Ottilia Adorjan

DP-Card-Ottilia-Adorjan-Foto-Arolsen-Archives
Ottilia föddes i Österrikes huvudstad Wien 1895 och växte upp med sina föräldrar Heinrich och Ludmila Herzog och tre syskon.

Ottilia hade två systrar, Carla och Leopoldine, och en bror, Friedrich. Ottilia uppger att en av hennes systrar flyttade till England och gifte sig där. Det är möjligt att det var systern Leopoldine, eller en tredje syster som vi inte känner till namnet på. Ottilia beskrivs som ungefär 165 centimeter lång, med brunt hår och blåa ögon.

Under sin uppväxt såg Ottilia hur dubbelmonarkin Österrike-Ungern föll samman och ersattes av republiken Österrike. I vuxen ålder gifte hon sig med en ungersk man, med efternamnet Adorjan och tog därmed hans efternamn. Med giftermålet blev också Ottilia per automatik ungersk medborgare, även om paret levde i Österrike. Hennes make, vars namn vi tyvärr inte känner till, avled hastigt år 1936. När Ottilia blev änka började hon driva en fabrik som tillverkade underkläder för kvinnor.

Några år efter makens död försökte Ottilia återfå sitt österrikiska medborgarskap, men vid denna tid, 1938, hade Nazityskland annekterat Österrike i det som fått benämningen ”Anschluss”. Förföljelser av judar började närmast direkt. Ottilia blev statslös istället för österrikisk medborgare. Vi vet väldigt lite om hur Ottilia och hennes familj hade det under de kommande åren, under nazisternas styre. En av de förföljelser judar i Österrike utsattes för var att de tvingades att registrera sina förmögenheter eller tillgångar värda mer än 5 000 Reichmark, för att dessa skulle överföras till ”ariska händer”. Ottilias namn finns med i ett sådant register, och vi kan därför anta att hon fick lämna över sina tillgångar till nazisterna, möjligtvis även hennes fabrik.

Förlyttades till Ravensbrück och Bergen-Belsen

Ottilia fortsatte att leva i Wien fram till 1943, då hon var 47 år gammal. Under dessa år deporterades större delen av Österrikes och Wiens judar, de allra flesta till en säker död. Vi vet inte helt vad som hände med hennes familj under denna tid. Ottilias pappa, Heinrich, verkar ha gått bort vid det här laget. Resten av familjen Herzog kan ha blivit kvar i Wien och överlevt där. I en svårtydd kommentar i ett av Ottilias dokument verkar det stå att hennes mamma, Ludmila, var ”arier” och därmed inte judinna. Det finns även en möjlighet att resten av familjen Herzog inte var judar, utan endast Ottilia som var det, då hon gifte sig med en judisk man. Det är från vårt källmaterial inte möjligt att avgöra mycket, utöver att Ottilia tydligt uppger sig vara judinna.

Den 15 oktober 1943 deporterades Ottilia. De flesta av deportationerna från Wien vid denna tid gick direkt till Auschwitz, men det vi vet är att Ottilia hamnade i koncentrationslägret Ravensbrück. Där, i lägret, tvingades hon slavarbeta som sömmerska. Vi vet inte hur länge hon tvingades leva i lägret, men det är möjligt att det var så länge som fram till tidig vår 1945. Då flyttades hon till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Vi vet inte hur Ottilias tillstånd var när hon kom till Belsen.

Bergen-Belsen

Till Bergen-Belsen hade tusentals på tusentals judar förflyttats från andra koncentrationsläger i takt med att de allierade styrkorna kom närmare och närmare. Många av fångarna hade tvingats på dödsmarscher i den bittra kylan i januari och februari, innan de som överlevt nådde fram till Bergen-Belsen. I det överbefolkade och trånga lägret spreds sjukdomar som dysenteri, difteri, tyfus och tuberkulos och dödade tusentals.

Befrielsen och tiden i Sverige

Den 15 april 1945 befriades Bergen-Belsen av brittiska styrkor. Vid befrielsen fanns i lägret över 60 000 fångar, de flesta judar och de flesta i fruktansvärt tillstånd av svält och sjukdom. Flera tusentals döda fångar låg obegravda i lägret. Ottilia och de andra fångarna som överlevt flyttades ut ur lägret och fick vård, under tiden som de allierade styrkorna försökte registrera alla som överlevt. I dessa registerkort uppger Ottilia att hon trodde att hennes syskon och mamma fanns kvar i Wien och att det var dit hon ville återvända.

Registerkort American Joint Distribution Committee
Registerkort från American Joint Distribution Committee. Foto: Arolsen Archives.

Ottilia verkar dock ha varit i stort behov av vård och hon var därför en av de över 9 000 överlevande som hämtades till Sverige för att få vård genom UNRRA-transporterna. Det var efter en tid i transitlägret och svenska fältsjukhuset i Lübeck som Ottilia togs till Sverige på båten Kronprinsessan Ingrid den 13 juli 1945. När hon ankom till Sverige vårdades hon på det temporära beredskapssjukhuset som upprättats i Albanoskolan i Landskrona. Hon var sjuk i både lungtuberkulos och kärlkramp.

