Veras far Mihály Ehrlich var grossistförsäljare av vin-, öl- och brännvin och hade sin affärsverksamhet på Szabadságtorget 16/17. Han gifte sig 1919 i staden med Klára (f. Bender 1894). De fick ett barn som de gav namnet Vera. Som de flesta judar i Jászberény var familjen Ehrlich inte religiös och språket man talade var ungerska. Stadens judar var assimilerade och de flesta höll inte kosher.

Vera växte upp i huset på Tarnay Alajosgatan 4. Hon gick först i Judiska skolan och senare på gymnasiet i staden. Vera hade påverkats av sin farbror István (1889–1976) att bäst för judarna var att smälta in så mycket som möjligt och att konvertera till katolicismen. Han hade själv ändrat sitt efternamn från Ehrlich till Nagy och gift sig med en kristen kvinna, Ilona. Vera ändrade också sitt efternamn till Nagy 1934. Hon konverterade till katolicismen 1938.

Vera gifte sig 1940 i Jászberény med Miklós Krémer som var född 1911 i Jászapáti, 2 mil öster om Jászberény. Eftersom Miklós var jude konverterade Vera tillbaka till judendomen i samband med giftermålet. Han var vid denna tid jur. kand. i Szolnok, länshuvudstaden drygt 5 mil söder om Jászberény, där de bosatte sig. 1941 föddes deras dotter Júlia.

Redan innan kriget bröt ut 1939 hade Ungern ställt sig nära Nazityskland och år 1940, bara något år efter krigsutbrottet, allierade sig Ungern med axelmakterna och Nazityskland. Judarna i Ungern utsattes för diskriminerande, anti-judiska lagar, inspirerade av de tyska Nürnberglagarna. Lagarna tog ifrån judar rättigheter och förbjöd judar från att bland annat utöva vissa arbeten och gifta sig med icke-judar. De anti-judiska lagarna gjorde livet för judarna i Ungern svårt, men det gick ändå inte att jämföra med vad som samtidigt började ske mot judarna i Polen, Baltikum och Ukraina.

I takt med att Ungern nu aktivt stred för axelmakterna mot de allierade på östfronten, började Ungern tvångsrekrytera de flesta arbetsdugliga judiska män till arbetsbataljoner. Dessa arbetsbataljoner tvingades utföra hårda och farliga arbeten, inte sällan vid fronten. De judiska männen utsattes för fysiskt våld och brutaliteter, under usla förhållanden, och närmare 30 000 judiska män dog i arbetsbataljonerna. 1942 när Miklós togs till tvångsarbete flyttade Vera hem till föräldrarna i Jászberény, med sin dotter Júlia.

I mars 1944 invaderade Nazityskland Ungern, och deportationerna av de ungerska judarna påbörjades i snabb takt. I mitten på maj 1944 tvingades Mihály och Klára, dottern Vera och dotterdottern Júlia in i gettot i Jászberény. Júlia lyckades de smuggla ut ur gettot genom ett fönster.

När gettot inrättades fick personer som bar gula stjärnor inte lämna det, men med mitt gula armband omfattades jag inte av civilrätten, så jag kunde lämna gettot i Jászberény och även komma in i det. Jag kunde skaffa saker och knyta kontakter, och vi hade till och med möjlighet att få ut min kusins lilla flicka (Júlia Krémer) ur ghettot i Jászberény

Júlia fördes till de kristna släktingarna. Veras faster Ilona hade en modig mor, Ilona Findeisen. Det var hon som tog hand om Júlia. Veras kusin har efteråt berättat att Júlia hade ett typiskt judiskt utseende, vilket gjorde det ännu farligare för Ilona att ta hand om flickan. Ingen i den lilla staden kunde tro att hon skulle ta emot ett judiskt barn, än mindre att hon skulle våga lämna henne på kindergarten (förskola) hos nunnor. Det upptäcktes aldrig att hon var judinna och Júlia överlevde tack vare släktingarnas hjälp.

