Klara Schwarcz

Familjen Schwarcz var religiösa, ortodoxa judar och Klaras pappa, Emanuel, arbetade som rabbin och köpman i staden, medan hennes mamma Amalia Malka arbetade på apotek. Klara, som ofta kallades Sara, hennes judiska namn, bodde i Tokaj med sina föräldrar, sina nio syskon och sina farföräldrar Mihaly och Pepi. I den vackra staden, inklämd mellan vinodlingarna på kullarna och den lilla floden Tisza, levde runt 1 000 judar och 5 000 icke-judar sida vid sida. Men det kom att upphöra när kriget bröt ut.

Klara var 12 år när tyskarna invaderade Polen i september 1939. Redan innan kriget bröt ut hade Ungern ställt sig nära Nazityskland och år 1940, bara något år efter krigsutbrottet, allierade sig Ungern med axelmakterna och Nazityskland. Judarna i Ungern började nu utsättas för diskriminerande, anti-judiska lagar, inspirerade av de tyska Nürnberglagarna. Lagarna tog ifrån judar rättigheter och förbjöd judar från att bland annat inneha vissa arbeten och gifta sig med icke-judar. Lagarna gjorde livet för judarna i Ungern svårt, men det gick ännu inte att jämföra med vad som samtidigt börjat ske mot judarna i Polen, Baltikum och Ukraina.

Familjen Schwarcz verkar ha lyckats hålla ihop och fortsatt att leva under de första krigsåren i lilla Tokaj. Men allt kom att förändras under våren 1944. Ungern hade, trots stora påtryckningar från nazisterna och trots sina anti-judiska lagar, fram till nu vägrat deportera ungerska judar till döden. Den ungerska regeringen hade i stället försökt förhandla med de allierade, efter axelmakternas tunga förlusterna på östfronten 1943. Nazityskland valde därför att invadera och ockupera Ungern i mars 1944, för att stoppa fredsförhandlingarna. Med detsamma upprättade nu tyskarna getton i de större ungerska städerna, dit judarna tvingades. Allt detta var en del av den plan som SS-ledaren Adolf Eichmann satt ihop för att så snabbt som möjligt mörda de ungerska judarna. Utan att veta det var Klara och familjen Schwarcz öde beseglat.

Den 6 april 1944 kom ungerska polisen och grep Klara och hennes familj, samt de andra judarna i Tokaj. De tvingades bort till den större staden Sátoraljaújhely, kallad Ihel på jiddisch vid den slovakiska gränsen, som varit ett starkt fäste för lärda rabbiner under århundradena med en betydande judisk befolkning. Här hade nazisterna upprättat ett getto, som familjen Schwarcz tvingades leva i, tillsammans med Ihels 4 000 judar och 11 000 andra judar från små byar och städer som Tokaj. Vistelsen i det trångbebodda gettot var bara en mellanstation i nazisternas grymma plan. En månad senare, i maj, började nazisterna deportera gettots invånare till Auschwitz och till en nästan säker död.

Den 20 maj 1944 tvingades Klara, tillsammans med sina föräldrar och några av sina syskon, och antagligen även hennes farföräldrar, upp på en godsvagn. Resan från Ungern tog flera dagar. Från vittnesmål från andra ungerska förintelseöverlevande vet vi att resorna var rent lidande, med överbefolkade godsvagnar utan tillräckligt med luft, mat och vatten. Vid ankomsten till Auschwitz verkar Klara ha separerats från stora delar av sin familj. Hennes mamma, farföräldrar och fem av hennes syskon; Leah Yehudit, Isaiah, Rachel, Miriam och Yuta Malia, verkar ha mördats direkt efter ankomst, i Auschwitz-Birkenaus gaskammare.

Klara överlevde selektionen och valdes ut för att arbeta i lägret. Efter sex veckor i Auschwitz förflyttades hon och skickades till arbetsläger i Christianstadt, i vad som idag är Krzystkowice i västra Polen. Lägret i Christianstadt var ett så kallat satellitläger till det stora koncentrationslägret Gross-Rosen, även det i västra Polen. Här låg en av Nazitysklands största ammunitionsfabriker, där Klara och tusentals andra fångar tvingades slavarbeta. Klara tvingades till en början att slavarbeta ute i skogen, där de kvinnliga fångarna tvingades till hårt arbete med att fälla träd, anlägga vägar och järnvägar och genomföra tunga grävarbeten, innan hon hamnade i ammunitionsfabriken.

