Hertha Heyman

I staden Stettin där Hertha växte upp levde även hennes mor Hedwig och två systrar till Hertha. Modern Hedwig var pensionär, men hade arbetat som engelsklärare innan hon träffade Herthas fader Jakob. Hedwigs språkkunskaper bidrog till att både Hertha och hennes söner utöver tyska också talade engelska.

I Stettin drev Hertha och hennes man Wilhelm en liten hattfabrik. Mellankrigstidens Stettin var en blomstrande hamnstad, Tysklands största vid Östersjön. I staden fanns en liten men stark judisk församling, på några tusen personer, som familjen Heyman var en del av. Hertas man Wilhelm var engagerad i den judiska idrottsföreningen Maccabi och satt som sekreterare i Stettiner Zionistische Vereinigung, den lokala sionistiska föreningen i staden. Familjen levde ett religiöst judiskt liv. De höll kosher, barnen gick i en judisk skola, och familjen gick ofta till den vackra synagogan i staden. De var väl integrerade i det tyska samhället och levde tillsammans med såväl judar som icke-judar.

Livet för de tyska judarna började raseras när nationalsocialisterna och Hitler kom till makten i Tyskland 1933. På kort tid blev landet en nazistisk diktatur. Judar blev mer och mer diskriminerade och förföljda, något som trappades upp med åren. Lagar sattes in som gjorde att tyska judar snart förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, exempelvis läkare, lärare och jurister. Judar stängdes också ute från olika organisationer och föreningar, exempelvis idrottsföreningar. Nazisterna förbjöd även kosherslakt och familjen Heyman, som höll kosher, övergav köttprodukter. Judarna i staden fick enbart sitta på specifika bänkar i parken. Sonen Manfried, som endast var fyra år gammal när nazisterna tog makten, har senare berättat att han knappt hade kontakt med icke-judar, för de var rädda för att bli vänner med judar efter nazisternas maktövertagande.

Många judar försökte lämna Tyskland, något nazisterna uppmuntrade. Wilhelm hade lyckats få tillstånd för tre av familjens medlemmar att emigrera till Brittiska mandatet Palestina, men det hade betytt att en av familjens medlemmar skulle behöva stanna i Tyskland, så planen lades ned. Andra vänner till familjen flydde till Shanghai, men Wilhelm hade inga kontakter där och antagligen inte råd att fly dit. Familjens ekonomiska situation hade förvärrats, då de likt många andra judar, hade tvingats sälja sin butik år 1938 till “ariska” tyskar, i det som kallades för “arisering”. Wilhelm tilläts arbeta kvar ett kort tag medan han lärde upp den nya ägaren.

Synagogan i Stettin brändes ner 1938 under Novemberpogromen, som pågick den 7–13 november men var som mest intensiv under natten den 9–10 november. Wilhelm var en av de över 30 000 judiska män som greps och skickades till koncentrationsläger i samband med Novemberpogromen. Wilhelm hamnade i Sachsenhausen där han blev kvar två månader innan han släpptes.

Novemberpogromen

Det värsta var inte över, det hade bara börjat. Med krigsutbrottet ökade förföljelserna samtidigt som nazisterna påbörjade folkmordet på Europas judar i områden de erövrat. I september 1941 infördes tvång för judar att bära en gul davidsstjärna för att märka ut judarna och kort därefter tog Adolf Hitler beslutet att Tysklands judar skulle deporteras österut, till döden i getton, koncentrationsläger, förintelseläger eller i massgravar.

Natten mellan den 12 och 13 februari 1940 väcktes Hertha, hennes man Wilhelm och sönerna Eugen och Manfried av tyska soldater och poliser. De tvingades att snabbt packa ihop en resväska per person och bege sig till en samlingsplats i staden. Där mötte de resten av stadens judar, bland annat Herthas mamma Hedwig och syster. Hertha var vid denna tidpunkt 43 år gammal och hennes söner var 16 respektive 10 år gamla. Judarna i Stettin tvingades ge upp sina tyska pengar och gavs istället polska pengar och lite mat, innan de lastades på iskalla tåg som gick till staden Lublin i östra Polen, en resa som tog tre eller fyra dagar.