Mot slutet av året, i december 1945, flyttades Ottilia till S:t Sigfrids sjukhus i Växjö. Där blev hon kvar i nästan ett och ett halvt år. Under sommaren 1947 flyttades hon till Målilla Sanatorium utanför Hultsfred i Småland.

Hon hade en stark önskan om att tillfriskna, men ville framför allt tillbaka till Wien, där hon visste att hennes mamma fortfarande levde.

Flygfoto över Målilla sanatorium.
Foto: Kalmar läns museum (PDM).

Målilla Sanatorium

På Målilla Sanatorim, som var i drift mellan åren 1915–1973, fick Ottilia hjälp av en kurator att ansöka om pass för att kunna besöka sin mamma i Wien.

Ottilia fick hjälp av kuratorn på sanatoriet att söka efter ett pass för att kunna besöka sin åldrande mamma i Wien. Kuratorn beskriver de omständigheter som gjorde att Ottilia blev statslös och därmed inte kunde söka österrikiskt pass. Kuratorn ansåg emellertid att ”någon resa för henne icke kunna komma ifråga, eftersom hon är mycket klen och lider av angina pectoris (kärlkramp)”. Den 20 januari 1948 fick Ottilia ett svenskt främlingspass. Hon uppgav att när hon tillfrisknat önskade hon söka arbete i Sverige.

Något senare, under våren 1949, försökte Ottilia att få tillstånd att flytta till sin syster, som bodde i London. Vi vet inte om denna syster är Leopoldine eller en tredje syster vi tyvärr inte har namnet på. Ottilia hade lyckats få ett åtta månaders visum, men för att kunna resa krävdes det att hon även hade ett återresetillstånd. Vi vet inte om hon någonsin fick ett och om hon någonsin kom att besöka vare sig sin mamma i Wien eller sin syster i London. Det verkar snarare som att Ottilia var för sjuk för att resa.

Hon kom att bli kvar på Målilla sanatorium i sju och ett halvt år. Den 12 december 1954, nio och ett halvt år sedan krigets slut och sedan hon anlände till Sverige, avled Ottilia. Hon blev 59 år gammal och begravdes på Norra judiska begravningsplatsen i Stockholm. Efter hennes död bad hennes syster, Carla, som levde i Wien, de svenska myndigheterna om ett intyg om Ottilias död.

Ottilia Adorjans gravsten.
Ottilia Adorjans gravsten på Norra judiska begravningsplatsen i Stockholm. Foto: Miranda Solvang, Sveriges museum om Förintelsen/SHM.

Referenslista

För att återskapa Ottilias livsberättelse har källmaterial samlats in från olika arkiv i Sverige, Tyskland, USA och Israel.

På det svenska Riksarkivet finns Kungliga Medicinalstyrelsens arkiv, där akterna om “1945 års flyktingsjukvård” finns bevarade, där information om tiden i Sverige går att finna. På Riksarkivet finns också Utlänningskommissionens arkiv, där de överlevande som överlever första året i Sverige ofta har en personakt. 

I det tyska Arolsenarkivet finns de allierades registrering av de överlevande efter krigets slut bevarade, de så kallade “Displaced Person Registration Record”. I Arolsensarkivet finns även dokumentation från många koncentrationsläger bevarade, som Dachau, Buchenwald och Ravensbrück. 

Det amerikanska förintelsemuseet United States Holocaust Memorial Museum (USHMM) har bevarat och digitaliserat listorna på alla de som överlevde Förintelsen och framför allt bevarar museet listorna som uppfördes i Bergen-Belsen och senare av UNRRA. USHMM har också digitaliserat stora delar av materialet från gettot i Lodz, bland annat skolregister och framför allt, gettots folkbokföringsregister.

Slutligen, på det israeliska förintelsemuseet Yad Vashem finns så kallade “Pages of Testimony”, blanketter där de överlevande kunnat registrera sina mördade anhöriga. I många fall har överlevande anhöriga trott att de som kom till Sverige 1945 mördades i Förintelsen och många ur gruppen “1945 års räddade” är alltså felregistrerade. Vittnesmålen från de anhöriga är den viktigaste källan för att rekonstruera namnen på de som mördades.

Historiska faktan om andra världskriget och Förintelsen är tagna ur Yehuda Bauers “A History of the Holocaust” (2001) och Saul Friedländers verk “The Years of Extermination: Nazi Germany and the Jews 1939-1945” (2007).

Du kanske också vill läsa om

Norra judiska begravningsplatsen

De överlevande som dog kort efter ankomsten i Stockholm kom att begravas på Norra judiska begravningsplatsen i Stockholm, sida vid sida den svenska judenheten.

Norra judiska begravningsplatsen med träd i bakgrunden