Efter sju svåra månader i lägret hade de allierade styrkorna börjat komma närmare. Klara och de andra fångarna tvingades nu, i den bittra kylan i februari, att marschera mot Tyskland till fots. Klara och de andra fångarna var vid denna tid svårt utmärglade, och många dog av utmattning, köld eller svält under de långa marscherna. De som inte orkade hålla tempot under det som fått namnet dödsmarscherna sköts ihjäl. Till slut kom Klara och de andra att transporteras till koncentrationslägret Bergen-Belsen. I det överbefolkade och trånga lägret spreds nu sjukdomar som dysenteri, difteri, tyfus och tuberkulos och dödade tusentals. Klara insjuknade i tyfus och fick svår diarré och feber.

Befrielsen och tiden i Sverige

Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. Klara och de andra fångarna som överlevt flyttades ut ur lägret och fick vård, under tiden som de allierade styrkorna försökte registrera alla som överlevt. I hennes registerkort uppger Klara att hon önskar komma vidare till Palestina.

Klara var en av de över 9 000 överlevande som kom att hämtas till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna. Efter en tid i transitlägret och svenska fältsjukhuset i Lübeck togs Klara, svårt sjuk i tyfus, till Sverige på S/S Kastelholm den 11 juli 1945, tillsammans med bland annat Rozsi Hirschl. Kastelholm ankom till Stockholm efter fyra dagars färd. Klara, Rozsi och många av de andra svårt sjuka kom genast att transporteras till beredskapssjukhuset i Sigtuna. Klara lades in på sjukhuset i Sigtuna med tyfus den 15 juli 1945, på sin 18-årsdag. Till läkarna uppgav Klara att hon visste att hennes mamma mördats i Auschwitz, men att hon inte kände till vad som hänt med hennes syskon. Klara uppgav att hon trodde att hennes pappa kan ha överlevt. Klara kom aldrig att få veta att hennes pappa och flera av hennes syskon också överlevt Förintelsen. Klara avled bara två veckor efter ankomsten till Sverige. Hon avled tidigt på morgonen den 31 juli 1945 i sviterna av tyfusen hon blivit smittad av i Bergen-Belsen. 

Klaras pappa Emanuel och fyra av hennes syskon överlevde Förintelsen. Emanuel gifte om sig kort efter kriget med en annan överlevande, Szeren Kraus. Emanuel återförenades efter kriget med sin dotter Iren och son Miklos, som båda överlevt. Klaras yngre bröder, Miklos och Jenö, deporterades också till Auschwitz på en tidigare transport från gettot. De kom båda att överleva selektionen och skickades därefter båda till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike, där de tvingades in i hårt slavarbete i fabrikerna som bland annat producerade stridsflygplansdelar för Nazitysklands flygvapen. Båda lyckades överleva koncentrationslägret, där närmare 100 000 människor förlorade livet.

Klaras storasyster Czecilia, även kallad Lily, överlevde även hon kriget och befann sig vid krigsslutet i Slutsk i Vitryssland, tills hon återförenas med resten av sina överlevande familjemedlemmar i Österrike. Tillsammans valde hon, tillsammans med sin pappa Emanuel och lillasyster Iren, att flytta till USA och New York efter kriget, där de levde resten av sina liv. Miklos kom att flytta till Israel och Jerusalem, där han levde resten av sitt liv, medan brodern Jenö flyttade till Australien. 

Klaras familj verkar ha fått veta att deras dotter och syster dog i Sverige. Hennes grav är en av få gravar där familjemedlemmar satt upp en större gravsten jämte den lilla, ursprungliga gravstenen, till hennes minne.

Om Klara Schwarcz

Om Klaras pappa Emanuel Schwarcz

Om Klaras mamma Amalia Schwarcz

Om Klaras syster Czecilia Silberman

Om Klaras bror Jenö Schwarcz

Om Klaras bror Miklos Schwarcz

Om Klaras syster Iren Schwarcz

Om Klaras syskon