Renia Wilt

Renia hade en fem år äldre bror, Abram Ber, och tillsammans levde familjen i staden Łódź. Fadern Cheskiel var skohandlare, medan modern Perla var hemmafru. Renia hade gått sex år i folkskola och var 12 år gammal när kriget bröt ut och hennes hemstad intogs av Nazityskland i september 1939.

Det dröjde inte många månader innan judarna i staden tvingades in i ett getto som upprättades just i det fattiga och nedgångna kvarteret Bałuty. Familjen Abramowicz var några av de närmare 160 000 judar som tvingades flytta in i gettot i januari 1940. Varenda del av det gamla och slitna kvarteret fylldes av tiotusentals judar. Svält och köld rådde medan sjukdomar spreds i de trångbodda husen. Avrättningar skedde öppet på gatan, samtidigt som gettot fortsatt fylldes på med människor från olika delar av det ockuperade Europa.

Antijudiska lagar, som bland annat förbjöd judiska barn att gå i skola med andra barn, infördes och alla som kunde var tvungna att jobba för att få ihop mat för dagen. Eftersom Łódź var centrum för textilindustrin i Polen fanns där kunnig arbetskraft, och den tyska armén startade en mängd fabriker med judiska slavarbetare som fick sy uniformer till de tyska soldaterna. Här arbetade även Renia. Utifrån vad vi vet bodde hon med sina föräldrar och sin bror Abram Ber i en liten lägenhet på adressen Mlynarska 19.

Trots den stora misären och svälten fortsatte livet i gettot, i alla fall fram till eftermiddagen den 5 september 1942. Då utlyste tyskarna utegångsförbud över hela gettot och som varade i flera dagar. Tyskarna gick från hus till hus, lägenhet för lägenhet, med listor på gettots invånare och valde ut alla som de inte längre fann arbetsföra, som nazisterna ansåg inte kunde bidra. Familjen Abramowicz undkom de stora deportationerna, med största sannolikhet då de var arbetsdugliga.

Deportation från Łódź till Auschwitz-Birkenau

Familjen var bland de 70 000 som fanns kvar i gettot efter deportationerna. Ett getto som hade haft närmare 210 000 invånare som mest. Sovjets framgångar på östfronten och upproret i Warszawagettot, av de kvarvarande judarna där, gjorde att nazisterna bestämde att gettot i Łódź skulle tömmas och dess invånare deporteras i augusti 1944. Renia, hennes familj och de andra invånarna deporterades i godsvagnar till koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau.

Renia såg aldrig mer sin familj

Vid ankomst skickades majoriteten direkt till gaskamrarna, däribland med största sannolikhet Renias föräldrar, Cheskiel och Perla. Renia separerades även från sin bror Abram Ber, som hon aldrig återsåg. Abram verkar ha överlevt selektionen och skickats vidare till arbetsläger för tvångsarbete. Han hamnade i Kauferings slavarbetsläger i Bayern , Tyskland, ett satellitläger till Dachau. I Kaufering tvingades fångarna gräva stora bombsäkra bunkrar åt den tyska armén. Här dör Abram den 26 mars 1945, en knapp månad innan lägret befriades. Han blev 23 år gammal. 

Renia var knappt 18 år fyllda när hon separerades från sin familj, för att aldrig mer återse dem. Efter bara tre dagar transporterades hon istället direkt till koncentrationslägret Bergen-Belsen, och därifrån till ett av dess arbetsläger, Waldeslust vid Hambühren i närheten av Hannover. Här fick en grupp om drygt 100 polsk-judiska kvinnor arbeta i en gruva med att förbereda så att den tyska krigsmakten kunde skapa underjordiska fabriker, för att bygga flygplan av typen Focke-Wulf. Här skulle den tyska krigsindustrin kunna fortsätta arbeta ostört trots allierade flygattacker. I februari 1944 tvingades tyskarna stänga lägret, och de överlevande kvinnorna, bland dem Renia, transporterades tillbaka till huvudlägret Bergen-Belsen.

