Projektet Förlorade röster – spåren efter 1945 års räddade, omfattar ett sextiotal överlevande från Förintelsen som dog i Stockholmsområdet kort efter ankomsten till Sverige. De kom att benämnas som "1945 års räddade" och blev begravda på Norra judiska begravningsplatsen i Stockholm. Totalt kom uppemot 300 av "1945 års räddade" att dö till följd av sina skador, på olika platser runt om i Sverige. De begravdes i den mån det var möjligt på judiska begravningsplatser, så som i Malmö, Göteborg, Karlstad och Norrköping, men även på andra begravningsplatser, som i Örebro och i Lärbro på Gotland.
Bakom projektet står Daniel Leviathan, doktorand i judaistik, och materialet publiceras i samarbete med Sveriges museum om Förintelsen. Det är ett pågående projekt som kommer att publiceras i etapper. Till en början berättar vi om tio överlevanden, bland annat Rywka Posladek och Rozsi Hirschl. Rywka var bara 14 år när kriget bröt ut 1939 och hennes hemstad Łódź i Polen ockuperades av Nazityskland. Rozsi levde i Budapest med sin man Laszlo med nyfödda dottern Edit när Förintelsen nådde Ungern 1944.
Deras röster är för evigt förlorade för oss, men inte minnet av dem. Minnet som vi, genom att berätta om dem, håller levande. Minnet av vilka de var, var de kom ifrån och vad som hände dem. Minnet av människor, de flesta av dem unga, från olika bakgrunder och platser, som alla utsattes för nazisternas grymheter, för att de var judar.
Under våren och sommaren 1945, mot slutet av andra världskriget och kort därefter, utförde Sverige en rad räddnings- och evakueringsaktioner som kom att föra judiska förintelseöverlevande till Sverige. Den mest omtalade är Svenska Röda Korsets stora aktion känd som vita bussarna, ledd av Folke Bernadotte. Under mars till maj 1945 kom aktionen att rädda tusentals ur nazistiska fångläger, däribland även judiska fångar.
Kort efter vita bussarnas slut kom Sverige, på förfrågan från de allierades flyktingorganisation United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA), att ta emot över 9 000 så kallade ”displaced persons”, alltså överlevande, före detta koncentrationslägerfångar. De kom till Sverige för att få vård, så att de med tiden kunde återvända till sina hemländer, det vill säga repatrieras. De som kom, kom att benämnas ”repatriandi” av svenska myndigheter, och som ”1945 års räddade” av de judiska församlingarna.
De flesta som kom var judar, främst unga kvinnor, från koncentrationslägret Bergen-Belsen. Dit hade nazisterna mot krigets slutskede transporterat fångar, inte sällan via dödsmarscherna från andra koncentrationsläger, så som Auschwitz, i takt med att de allierade närmade sig. När Bergen-Belsen befriades av britterna den 15 april 1945 fanns där närmare 60 000 fångar och närmare 13 000 obegravda människokroppar. Efter lägrets befrielse upprättades i närheten ett uppsamlingsläger för nästan 30 000 före detta fångar från olika koncentrationsläger. De överlevande från koncentrationslägren led ofta av svår svält och undernäring, dessutom hade Bergen-Belsen drabbats av massiva epidemier av TBC, tyfus, difteri och dysenteri, som dödat närmare 35 000 människor under våren 1945, både före och efter befrielsen.
Toppbild: Rozsi och Laszlo Hirschl. Foto: Yad Vashem.
Mottagandet i Sverige
Det var från Bergen-Belsen som över 9 000 personer kom att hämtas till Sverige. De flesta var judar från Polen, Ungern, Rumänien och Tjeckoslovakien, och många var svårt sjuka.
I Sverige förberedde man mottagandet av ”1945 års räddade” med att etablera ett antal beredskapssjukhus, varav ett i Sigtuna, med syftet att ta emot dem som kom till Frihamnen i Stockholm. När de första överlevande kom till hamnen var dock några så pass sjuka att de inte klarade transporten till Sigtuna, i stället fick de läggas in på Epidemisjukhuset i Roslagstull. Där, endast någon kilometer från hamnen, avled de första av de befriade, bara några dagar efter ankomsten till Sverige.
De kom inte att bli de sista som avled av de skador som nazisterna och Förintelsen orsakat dem. Under de kommande månaderna och åren kom några hundratals Förintelseöverlevande att avlida till följd av sina svåra skador i Sverige, varav över ett sextiotal i Stockholmsområdet. Och de fortsatte göra det in på 1950-talet och i några fall, senare än så. Vilka var de? Var kom de ifrån? Vad hade hänt dem och deras familjer?
