Sara Ehrenfeld

Familjen Ehrenfeld var en stor familj och Sari hade många bröder och systrar. Herman arbetade som köpman i staden, i vilken över 17 procent av invånarna var judar. I staden byggdes på 20-talet den största synagogan i hela Slovakien.

Sari var 16 år gammal när staden annekterades av Ungern i november 1938. Ett knappt år senare bröt kriget ut i Europa. Redan innan kriget bröt ut hade Ungern ställt sig nära Nazityskland och år 1940, bara något år efter krigsutbrottet, allierade sig Ungern med axelmakterna och Nazityskland. Judarna i Ungern började nu utsättas för diskriminerande, anti-judiska lagar, inspirerade av de tyska Nürnberglagarna. Lagarna tog ifrån judar rättigheter och förbjöd judar från att bland annat inneha vissa arbeten och gifta sig med icke-judar. Lagarna gjorde livet för judarna i Ungern svårt, men det gick ännu inte att jämföra med vad som samtidigt börjat ske mot judarna i Polen, Baltikum och Ukraina.

I takt med att Ungern aktivt stred för axelmakterna mot de allierade på östfronten, började Ungern tvångsrekrytera de flesta dugliga judiska männen till arbetsbataljoner. Dessa arbetsbataljoner tvingades utföra hårda och farliga arbeten, inte sällan vid fronten. De judiska männen utsattes för fysiskt våld och brutaliteter, under usla förhållanden, och närmare 30 000 judiska män dog där. Två av Saris bröder var några av de judiska män som greps och skickades till arbetsbataljonerna år 1941. De återvände aldrig därifrån. Jakub Pinchas dog den 7 februari 1943 i Igmenka i dåvarande Ryssland, medan brodern David Yehuda dog den 1 augusti, antagligen i Jamna i södra Polen. Jakub Pinchas lämnade bakom sig frun, Bracha och deras två små döttrar.

Resten av familjen Ehrenfeld verkar ha blivit kvar i Lučenec under krigets första år. Men allt kom att förändras under våren 1944. Ungern hade, trots stora påtryckningar från nazisterna och trots sina anti-judiska lagar, fram till nu vägrat deportera ungerska judar till döden. Den ungerska regeringen hade i stället försökt förhandla med de allierade, efter axelmakternas tunga förluster på östfronten 1943. Nazityskland valde därför att invadera och ockupera Ungern i mars 1944, för att stoppa fredsförhandlingarna. Med detsamma upprättade nu tyskarna getton i de ungerska städerna, dit judarna tvingades. Allt detta var en del av den plan som SS-ledaren Adolf Eichmann satt ihop för att så snabbt som möjligt mörda de ungerska judarna. Utan att veta det var Sari och familjen Ehrenfelds öde beseglat.

I maj 1944 tvingades nu judarna i Lučenec in i ett getto som nazisterna upprättat i staden. En knapp månad senare, i början av juni, påbörjades deportationerna till Auschwitz. Tillsammans med sin familj och stadens judar tvingades nu Sari upp på en godsvagn. Resan från Lucenec tog flera dagar. Från vittnesmål från andra förintelseöverlevande vet vi att resorna var rent lidande, med överbefolkade godsvagnar utan tillräckligt med luft, mat och vatten. Vid ankomsten till Auschwitz verkar Sari ha separerats från stora delar av sin familj. Hennes föräldrar, yngre bröder Mordekhai och Yehoshua, och svägerskan Bracha med de två små döttrarna verkar ha mördats direkt efter ankomst, i Auschwitz-Birkenaus gaskammare.

Sari och några av hennes syskon överlevde selektionen och valdes ut för att arbeta i lägret. Vi vet inte om hon förblev tillsammans med sina systrar, eller om hon separerades från dem. Efter en dryg månads arbete i Auschwitz förflyttades Sari till tvångsarbeten i ett stenbrott vid Krakow, där hon förblev i sex veckor. Till slut förflyttades hon till arbetslägret Neustadt i västra Polen, som var ett av Auschwitz satellitläger. I lägret tvingades fångarna, mestadels kvinnliga judiska fångar, att arbeta i en textilfabrik.

Från arbetslägret Neustadt till Bergen-Belsen

Hon blev kvar i Neustadt i över fyra månader, fram till januari 1945, då de allierade styrkorna börjat komma närmare. Sari och de andra fångarna tvingades nu, i den bittra kylan i januari, att marschera mot Tyskland till fots. Hon och de andra fångarna var vid denna tid svårt utmärglade, och många dog av utmattning, köld eller svält under de långa marscherna. De som inte orkade hålla tempot under det som fått namnet dödsmarscherna sköts ihjäl. Till slut kom Sari och de andra att transporteras till koncentrationslägret Bergen-Belsen. I det överbefolkade och trånga lägret spreds nu sjukdomar som dysenteri, difteri, tyfus och tuberkulos och dödade tusentals. Sari, likt många av de andra fångarna, insjuknade i tyfus och tuberkulos.

Befrielsen och tiden i Sverige

Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. Sari och de andra fångarna som överlevt flyttades ut ur lägret och fick vård, under tiden som de allierade styrkorna försökte registrera alla som överlevt. I hennes registerkort uppger Sari att hon önskar återvända hem, hem till Lucenec. I återhämtningslägret som engelsmännen upprättat uppger Sari att hon var med två av sina systrar, Yehudit och Hilda. Vi vet ej om de hade lyckats hålla ihop eller återförenades i Belsen.

Sari var en av de över 9 000 överlevande som kom att hämtas till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna. Efter en tid i transitlägret och svenska fältsjukhuset i Lübeck togs hon till Sverige på S/S Kastelholm den 28 juni 1945. Bakom sig i Bergen-Belsen lämnade hon sina två systrar. Kastelholm ankom till Stockholm efter några dagars färd. Sari kom genast att transporteras till beredskapssjukhuset i Sigtuna, där hon lades in. Hon var i sämre skick än många av de andra, och vägde så lite som 27,5 kg. Sjukhuspersonalen antecknade att hon vad blek, led av kräkningar av och till, ofta hade buksmärtor och åt mycket dåligt. Sari kom aldrig att få återse sina systrar.

Den 17 augusti 1945 avled Sari i Sigtuna klockan 13.35, 23 år gammal, efter tre veckor i Sverige. Personalen avslutade hennes journal samma dag: ”Patienten har alltsedan ankomsten till Sigtunastiftelsen varit i ett mycket dåligt tillstånd. Aptiten hela tiden mycket dålig, ofta svåra buksmärtor samt kräkningar.”

Systrarna Yehudit och Hilda överlevde båda Förintelsen. Vi vet inte om de genomled den tillsammans med Sari, eller separat. Efter kriget höll Yehudit och Hilda ihop och blev kvar i ett flyktingläger i Tyskland, det så kallade Displaced Person-lägret Herzog i Hessisch Lichtenau. Båda systrar uppgav att de önskade komma till Palestina och vi vet att Yehudit kom att flytta och bosätta sig i Israel. Vi vet inte om Hilda gjorde detsamma. Yehudit kom att gifta sig i Israel och senare att registrera sina mördade familjemedlemmar i Yad Vashems databas. Även brodern Arie överlevde Förintelsen och likt sin syster flyttade han till Israel efter kriget. Även han kom att registrera sina familjemedlemmar i databaserna. Vad han genomled under Förintelsen vet vi inte.