Befrielsen och tiden i Sverige

Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Flera tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. Renia och de andra fångarna som överlevt flyttades ut ur lägret och fick vård, under tiden som de allierade styrkorna försökte registrera alla som överlevt.

Renia var en av de över 9 000 överlevande som hämtades till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna. Efter en tid i transitlägret och svenska fältsjukhuset i Lübeck togs hon till Sverige på M/S Karskär den 30 juni 1945. Båten anlände till Helsingborg där Renia sattes i karantän i tre veckor.

Efter ankomsten till Sverige vistades och vårdades Renia på ett antal sjukhus och sanatorier i flera år. Till en början vårdades hon i Landskrona, sedan i flera månader vardera på Rosöga sanatorium i Strängnäs och Svennhögens sanatorium utanför Göteborg, innan hon skickades till ett konvalescenthem i Tranås. Efter ytterligare månader där och på Hällnäs sanatorium utanför Umeå kom hon slutligen till Skogsfjällets sanatorium i Västerås i juli månad 1947. De lungsjukdomar hon led av, som hon fått under kriget och Förintelsen, gjorde att hon skrevs ut från Skogsfjället först i juli 1951, hela sex år efter att hon ankom till Sverige. Hon ansågs då äntligen frisk och arbetsför.

Renia ville stanna i Sverige

Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid I början av 1945 bodde endast ett tiotal judar i Västerås. Mot slutet av året hade antalet ökat till 250, de allra flesta var förintelseöverlevande. Många fick arbete på Asea, och så också Renia. Hon fick arbete som kontorist och hade en lön på 300 kronor i månaden. Renia, som nästan alla överlevande, hade under Förintelsen blivit statslös och ansökte nu om ett så kallat svenskt främlingspass, eftersom hon önskade stanna i Sverige i framtiden.

Hon sköter sitt arbete på ett utmärkt sätt och har ett mycket fint och försynt uppträdande varför hon har gjort ett mycket gott intryck”.

Hon uppgav till de svenska myndigheterna att hon inte ville ha någon kontakt med sitt hemland eller dess myndigheter. Renia uppgav även, för svenska myndigheter, att hon inte har några anhöriga kvar i Polen. En kamrer Ragnar Lindberg från Asea gav Renia goda referenser till sin ansökan och uppgav att ”hon sköter sitt arbete på ett utmärkt sätt och har ett mycket fint och försynt uppträdande varför hon har gjort ett mycket gott intryck”.

I Västerås träffade Renia en annan judisk-polsk flykting, Chaim Wilt, som även han var överlevande. Chaim föddes 1922 i Rypin i Polen, men var bosatt i Mlawa innan kriget. Från krigsutbrottet fram till 1942 var Chaim i gettot i Mlawa, men deporterades till Auschwitz i juni 1944. Han förflyttades den 22 januari 1945 till Buchenwald för tvångsarbete och hamnade senare även han i Bergen-Belsen. Chaim, precis som Renia, var bland de judar som togs till Sverige med UNRRA-transporterna, med båten Prins Carl, 17 dagar efter Renia. Efter kriget arbetade Chaim på en verkstad i Västerås.

Under 1952 är Renia och Chaim skrivna på samma adress i Västerås, Biskopsgatan 3, och den första februari 1953 gifte de sig i Sverige. Renia ansöker då om att ändra sitt efternamn till Wilt. De kommer senare att bo på Svärdsliljegatan 8A i Västerås. Efter att Renia långsamt verkar kunnat ha återgått till ett någorlunda normalt liv med arbete och giftermål insjuknar hon återigen. Hon avled den 14 februari 1954, endast 27 år gammal.

Chaim stannade i Sverige och gifte om sig på 1960-talet med Helenka, som också var överlevande. De fick 9 år tillsammans innan Chaim avled efter att ha drabbats av cancer. Helenka har lämnat sitt vittnesmål till Shoa Foundation.

Renia var den enda ur sin familj som överlevde kriget. Inga anhöriga har registrerat familjen i Yad Vashem och hade det inte varit för dokumenten i arkiven hade vi inte vetat någonting om familjen eller om Renia.