar ha deporterats till och mördats i Chełmno. Rachels tre äldre döttrar verkar ha blivit kvar med sina mostrar.
Itas äldre bror Chili, som levde med sin fru och barn i Belgien, blev ungefär samtidigt gripna och förflyttade till Mechelens transitläger i Belgien, i Dossin-kasernerna. Därifrån deporterades under sommaren och hösten 1942 godsvagn efter godsvagn till Auschwitz. Av de över 25 000 judar som deporterades från Mechelen till Auschwitz överlevde endast cirka 1 300. Chili, frun Sara och deras barn var bland de mördade.
Systrarna separerades i Auschwitz
Ita verkar ha blivit kvar i Łódź med sina systrar Ester och Chaja, troligen då de var sömmerskor och var, enligt nazisterna, i arbetsför ålder. Även tre av systern Rachels fyra barn verkar ha blivit kvar i gettot. Systrarna och systerbarnen var några av de 70 000 som fanns kvar i gettot, som hade haft närmare 210 000 invånare som mest. Sovjets framgångar på östfronten och upproret i Warszawagettot gjorde att nazisterna bestämde att gettot i Łódź skulle tömmas och dess invånare deporteras i augusti 1944. De deporterades till Auschwitz. Här skiljdes systrarna åt, och den äldsta systern, Chaja, skickades till döden. Det var sista gången syskonen sågs. Även de tre systerdöttrarna, Feige, Miriam och Reizl, mördades, knappt 11 respektive 12 år gamla.
Från arbetsläger till koncentrationsläger
Ita och Ester, som var unga sömmerskor, sågs troligen som en nyttig arbetskraft av den tyska krigsmakten och skickades västerut mot ett arbetsläger i närheten av Hamburg i augusti 1944. Där verkar de ha blivit kvar fram till våren 1945, då de förflyttades till koncentrationslägret Bergen-Belsen, söder om Hamburg.
Bergen-Belsen
Till Bergen-Belsen hade tusentals judar förflyttats från andra koncentrationsläger i takt med att de allierade styrkorna kom närmare och närmare. Många av fångarna hade tvingats på dödsmarscher i den bittra kylan i januari och februari, innan de som överlevt nådde fram till Bergen-Belsen. I det överbefolkade och trånga lägret spreds sjukdomar som dysenteri, difteri, tyfus och tuberkulos och dödade tusentals.
Ita hade, trots de fruktansvärda omständigheterna, hållit sig relativt frisk fram till ankomsten i Bergen-Belsen, men blev nu svårt sjuk i feber och diarré, vilket dokumenterades vid ankomsten till Sverige.
Befrielsen och tiden i Sverige
Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Flera tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. Ita och de andra fångarna som överlevt flyttades ut ur lägret och fick vård, under tiden som de allierade styrkorna försökte registrera alla som överlevt.
I samband med den registrering som de allierade soldaterna genomförde, tillfrågades systrarna Brill vart de planerade att resa efter evakueringen. De svarade att de inte visste då det berodde på var och om deras familjemedlemmar överlevt Förintelsen.
Ita, tillsammans med sin syster Ester, var två av de över 9 000 överlevande som hämtades till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna. Här diagnostiserades Ita med bland annat gulsot. Det var efter en tid i transitlägret och svenska fältsjukhuset i Lübeck som Ita, tillsammans med sin syster Ester, togs till Sverige på S/S Kastelholm den 11 juli 1945.
Kastelholm ankom till Stockholm efter fyra dagars färd. Ita och många av de andra svårt sjuka transporterades genast till beredskapssjukhuset i Sigtuna. Hon lades in på sjukhuset i Sigtuna med gulsot och trolig tuberkulos. Under augusti månad och början av september stabiliserades situationen något, men i mitten av september remitterades Ita till Serafimerlasarettet. Här blev hon plötsligt svagare och dog den 27 september klockan 04:20, 29 år gammal.
Ester hade klarat sjukdomarna som härjade i lägren, men vi vet inte om systrarna höll ihop efter ankomsten till Sverige. Efter Itas död flyttade Ester så småningom till Israel, där hon gifte sig. Ester var den enda ur familjen Brill som till slut kom att överleva Förintelsen. Det är hon som har registrerat sina anhöriga i Yad Vashems namndatabaser.
Om Ita Brill
Om Itas pappa Szmul Brill
Om Itas mamma Leja Brill
Om Itas bror Yehiel Brill
Om Itas syster Rachel Sieradzka
Om Itas syster Chaja Brill
Om Itas syster Ester Glaz
Ta del av fler levnadsöden
Här hittar du länkar till samlingssidan Förlorade röster samt länkar till alla persontexter, listade utifrån efternamn.
