Sighet ligger i den pastorala regionen Maramures, som ibland tillhörde Ungern och ibland Rumänien, och hade en blandad ungersk, rumänsk och judisk befolkning. Här levde Lia med sin mamma Gizella och sin ett år äldre syster Antonia. Hennes pappa, Bernat, hade arbetat som maskinist men dött i en arbetsolycka 1934, som lämnade Gizella ensam med sina döttrar. Lia gick fem år i folkskola i Sighet och hade sedan börjat studera för att bli modist.
Lia var endast 12 år gammal när tyskarna invaderade Polen, i september 1939. I Sighet bodde det vid denna tid nästan 10 000 judar, bland annat systrarna Hédi Fried och Livia Fränkel. Grannlandet Ungern, som Sighet varit en del av innan första världskrigets slut, kom år 1940 att annektera hela området där staden låg. Lia och de andra judarna hamnade nu under ungerskt styre. Innan kriget bröt ut hade Ungern ställt sig nära Nazityskland och var nu allierade med dem. Judarna i Ungern och de områden Ungern erövrat och annekterat började nu utsättas för diskriminerande, anti-judiska lagar, inspirerade av de tyska Nürnberglagarna, som tog ifrån judar rättigheter och förbjöd judar från att bland annat inneha vissa arbeten och gifta sig med icke-judar. De anti-judiska lagarna gjorde livet för judarna i Ungern svårt, men det gick ändå inte att jämföra med vad som samtidigt hade börjat ske mot judarna i Polen, Baltikum och Ukraina.
Den första riktiga oron bland Sighets invånare började sprida sig under sommaren 1941, då tusentals judar utan ungerskt medborgarskap, som flytt till området undan nazisterna, greps. De greps av ungerska poliser och lastades på godsvagnar, som tog dem till Ukraina. Där mördades över 20 000 judar av nazistiska ”insatsgrupper”, Einzatsgruppen, i det som ibland ses som den första stora massakern under Förintelsen. Efter den svåra sommaren 1941 återvände livet till en temporärt lugnare tillvaro.
Men allt förändrades under våren 1944. Ungern hade, trots stora påtryckningar från nazisterna och trots sina anti-judiska lagar, fram till nu vägrat deportera ungerska judar till döden. Den ungerska regeringen hade i stället försökt förhandla med de allierade efter axelmakternas tunga förluster på östfronten 1943. Nazityskland valde därför att invadera och ockupera Ungern i mars 1944, för att stoppa fredsförhandlingarna. Med detsamma upprättade tyskarna getton i de större ungerska städerna, dit judarna tvingades. Allt detta var en del av den plan som en av de högst uppsatta SS-ledarna Adolf Eichmann hade satt ihop för att så snabbt som möjligt mörda de ungerska judarna.
För judarna i Sighet blev det nya styret märkbart direkt, även om de nog inte kunde förstå vad som väntade. I april 1944 tvingades Lia, hennes familj och 13 000 andra judar i området att flytta in i ett avdelat område av staden, ett getto. Efter en månad i det trångbodda gettot togs familjen Stark och de andra invånarna i gettot till tågstationen i staden. Där lastades de på boskapsvagnar och gavs en bit bröd och lite mat, innan de stängdes in. Tågen rullade nu västerut, mot Polen, mot Auschwitz, mot döden.
Lia, hennes mamma Gizella och systern Antonia anlände till Auschwitz den 21 maj 1944. De överlevde alla tre selektionen, samtidigt som de såg sina vänner och släktingar skickas till döden. I Auschwitz sattes Lia och de andra i tunga slavarbeten, trots det skulle de dela på en tunn soppa gjord på rovor med fyra andra och en liten bit bröd om dagen. Efter nästan två månader i Auschwitz valdes Lia och hennes syster Antonia ut för arbete och skickades vidare till arbetslägret Christianstadt, i vad som idag är Krzystkowice i västra Polen.
Lägret i Christianstadt var ett så kallat satellitläger till det stora koncentrationslägret Gross-Rosen, även det i västra Polen. Christianstadt var en av Nazitysklands största ammunitionsfabriker, och här tvingades Lia och Antonia rensa granater. Lia och Antonias mamma Gizella valdes inte ut till arbete och tvingades stanna kvar i Auschwitz. Döttrarna återsåg aldrig mer sin mamma. Gizella mördades antagligen i Auschwitz, runt 48 år gammal.
Efter åtta svåra månader i lägret hade de allierade styrkorna börjat komma närmare. Klara och de andra fångarna tvingades nu, i den bittra kylan i februari, att marschera mot Tyskland till fots. Lia och de andra fångarna var vid denna tid svårt utmärglade, och många dog av utmattning, köld eller svält under de långa marscherna. De som inte orkade hålla tempot under det som fått namnet dödsmarscherna sköts ihjäl. Marscherna pågick i närma sex veckor, tills de överlevande fångarna till slut transporterades till koncentrationslägret Bergen-Belsen. I det överbefolkade och trånga lägret spreds sjukdomar som dysentri, difteri, typhus och tuberkulos och dödade tusentals. Lia och Antonia var svårt utmärglade och svaga, vilket till slut gjorde att Antonia gick bort. Hon hade nyss fyllt 19 år.
Befrielsen och tiden i Sverige
Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Över tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. Lia och de andra fångarna som överlevt flyttades ut ur lägret och fick vård, under tiden som de allierade styrkorna försökte registrera alla som överlevt. I hennes registerkort uppger Lia att hon önskar komma tillbaka till sin hemstad, till Sighet. Av engelsmännen fick hon reda på att hon insjuknat i tuberkulos.
Lia var en av de över 9 000 överlevande som hämtades till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna. Efter en tid i transitlägret och svenska fältsjukhuset i Lübeck togs Lia, svårt sjuk i tuberkulos, till Sverige på SS Kastelholm den 11 juli 1945, tillsammans med bland annat Klara Schwartz och Rozsi Hirschl. Kastelholm ankom till Stockholm efter fyra dagars färd. Lia, Klara, Rozsi och många av de andra svårt sjuka transporterades genast till beredskapssjukhuset i Sigtuna. Lia flyttades, efter en dryg månad på Sigtuna, vidare till Söderby sjukhus lite söder om Stockholm. Hon var då extremt mager och vägde knappt 30 kg, även om hon började känna sig bättre. Men hon hade svårt att både äta och dricka.
Den 5 november 1945, strax efter åtta på kvällen, avlider Lia på sjukhuset i sviterna av tuberkulosen, nyss 18 år fyllda. I journalen antecknar den ansvariga läkaren att: ”Tillståndet har oavbrutet försämrats och man har förvånat sig över att patienten kunnat leva så länge utan mat och dryck så gott som. Sista veckorna har det praktiskt taget varit omöjligt att få i henne någon mat, av vad slag det än varit, och sista dagarna har hon heller inte druckit. Har varit klar och redig hela tiden och fullt medveten om den dåliga prognosen.”
Lia Stark var, förmodligen, den enda överlevande ur sin släkt. Det finns nästan inga andra dokument om henne eller hennes familj.
Lias väg
Kartan visar de platser som Lia tvångsförflyttades eller färdades till, från Sighet där hon föddes till Norra judiska begravningsplatsen. Klicka på informations-symbolen för att se alla platserna, listade i kronologisk ordning.
Om Lia Stark
Om Lias pappa Bernat Stark
Om Lias mamma Gizella Stark
Om Lias syster Antonia Stark
Ta del av fler levnadsöden
Här hittar du länkar till samlingssidan Förlorade röster samt länkar till alla persontexter, listade utifrån efternamn.