I Lublin sattes familjen i ett fångläger, från vilket de skickades vidare till getton i olika små byar i närområdet. Herthas syster skickades till byn Głusk, medan familjen Heyman och Herthas mamma Hedwig skickades till den lilla byn Bełżyce, där ett getto upprättats. Resan till Bełżyce gjordes på slädar dragna av hästar i den djupa snön. Under resan fick lille Manfried frostskador på sina händer och fötter. Herthas mamma Hedwig, som var närmare 80 år gammal, blev så förfrusen att hon dog kort efter ankomsten till Bełżyce.

För de tyska judarna från Stettin var ankomsten till gettot i Bełżyce en chock. Många av de tyska judarna hade levt ett välbärgat och i många fall assimilerat liv i Tyskland. Bełżyce hade varit en shtetl, en traditionell östeuropeisk judisk by, där de flesta av judarna var ortodoxa judar som talade jiddisch. Byn bestod av korsvirkeshus utan elektricitet eller rinnande vatten, obelagda gator och torrdass på gårdarna. Trots den stora kulturkrocken såg de lokala polska judarna till att hjälpa de nyligen deporterade tyska judarna. Familjen Heyman fick hjälp av en lokal judisk skomakare som upplät sitt gårdshus till dem, där det fanns ett litet rum med två sängar. Relationen mellan de tyska judarna och de polska judarna var svår, både med språkförbristningar och stora kulturella skillnader.

Många av judarna i det lilla gettot tvingades till diverse slavarbeten i området. Nazisterna terroriserade konstant gettots invånare med räder och gripanden, som ledde till deportation till slavarbete eller till koncentrationsläger. Sommaren 1942 började tyskarna ”likvidera”, det vill säga tömma, gettot. Det lokala judiska rådet, Judenrat, hade fått reda på att hela gettot skulle ”omplaceras” och många av judarna, inkluderat familjen Heyman, gömde sig uppe på vinden i ett hus. Nazisterna, assisterade av milismän från det angränsande Ukraina, började söka igenom hela gettot.

Familjen, som låg gömda, kunde höra skriken och ljudet av skott. När allt tystnade vågade de sig fram från gömstället, tillsammans med de andra judarna som lyckats gömma sig. De möttes av en fruktansvärd syn. På gatorna och i husen låg barn, äldre och sjuka mördade. De andra judarna som gripits hade tvingats upp på tåg som kom att ta dem till förintelselägret Majdanek och en nästan säker död, samtidigt som deras egendomar plundrades. De som gömt sig och överlevt blev nu tvingade till att begrava de döda.

Kort därefter kom en man till gettot, som hade lyckats fly från förintelselägret Sobibór. Tiotusentals judar hade redan mördats i lägret sedan det öppnades i maj 1942. Han började berätta för invånarna i det lilla gettot om allt som hände borta i lägret. Om ”duscharna” som egentligen var gaskammare och om att de enda judar som överlevde där, var de som tvingades begrava de döda och sortera de dödas ägodelar, så kallade Sonderkommando. Gettots invånare vägrade tro på mannens vittnesmål, och någon kom snabbt att ange honom till Gestapo, som tog mannen ut ur gettot och sköt honom. Men när judarna som skickades dit för att begrava honom såg att han fortfarande levde smugglade de mannen till gettots läkare, som räddade honom. Vad som hände med mannen sedan är oklart.

Från getto till läger

Gettot utsattes för ytterligare en räd av tyskarna. Av de 500 personer som greps valdes 200 ut till arbete, medan resten mördades. Herthas man Wilhelm lyckades övertala en av de tyska officerarna, som var vänligt inställd till tyska judar, att låta den lille sonen, Manfried, överleva och arbeta. Hertha, hennes man och hennes söner skickades till ett läger i Budzyń, nära Kraśnik, som var ett satellitläger till det större koncentrationslägret Majdanek. I lägret tvingades Hertha jobba som städerska i barackerna och fick ibland mat av soldaterna. Sonen Manfried fick arbete som smed, medan maken Wilhelm och den äldre sonen Eugen arbetade i en flygplansfabrik. Lägrets kommendant var en fruktansvärt brutal man, som ibland sköt lägerfångar från sitt fönster om de bara för en sekund slutat arbeta. I lägret sköts och piskades folk för vad som helst.