Mihály, Klára och Vera skickades 30 juni 1944 till uppsamlingslägret i Monor, drygt 4 mil sydväst om Jászberény. Efter ca 5 dagar där transporterades först Mihály och Klára till Auschwitz-Birkenau där de gasades vid ankomsten. Vera försökte få hjälp av Ilona att bli räddad ut ur uppsamlingslägret och skriver ett brev till henne. Vera deporterades till Auschwitz-Birkenau två dagar senare än föräldrarna. Där blev hon utvald till arbete och var tillsammans med flera judinnor från Jászberény i koncentrationslägret Peterswaldau.

Transkribering av brevet

Befrielsen och ankomsten till Sverige

Mot slutet av lägertiden hamnade Vera tillsammans med sina mostrar i Bergen-Belsen. Där dog först hennes moster Júlia Bender. Strax efter befrielsen dog också den andra mostern Éva Donáth. Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Över tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. 

Vera var en av de över 9 000 överlevande som hämtades till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna. Vera fördes från Lübeck med fartyget Kastelholm via Trelleborg till Stockholm och Epidemisjukhuset, senare kallad Roslagstulls sjukhus. Hon hade TBC och dubbelsidig lunginflammation. Hon dog efter fem dagar på sjukhuset den 13 juli 1945, 25 år gammal.

Veras dotter Júlia som överlevde tack vare att hon smugglades ut ur gettot, stannade kvar i Ungern. Hon gifte sig och fick en dotter. Hon arbetade som bibliotekarie i Budapest.

Veras make Miklós, kallad Micu, var på tvångsarbete på flera orter i Ukraina. Miklós ådrog sig olika skador, bland annat tyfus med hög feber. Han berättade för dottern Júlia att han i hög feber sprang ut i snön. Han visste inte om sig själv. Vännerna bar honom tillbaka till kasernen. Miklós pratade också om långa marscher, ofta i snö, där han bar en vän på ryggen som inte längre kunde gå. Han var ung, stark och atletisk.

Miklós flydde från tvångsarbetet och blev fånge i Sovjetunionen, men behandlades relativt väl. Här lärde han sig att bli järnsvarvare, lärde sig ryska och blev kommunist (detta gick över senare). När han återvände till Ungern kunde han bra ryska och förstod flera andra slaviska språk. Miklós blev Ungerns handelsattaché i Sofia, Bulgarien. Han gifte om sig och fick en son. Han dog 1977 i Budapest.  

Projektet judarna i Jászberény

Vera Krémers berättelse är skriven av Tomas Kertész och är en del av hans projekt om judarna i Jászberény. Där kartlägger han och forskar om vad som hände stadens judar under Förintelsen. Det är ett unikt projekt där en hel stads judiska befolknings öden finns med samt hur deras liv såg ut innan Förintelsen. En stor del av materialet består av intervjuer. Här berättar Ágnes Moller för Tomas om när Vera splittrades från sina vänner i lägret:

"Det var då den här sammansvetsade gruppen från Jászberény splittrades. En del av dem fördes bort med tåg, eftersom Lagerälteste kom in en gång och sa att vissa skulle åka tåg och andra skulle gå till fots. Så de som var äldre eller sjukare – ja, ingen kunde vara sjuk, för det skulle ha kostat dem livet – skulle åka med tåg. Hon vinkade till mig och sa: ”Det är alltid dåligt att åka med tåg, för de låser vagnsdörrarna. Att gå är mycket svårt, men man är ute i det fria.” Juliska fru Holló var redan mycket svag vid det laget, hon kanske var sjuk, men hon vågade inte säga det där. Så hon och Éva fru Bender bestämde sig för att åka tåg. Jag sa till Vera Ehrlich: ”Vera, åk inte tåg. Om den där idioten har avslöjat så mycket, då vet hon något. Du vet att de vanligtvis inte är så välvilliga" Men Vera var fast besluten att hon inte kunde lämna Juliska och Éva. Jag sa till henne: ”Du har gjort allt du kan hittills för att komma tillbaka till ditt barn.” Hon svarade: ”Men bara med dem.” Alla tre skickades till Bergen-Belsen där de blev sjuka. Svenskarna tog Vera till Sverige, men då hade hon redan smittats av tuberkulos och dog. Hon kom aldrig tillbaka. Hon dog i Sverige.”

Under 2026 kommer museet publicera fler berättelser om judarna i Jászberény.

Om Vera Krémer

Om Veras make Miklós

Om Veras dotter Júlia

Om Veras pappa Mihály

Om Veras mamma Klára