Arkivmaterial och fotografier
Förintelsen var inte bara det faktiska mordet på sex miljoner judar, utan även ett försök till att absolut förinta alla spår efter att dessa människor någonsin funnits. Många av de överlevande har gjort sina röster hörda om vad som hände under Förintelsen, men hur gör man med de som aldrig fick möjlighet att göra sina röster hörda, vars röster är förlorade?
Utifrån de spår som finns i form av arkivmaterial träder en bild fram och som ger oss möjlighet att berätta om dessa människors öden. Beroende på materialet träder en i olika grad klar och tydlig bild fram, men där bilden som berättas är ett fragment av vem personen var.
Ibland kan dessa spår vara ett inresekort till Sverige, stämplat i Trelleborg eller Malmö, på ankomstdagen med en av vita båtarna. Ibland är det några rader allmän information som en läkare antecknat i den överlevandes medicinjournal. I en del fall kan det finnas en liten kort intervju som gjorts av Polisen, om den befriade överlevt i Sverige länge nog för att kunna berätta om vad som hänt en.
En stor källa till information går att finna bland de registerkort som de allierade upprättade efter att ha befriat Bergen-Belsen, i ett försök att förstå vilka människor man befriat och vad som hänt dem. I andra, mer sällsynta fall, finns det bevarad information från en del av koncentrationslägren, så som Buchenwald, information nedskriven som en del av nazisternas systematiska utrotning av judarna. I de fall där personen kom från staden Łódź finns den annars så sällsynta informationen om var personen bodde i gettot, tack vare att gettots adressböcker överlevde kriget.
Men som ofta är det också de överlevande släktingarna som skickat in information om sina anhöriga. I de flesta fall har dessa släktingar inte ens vetat om att deras syster, bror, eller kusin, överlevt och hamnat i Sverige. Många gånger har de anhöriga levt vidare, utan att någonsin få veta att deras släkting överlevde för att sedan gå bort och begravas i Sverige.
Det är också från överlevande släktingar som det i sällsynta fall kan finnas fotografier av de överlevande. En del av Förintelsen var att även utrota spåren efter de judar som mördades. När familjer skickades till döden förstörde nazisterna, eller gjorde sig av med, de fotografier som familjerna hade haft med sig. Familjefotografier som så många familjer tog med sig i sina fickor eller väskor när de steg på tågen som ledde dem till förintelse. Om ingen annan överlevde och hade kopior på dessa foton, har de för alltid gått förlorade.
I vissa fall finns det fotografier tagna i Sverige, efter kriget, på ett av sjukhusen där de hamnade. Men, även där, är det slumpmässigt vilka som finns på bild. Många av de som dog kort efter ankomsten var för sjuka och hann aldrig bli fotograferade, medan de som levde lite längre hade större chans att fastna på bild. Det betyder att de som är de sista överlevande ur sin familj och som dog kort efter ankomsten, som Rywka Posladek, inte finns på bild, medan andra, som Rozsi Hirschl, vars syskon överlevde, finns det fotografier på. I de flesta fall är det ovanligt att det finns fotografier bevarade på de överlevande.
Judiska namn
Judar har under århundraden använt namn som oftast har sitt ursprung i de judiska källorna, framför allt den Hebreiska Bibeln och Talmud. Namn så som Abraham, David, Sara eller Ester. Med tiden kom man även att plocka upp namn från det omgivande samhället, inte sällan med en judisk twist.
Referenslista
Om projektet Förlorade röster
Projektet initierades av Judiska församlingen i Stockholm och har genomförts av Daniel Leviathan, arkeolog och doktorand i judaistik, som själv bär på minnena av sina många släktingar som mördades under Förintelsen. Texterna är framtagna av Daniel Leviathan och materialet publiceras i samarbete med Sveriges museum om Förintelsen. Detta är ett pågående projekt som kommer att publiceras i etapper.
Projektet har kunnat realiseras och genomföras tack vare 2021 års stipendium från Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen. Tack vare stipendiet kan vi nu synliggöra livsberättelserna från de som kom till Sverige 1945 men inte överlevde skadorna från Förintelsen.
Projektet har vidare fått stöd av Riksantikvarieämbetet, Stockholms stad, Eduard och Sophie Heckschers Stiftelse, Yad Vashem, Stiftelsen Clas Groschinskys Minnesfond, Robert Molander, Siv Finkelstein och Adele Fajntuch. Arbetet har genomförts med hjälp av Anna Nachman och Judiska Församlingen i Stockholm, Hanna Nir, Forum för levande historia, Judiska Museet och Föreningen Förintelsens Överlevande.