Familjen Heyman kom att flyttas vidare från lägret i Budzyń till lägret Mielec utanför Krakow, som var ett satellitläger till det ökända lägret Kraków-Płaszów. Lägret var även det en flygplansfabrik och familjen tvingades slavarbeta på olika sätt i lägret och fabriken. En gång i månaden blev de avlusade eftersom tyskarna fruktade ett utbrott av tyfus. Familjen hade mirakulöst lyckats hålla ihop, men splittrades nu. Ryska styrkor närmade sig och tyskarna började evakuera fångar västerut.

Under våren 1944 transporterades Herthas make och söner från Mielec den långa resan till koncentrationslägret Flossenbürg i Bayern i Tyskland. Flossenbürg var ett läger inte bara för judar, utan här fanns andra av nazisterna ”oönskade” i det tyska samhället – Jehovas vittnen, homosexuella och krigsfångar. I Flossenbürg tvingades Herthas make Wilhelm slita i stenbrotten och där dog han i november 1944. Den äldre sonen, Eugen, deporterades från lägret i februari 1945 och dog av svält.

Hertha blev kvar ett kort tag i Mielec, tills hon skickades till huvudlägret Kraków-Płaszów. Hon arbetade på kontoret som maskinskrivare, men togs snart till Auschwitz. Hertha gavs fångnummer A-23286, som tatuerades på hennes vänstra underarm. I Auschwitz tog hon hand om två systrar från Stettin som hade varit med under hela tiden från Bełżyce. När de anlände till Auschwitz klarade Hertha och den äldre systern selektionen, men inte den yngre systern. Den äldre systern valde trots detta att gå med sin lillasyster. De båda systrarna mördades antagligen i Auschwitz gaskammare. 

Hertha blev var kvar i Auschwitz i tre månader och fördes sedan till Bergen-Belsen. I det överbefolkade och trånga lägret spreds sjukdomar som dysenteri, difteri, tyfus och tuberkulos och dödade tusentals. Hertha insjuknade i tuberkulos.

Befrielsen och tiden i Sverige

Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i ett fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. Hertha och de andra fångarna som överlevt flyttades ut ur lägret och fick vård. De allierade styrkorna försökte samtidigt att registrera alla som överlevt. 

Hertha var en av de över 9 000 överlevande som kom att hämtas till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna. Efter en tid i transitlägret och svenska fältsjukhuset i Lübeck togs hon till Sverige på M/S Rönnskär den 25 juli 1945. Rönnskär ankom till Ystad dagen därpå och Hertha kom, efter karantän och vård i Ystad och Limhamn, till slut att hamna på Hjälmareds utlänningsläger i Alingsås.

Sonen Manfried hade även han överlevt Förintelsen. Detta trots att transporten han var på under våren 1945 hade attackerats av jaktplan och efter flera dödsmarscher. Under en av marscherna, vid staden Stamried i Bayern, blev Manfried och de andra judarna befriade av amerikanska trupper. Manfried lyckades efter kriget ta sig till England, där det första han gjorde var att försöka ta reda på vad som hänt hans mamma Hertha och bror Eugen. Manfried fick reda på att Hertha överlevt Bergen-Belsen, men var sjuk och befann sig i Sverige. Han tog sig till Sverige under vintrarna 1946 och 1947 för att återförenas med sin mamma.

Inte långt efter hennes son Manfrieds andra besök avled Hertha i sviterna av lungtuberkulos på Söderby sjukhus utanför Stockholm den 4 april 1947. Hon blev 50 år gammal. Under sin tid i Sverige hade Hertha, utöver att återförenas med sin ena son, även återförenats med en kusin som överlevt och nu levde i Ronneby.

Manfried hittade sin mammas släktingar i England och bosatte sig där efter kriget. År 1957 gifte han sig och han fick två söner. Manfried gav ett långt och detaljerat vittnesmål om vad som hände honom och familjen under Förintelsen, samt registrerade sina anhöriga i Yad Vashem, vilket ger oss en inblick i familjen Heymans historia.

Om Hertha Heyman

Om Herthas make Wilhelm Heyman

Om Herthas son Eugen Heyman

Om Herthas son Manfried Heyman

Om Herthas mamma Hedwig Bamberger